Ett par anomalier

Det sprejas som aldrig förr. Här och vad jag förstår också annorstädes. Jag ser ett nytt fenomen i vårsolen. Jag ser småstadsbor på vårpromenad. Det i sig är inget nytt om man ser det över en tolvmånadersperiod eller längre. Men denna dag såg jag inte mindre än fem småstadsbor som tittade mot himlen och pekade på de rutnät som just sprejats över deras huvuden. Rutnät som var i det välkända upplösningstillståndet.

Rutnät som några minuter senare skulle kunna vara borta, kanske på grund av en jordavtappning. Var och en som känner denna bygd och reguljärflygets förutsättningar vet att den reguljära trafiken är högst begränsad. Kanske diskuterade några av dessa små pekande församlingar detta faktum. Kanske funderade de över varför himlen vid varje given tidpunkt innehåller minst två fullstora jetplan utan att de enligt trafikflygets informationsdatabaser tillhör just detsamma. Vem vet.

Ett besök i videoaffären för inhyrning av underhållning till sjuk sexåring väckte de klockor som klämtar för katastroffilmer. De senaste åren har varit allt annat än katastrofala för den som hänger sig åt nämnda genre. Man kan filosofera lite över varför. Det tycks som om människans passivt inmundigande perceptions manusförfattare söker använda den naturliga uppfattning om något slags slut eller paradigmskifte som lever i de flesta. De kanske använder det för att forma bilden av ett skräckblandat inferno och inte ett kärleksfullt uppvaknande.

För det är ju så den ser ut – Hollywoodframtidsvisionen. Spinnandes på eller av det garn av teorier, observationer, desinformationsorgan, vetenskaper, fakta, sanningar och lögner där bland annat den om Niburu/ Planet X, mayakalendern, Terrance McKennas novely-analyser, diverse kanaliserade budskap och mycket, mycket mer utgör fiktionsjuicens baklängesvända fruktkött av trovärdighet. Fruktans kött. Jag påstår ingenting i fråga om nämnda eller onämnda teorier, observationer eller liknande. Jag är inte rätt person att bedöma sanningshalt. Sådant är ju dessutom alltid en diskussionsfråga.

Däremot tror jag mig vara ganska säker på att något händer i fibrerna av den verklighet vi vandrar omkring i. Att något sker med själva villkoren för materian och de osynliga storheter vi sekulariserade människor sliter skägget av oss för att slippa erkänna men som ändå obevekligen kontrollerar sakers tillstånd inuti vår välpolerade materiallåda. Det händer med materian, med oss människor, med djuren och med hur alltihopa hänger samman. Fan vet om det inte är så att vi ändrar frekvens. Det vore ju ganska logiskt.

Kanske är sprejandet vid sidan av otaliga andra komponenter och förevändningar till syvende och sist ett storskaligt försök att bromsa denna sannolikt genetiskt manifesterade förändring av allt som lever. Kanske är katastroffilmerna ett sätt att storskaligt påverka människans uppfattning av skeendena för att få livet att manifestera uppbromsandet av det pågående uppvaknandet. Att via det storskaliga med bas i gammal hederlig fruktan förhindra det enorma som bor i allt småskaligt.