Om nyanser

Det är kring nyanserna denna omgång står. Att se saker för vad de är och vara större än sina egna mättade impulser. Att skåda genom rädslan. Att gå till botten med det som inte känns rätt. Att inte falla till föga inför sig själv och omvärldens pliktskyldiga fördömanden. Att vid åsynen av äkta insikt även inse att den är ett rörligt fenomen. Att ödmjukhet i all ödmjukhet är det enda hållbara förhållningssättet och att tålamodet är dess outtröttliga bränsle.

Att insikter kan väcka de djupaste hat att inte falla för den enkla och blinda gemenskap som snabbt växer till sig ur dessa hatiska brunnar utan fortsätta söka dess rötter och de närliggande nyanser i vilka mönstren är målade. Mönster som återkommer och som kan visa att det är just den rekursiva frågeställningens och det ödmjuka tålamodets utmaning vi har framför oss. Från min horisont i all tålmodig ödmjukhet.

Bakom varje stor plan finns en liten människa. Den lilla människan står inte att bestraffa. Den lilla människan står att hjälpa. Och på vägen dit kan de mest storartade av själar ha fångats i maskinerier de inte själva mäktar hantera. Sådant måste man tänka på. Det blinda raseriet är en mycket värre fiende än den vi gradvis upptäcker. Och varje gång vi låter det blinda raseriet ta itu med ordningen är vi åter till ordningens ordning. För at gå vidare måste vi över denna adrenalinstinna och socialt sammansvetsande snubbeltråd. Vår tidsålders gåta. Porten till framtiden.

I all envis, tålmodig ödmjukhet.