Jobbiga tankar

Det må kännas som måndag, men det är faktiskt tisdag idag. Den här arbetsveckan kommer att kännas kort och lätt. Klockan ringer. Ungefär mitt i den där skönaste sömnen. Den tunga, drömrika sömnen. Den då där drömmarna får sina mest utbroderande former och är vad man skulle kunna kalla som mest fantasirik. Då ringer klockan. Varför?

Jo, barn ska till skolor eller dagis. Vuxna ska till jobb. En solig morgon i april efter en påskhelg vars väder inte liknar någonting. En påskhelg då sommaren kom. Då solen lyste ner på våra nu lite lätt svidande ansikten. Då vi kanske påtade i våra trädgårdar, söp oss fulla vid grillen, degade framför TV:n, vallfärdade till kyrkan eller shoppingcentra. De flesta av oss jobbade inte. Även om det är en rejäl och inte alls betydelselös generalisering.

Jag skulle nog vilja säga att bland de som jobbade den gångna påskhelgen har vi dem som egentligen sysslar med omistliga saker. Sådant vi bevisligen inte kan vara utan fyra och en halv dag. Alltifrån brandbekämpare till säljare i butik. I det senare fallet kan man naturligtvis sätta ett litet frågetecken inför omistligheten eftersom butiker för sådant med en mer obeveklig beroendebild ju faktiskt hållit stängt.

De som inte jobbat i helgen är sannolikt mer umbärliga för livets fortsatta gång. Deras insats är inte lika akut trängande eller relevant för samhället. De kan i grodan ro vila ut några dagar från sitt betydelselösa, kanske till och med ansvarskrävande arbete. Låt oss säga att man likt mig driver ett litet företag där kunderna inte jobbar över påskhelgen. Att man skickar fakturor, betalar ut löner och pratar i telefon. Man kanske räknar pengar. Skriver rapporter. Gör utredningar.

För när det kommer till kritan – hur vettigt känns det egentligen när arbetsdagen kommer igen? Att lämna hemmet till förmån för arbetet. Att gå till jobbet för att ”göra rätt för sig”. För att jag, som född in i denna värld, inte äger rätten till min egen existens om jag inte ägnar minst 40 timmar i veckan till att jobba åt någon annan. Att överlåta större delen av min vakna tid till en juridisk person. Min arbetsgivare. Min huvudman.

Nu är det ju så i mitt fall att huvudmannen till stor del är jag själv. Jag jobbar för att tjäna mina och mina kompanjoners egna pengar. Jag kan i varje ögonblick se hur vi ligger till och kan till följd av detta tydligt se vilka insatser som krävs för att möta de mål som är lagda i nivå med en ekonomisk fortlevnad med viss utveckling av produkt och kundkrets. Om jag ska vara helt ärlig skulle jag helst skippa den monetära biten av det hela.

Jag tänker ofta bort den. Ser det som den sociala sak det egentligen är. Jag får träffa människor, höra deras tankar och idéer. Deras skämt och inslag från deras liv. Jag får tänka tillsammans med dem, förda fram gemensamma tankefoster och leka det fascinerande spel som kallas politisk acceptans och skapandet av produkter som är ekonomiskt bärkraftiga. Men det är inte pengarna det handlar om – det är bara anledningen till leken. Istället är själva meningen just leken.

Jag har tur, det erkänner jag beredvilligt. Många år 100-timmarsveckor gjorde detta möjligt. År som inte berodde på tvång till arbete utan som kom sig ur viljan att fly ett i övrigt inte fungerande liv. Arbetsnarkomanin blev räddningen. Uttryckssättet. Förutsättningen. Att den givit den hävstång och frihet som behövdes för att vara herre i sitt eget huvud visade sig bli en ytterst välkommen bonus i det ögonblick livet vändes till en behagfull kärleksyttring.

Jo, jag har jobbat som anställd också. Och så gott som alla mina bekanta gör det. För egen del var det snart tio år sedan. Jag kan inte låta bli att slås av det vansinniga i att arbetsgivaren äger din tid. Att du går till jobbet för att tjäna pengarna. Pengar ju per definition är helt värdelösa eftersom de som skapar pengarna har möjlighet att helt styra deras värde i varje enskilt ögonblick. Att du söker ett jobb som du sedan ansöker om ledighet ifrån.

Grundläget är att du tillhör en arbetsgivare. Arbetsgivaren äger dig och din tid. Om du mot förmodan vill göra något annat än att ge din tid åt arbetsgivaren måste du ansöka om semester eller tjänstledighet. Ansökningar som det står arbetsgivaren fritt att bevilja. Det är fan ta mig helt sjukt! Men där finns ett kryphål, apropå det. Man kan bli sjuk; eller drabbas av ett sjukt barn. Då får man vara hemma. Jo, minsann – då går det bra.

Och när man går därhemma och skrotar i sitt hem om dagen. Då kan den där rastlösheten komma över en. Den som bygger på att (jo - jag har faktiskt upplevt det själv, även om det var längesedan) jag går här i mitt hem men jag känner mig dålig. Jag känner mig för långt bort från min verkliga hemmiljö. Jag är inte på jobbet utan jag går här och trampar. En skolkare. En svikare. En oduglig person som har den dåliga smaken att bli sjuk. En vekling.

Det finns ju de som tar vara på sin sjuktid också. De som faktiskt trivs i sina hem, eller rättare sagt kanske inte placeras själens hem på jobbet. Många av dessa vill väldigt gärna vara hemma. De är absolut arbetsmoraliskt förfallna. Rutten frukt. Det händer att dessa människor går omkring och önskar sig sjuka. För att få vara hemma. Hur sjukt är inte det? Man inser lätt att om man går runt och önskar sig sjuk så blir man det mycket riktigt.

Sjukt. Rätt igenom helt sjukt! Och lätt insett för den som befinner sig utanför hamsterhjulet men i den arbetande masshypnotiska skaran sannolikt väldigt svårt att se eftersom man då blir tvungen till en massa uppvaknande aktiviteter. Ju viktigare jobb desto lägre lön. Desto fler jobb krävs för att klara den ekonomiska livhanken. De som redan är tillräckligt indoktrinerade för att inneha ett fejkat ämbete belönas rikligen. Allt för att hålla farsen levande. Inga glipor till att inte längre erkänna den påhittade lönens värde. Och alla de härskartekniska moraliska ramverk vi matas med från de tidiga skolåren.

Varför jobbar man? För att göra rätt för sig? Nej, knappast. För att hållas upptagen med en massa på hittad dynga som förhindrar att man faktiskt inser vad som är viktigt i livet. De flesta av oss jobbar till ingen eller blygsam nytta för människor i stort. För om vi inte hölls i detta moraliska grepp utan gavs några månader att fundera över livet; skulle vi då vara rädda för varandra? Skulle vi fortsatt jaga pengar, prylar och prestige? Skulle vi känna behovet av en övermakt att säkerställa vår undergivenhet? Skulle vi må dåligt och behöva vård i samma utstäckning som i vår sjukönskande arbetsvardag?

Jo. Arbete är viktigt. Man måste ju äta något. Och man vill ju inte frysa ihjäl. Det kan vara trevligt att resa. Men om man tar bort alla konstruerade arbeten behöver var och en inte arbeta mer än en bråkdel av vad man idag gör för att livet ska kunna bibehålla sitt rika innehåll. Däremot kan man ju få tid att njuta av livet vilket är en sanslöst banbrytande nyhet i sig.


Hinnan är tunn. Ytterst, ytterst tunn. Mänskligheten står inför att bryta igenom den yta av hypnos som i västvärlden tillsjungs det förhärligade arbetandet. Hur kan vi lyda väckarklockans bestialiska uppmaning att gå ur sängen, mata monstret med våra barns oförstörda sinnen och själva frivilligt och glatt infinna oss till på utsatt tid i koncentrationslägret? Idag hade varit den perfekta dagen att sluta upp med detta. Men det kommer en morgondag också.

Själv sitter jag på tåget på väg till jobbet idag. Det händer inte så ofta längre. Jag ser fram emot att träffa mina kompanjoner. Jag trivs med dem och det vi skapat tillsammans. Med våra kunder och de småskaligheter som blivit vårt företag. Vi har inget riskkapital, inga externa hökar som piskar oss med finansiell furiositet. Vi har våra idéer även om vi under stundom anfäktas av den synliga ambitionens spöke.


Det blev ingen helomvändning idag, men den kommer. Den kommer gradvis i takt med var och ens övertygelse. Det går undan. Bakom den tunna hinnan arrangerar sig våra insikter utna att störa oss i våra dagliga sömngångarrutiner. När den kollektiva insikten sedan kommer har vi det redan i oss och kan ändra tillvaron så snabbt att ingen motreaktion äger verkan.


Andra världskriget var i mångt och mycket en generalrepetition inför vad vi ser i världen idag. Ovan en entré i Theresienstadt. Ett koncentrationsläger med en lite mjukare framtoning. Modellen för det arbetsmyremyllrande konsumtionssamhället, kan tyckas. [bildinfo].