Om att skita i saker

I tisdags kastade jag in handduken – det blir ingen utexaminerad jägare av mig. Tanken föddes när rådjuren började dö inpå knutarna i vintras. Det hade varit skönt att själv haft möjligheten att befria dem från sitt lidande. Men intresset ville inte vakna riktigt. Så fort jag ens tog i jägarförbundets eminenta studiematerial föll jag i den djupaste slummer. Så snart det började närma sig studiecirkeldags om tisdagskvällarnas klippte ögonen djupare än någonsin.

Och med det fattade beslutet att skutta av kursen i bagaget är det lätt att inse det logiska i det påtagliga ointresset. Så – som min ytterst kloka fru uttryckte saken efter att jag äntligen klivit av. ”Det var ju knappast en Erik-grej från början – du har plågat dig en god stund nu”. Klok sådär, frugan. Väckte den gamla funderingen om varför det är så svårt att avbryta uppstartade processer.

För egen del vet jag när svårigheten introducerades. Det var under upptakten till det sena 90-talets IT-boom. När en arbetsdag inte på villkors vis kunde understiga 12 timmar och när varje tanke inbegrep kod. Att bli avbruten i en sådan kodtanke var förödande för resultatet och gjorde det svårt att komma åter på tankebanan. Därav avbrottsaversionen, den numera avklingande men tidigare i det närmaste maniska.

Men det finns andra aspekter på att inte kunna avsluta saker. Man vill ju inte vara en slutare (”quitter”). Ingen god egenskap. Man ska vara en slutförare (”finalist”). Sådant faller i god jord. Och just därför blir det extra svårt att hoppa av saker som man insett inte ligger för en. Det finns emellertid saker som är långt mer genomgripande än studier eller projekt att hoppa av. Saker vars påverkan dikterar livets innehåll men vilka vi ändå med fast beslutsamhet om att hålla oss kvar bland finalisterna låter fortgå.

Vi har ju detta med hamsterhjulet. Det som den större delen av befolkningen på ett eller annat sätt sitter fast i. Att tjäna pengarna för att erhålla en fastslagen summa för att kunna konsumera den så att andra kan tjäna pengarna och för att på det sättet köpa sig de komponenter man anser sig behöva i sitt liv. Att få utöva sitt väl avgränsade ekonomiska beslutsfattande formulerat som självbestämmande.

Eller detta med media. De flesta följer på ett eller annat sätt rapporteringen i media. Vi vet inom oss att det huvudsakligen är osanning och intellektuell styrning gränsande till våldtäkt, men vi bryter inte mönstret. Vi fortsätter att låta oss exponeras för rädslans och negativismens primärgeneratorer och sprider faktiskt i många fall beteendet genom att göra budskapen till samtalsämnen.

Ingen vill ju vara en dålig människa. Backa undan från sitt ansvar. Men vara oansvarig enligt någon annans definition är sannolikt höjden av ansvarstagande enligt den egna definitionen. Det är bara att ställa sig frågan varför och i så fall hur någon annans definition skulle kunna tillåtas trumfa din egen definition av ansvarsfullhet. Och på vilka grunder. Inse att du föds med just den lilla slavranson du klarar dig på och bestäm dig för att göra något åt det. Inte genom att tjäna pengarna eller att följa det inpräglade mönstret. Utan genom att följa den där övertygelsen som bor inuti.

Det är dags nu. Dags att kapa förankringen i det som begränsar oss.