Gefühl

Förutom Sverige är nog Tyskland det land som jag spenderat mest tid i. Mellan 1998 och 2001 var jag där åtminstone en gång i veckan och sedan dess har besöken avklingat med konstant takt. Nu var det flera år sedan. Det bor emellertid en känsla i Tyskland och hos Tyskarna som jag inte riktigt kunnat förklara. Den var väldigt stark när jag jobbade därnere. Men jag kunde inte sätta fingret på den.

När man uttryckte att man ”trivdes i Tyskland” eller tyckte att ”Tyskar var trevliga” höjdes så sent som tidigt 2000-tal inte sällan ett politiskt korrekt ögonbryn bakom vilket en tänkande individ drog sitt tillminnes all förintelsens lidande och de hemskheter Tyskarna utsatt världen för under det senaste världskriget.

Det mest utmärkande för den tyska mentalitet jag kommit att gilla är att man inte tar en ”försuddning” som bortförklaring. En försuddning (eng. obfuscation) skulle jag definiera som att man på frågan ”vad har du ätit till lunch” svarar: ”Intaget bestod av en för ändamålet och givet förutsättningarna samt baserad på av oberoende experter anmodade rekommendationer balanserad måltid” istället för att svara t.ex. ”lasange”.

De tyskar jag mött avskyr otydlighet som katter skyr duschen. Mer än en tysk har enträget och gång på gång pressat mig med sitt ”Warum” när jag på det skandinaviska viset försöker glida vidare från detaljer och fortsätta framlägga min koncensusbaserade visionära presentation. När jag sedan besvarat ”Warum” femton gånger frågar samme tysk ”Wie?”. I början tyckte jag att det var oförskämt. Sedan insåg jag vilken enorm tillgång det är att våga fråga tills man har alla svaren.

Man kunde ju tänka sig att tyskarna annars borde ha lärt sig. Att de inte borde vara så kaxiga av sig och pressa oss ausländers som kommer med våra mer approximativa propåer och dessutom kan göra det utan belastningen av att själva ha någon som helst inbladning i tyskarnas uppenbarliga storhetsvansinne.

Nu, med lite perspektiv och kopplat till relativt nyliga insikter om vad de tyska krigen egentligen varit för något och därmed också insikter om vad det tyska folket faktiskt varit och i stor grad fortfarande är utsatt för börjar jag begripa. Man har lärt sig att man inte får ifrågasätta de stora missförstånden. Att det faktiskt är olagligt att ställa för detaljerade frågor om den historia som är skriven och plomberad. Men mer skit än så kan man faktiskt inte ta. När någon kommer och surrar med sina försuddade visioner och ospecificerade planer får man en ventil att pysa lite. Man får slå näven i bordet och visa att det är nog med hittepå nu.

Därför har diskussioner med tyskar alltid varit mer givande än med något av de koncensusfolkslag som befolkar till exempel Sverige, Storbritannien och USA. Därför har Tyskland gjort ett varmt men också rättskaffens intryck trots att man redan från första klass i skolan fick lära sig om deras enorma brott mot mänskligheten. Förklarar det varma, gemytliga men taktfasta ifrågasättandet av allt. Dankeschön för det!

Så, med 200 mil i bil den senaste veckan och med Spotifys samtliga tillgängliga spår från tyska Oomp! i baslådan kom dessa insikter att vid sidan av ett lätt tinnitusliknade tjut i örat att blandas med nämnda grupps texter. De är osedvanligt upplysta kring vad som försiggår i världen. Få band i den anglosaxiska världen hade överlevt med liknade texter (B.E.P:s senaste album the E.N.D varandes ett förtjänstfullt undantag).


Den som vill säga något sant måste som regel göra det i narrens eller annan för elitens bekväma rangbaserade avfärdandes nödvändiga utstyrsel.

Och avslutningsvis: Nej, jag är inte nazist. Men jag tänker. Själv. Vilket sannolikt gör mig till en samhällsfara.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter