Övergiven undergivenhet och förtroende för troende

De knutar och band som finns strödda över verkligheten för var och en av oss och för samtliga som helhet. De är precis samma sorts knutar som existerar i varje nivå. Det handlar om förtroende, övergivenhet och undergivenhet. Om att man genom att ge sin frihet till någon annan vinner ett slags ro och ändamålsenlighet i livet. Dessa mekanismer finns i oss alla. De bor här för att vi ska kunna överlåta delar av oss själva på andra när vi som mest behöver det. För att kunna låta de vi vill ge förtroendet till att bära oss över trösklar, forma oss och ge oss möjlighet att uppleva saker på sätt vi inte själva kan åstadkomma.

Som fjärrassistans i Windows, ungefär. Jag tillåter någon att få styra och ställa i min PC. Att göra de förändringar som krävs. Vilket i sin tur kräver att jag litar på operatören i frågan. Vi har denna mekanism i oss, vi människor. Denna mänskliga feature. Den är själsligt betingad. Den visar på att vi är del av samma helhet och att vi på frivillig basis är menade att kunna släppa in andra själar i oss själva när vi behöver det.

Det är vad förtroende handlar om. Men hur ser vår lilla värld ut egentligen? Vi föds in i strukturer med fastcementerade förtroenden. Vi tuktas att ha förtroende och respekt för entiteter som aldrig längre gör sig förtjänta av det utan som istället har mage att taktfast kräva det. I generation efter generation bildas interna mönster bland oss människor för att hålla oss själva i schack och befästa det påbjudna förtroendet för sådana vi inte ens känner.

Vår öppenhet för själslig fjärrassistans har blivit hackad för åtskilliga generationer sedan. En trojan har placerats vilken under dess egenhändigt fabricerade så kallade lagstiftning dikterar ensamrätt i användandet av dess egen port. Detta har fått oss att sluta oss som individer. Att stänga porten. Vilket i sin tur medför att vi blir små, isolerade och utom räddning för oss själva genom andras försorg. Tvingar oss till vistelse i ett själsligt tomrum utan förtroende, kärlek eller lycka. Ett tomrum som snabbt fylls av rädsla, manier och aggression.

Vi känner oss övergivna. Vilsna. Och den själsliga trojanen talar om för oss att det enda sättet att få bukt med denna övergivenhet är att vårda undergivenheten. Att bli en god medborgare. Att stå fjärran från misstankar om brott. Att tjäna pengarnas makt. Att underkasta sig myndigheters och auktoriteters propåer. Att hjälpa andra bibehålla sin undergivenhet och att vederbörligen straffa de som genom att motsätta sig den hotar den allsmäktige trojanen.

Vi har de verkliga dyrkarna av sanningen. De som duktigt läser varje ord av konstruerad verklighet. De som prenumererar på två, kanske rent av tre dagstidningar. Sitter bänkade vid TV:n för rapport 19.30 och knappt hinner kissa den hunsade byrackan innan aktuellt klockan 21. De som anser kreativitet vara något för bögar. Och som i konsekvensens namn anser bögar vara ämnade för köttkvarnen. De som inte missar något tillfälle att utdela en verbal föraktfullhet till de som inte håller sig till de inlärda tankebanorna.

Dessa dyrkare drivs av rädsla, djup själslig rädsla. De njuter av känslan att kunna mer än andra. Att snabbt kunna söka i sin välindexerade faktabank till huvud och finna svaret på varför till exempel religionen är en frätande kraft, hur pengar är svaret på varje önskan samt gärna en liten reflektion över den egna etnicitetens överlägsenhet som motivation till bombandet av allsköns människor med huvudbonad. För att inte tala om utantillkunskapen kring varje samhällelig teknikalitet.

Rädslan bottnar i att deras värld ska visa sig vara något annat än verkar vara. Att rutinernas tjusning - från brevlådebesöket vid femtiden på morgonen för att hämta tidningen till gäspningen efter aktuellt skulle visa sig sakna den mening som man surt fått lära sig att uppskatta. Från storheten i det egna ämbetet som krönt karriären hela vägen ner till den smygalkoholiserade vetskapen om att ingen riktigt vet. Det handlar om makt. Dyrkaren tror att det handlar om den egna makten. Men egentligen är det ju precis tvärt om. Det handlar om någon annans makt över dyrkarens vanmakt.

Dyrkarna – eller de nyttiga idioterna som de också kallas – utgör bulken av den skara människor som är satta att bevaka den mentala trojanens efterlevnad. De utgör nästan hela personalstyrkan i den akademiska världen, media, näringsliv, statlig och kommunal förvaltning, inom politiken och besitter en oroväckande stor del av tjänsterna inom utbildningssektorn. De är långt färre på ”golvet” eller bland de som brukar kallas ”arbetarna”. Dessa har därför som regel sin själsliga integritet mer intakt. Betraktas som mindre vetande men har ett betydligt större medvetande.

Dyrkare blir man som regel eftersom man växer upp till det. Föräldrarna piskar tidigt in vikten av dyrkandet. Man presenterar saker som prestige, ekonomi och framgång som varandes livets essens och låter meddela att kärlek, förtrolighet, glädje och livsnjuteri inte äger något reellt värde utan möjligen kan anträdas i etapper på biologisk basis då fortplantning och arvsmässigt relaterad återväxt kräver det.

Det krävs bara en generation dyrkare för att förleda en hel mänsklighet. Det har således pågått ett bra tag nu. Boktryckarkonsten och det sedermera koncentrerade utgivandet av tidningar varandes relativt nya ehuru ohyggligt effektiva påfund. Föreställ dig samhället utan media. Utan TV och tidningar. Där det som är av vikt för individer rapporteras till andra individer. Där budskap sprids utifrån var och ens själsliga övervägande av sanningen. Givetvis förvrängs historier enligt visklekens princip men noderna i nätet utgör även skydd mot manipulation.

Vi skulle i ett sådant scenario sannolikt få till oss en helt annan typ av budskap. Budskap om människor som gjort goda saker. Upplyftande saker. Vi skulle själva kunna välja vilka vi ansåg hade vårt förtroende att beskriva skeenden och samband och undslippa den mer eller mindre totalitära indoktrinering vi dagligen utsätts gör genom lögnmaskineriet som idag äger världen.

Vi väljer vem vi vill ge vårt förtroende åt. Ingen av de som lever idag har valt att ge förtroende till de som anser sig äga det i makroperspektivet. Även de som administrerar mottagandet av förtroendet är satta i sin position utan sitt eget medgivande. Dyrkarna. De har blivit gjorda till bedrägeriets medlöpare utan sin själsliga vetskap. Även de får sitt förtroende kidnappat i jakten på andras.

Vi väljer var och en hos vem eller vilka vi vill placera vårt förtroende. Hur länge. Och när. Varje dag väljer vi det. Egentligen. Det är en själslig manöver inte utan komplikationer. Men det är först när vi som helhet börjar återta förtroendekapitalet och investera det hos i själva och kanske framförallt hos de personer vi verkligen känner att vi kan lita på – det är först då det kan börja hända grejor. Vi lär oss att vi inte är kapabla att välja var vi ska placera våra förtroenden. Det är en ren lögn. Den kanske farligaste av alla lögner. När vi väl bryter oss genom denna enkla falskhet så blir det desto mer händelserikt. Och så synnerligen belönande. Då kan hjälpa varandra att finna balansen mitt emellan övergivenhet och undergivenhet. Tillsammans.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion