Kärnfråga
Jag har lärt mig att tycka om kärnkraften. Sommarstället vid upplandskusten föranledde tidiga frågor kring vad jodtabletter var. Och vad evakueringskartan på väggen egentligen innebar. När Tjernobylolyckan slog till fick elvaåringen skrämselhicka. Rent instinktivt har den hela tiden känts obehaglig, men trots det har jag lärt mig att tycka om kärnkraften. En inlärd trygghet baserad på riskkalkyl och nödvändighet. Och därmed ett inlärt förakt gentemot kärnkraftsmotståndarna. Bakåtsträvarna. Kottsamlarna.
Men i ljuset av de stora svepande sambanden kommer nya frågor kring denna kärnfulla företeelse. Precis som på de flesta andra områden i vår ”hypermoderna” värld förefaller den tekniska utvecklingen vara styrd av de mest vrickade särintressen (och inom energisektorn vederbörligen tvärnitad på trettiotalet). Den etablerade kärnkraften verkar knappast basera sig på de mest riskfria tekniska lösningarna utan i sedvanlig ordning på de plattformar som den lilla i tystnad skräniga högen allsmäktiga anser lämplig för bibehållandet av makt.
Frågan kring varför infinner sig. Kärntekniken har ju av allsköns skäl förborgats sina egna hemliga Sällskap. Medlemmar ”får” bygga kärnkraftverk och ”får” använda vissa tekniska lösningar. Kan det inte vara så att kärnkraftverken samtidigt är taktiska vapen? Under den logiska leveransförevändningen att befinna sig relativt nära sin energiska avsättningsmarknads täta befolkning kan lämpliga funktionsstörningar eller mer påtagliga angrepp på anläggningarna raskt förvandla dem till vapen vida överlägsna de konventionella.
De länder som välsignats med Sällskapens godkännande och inte anses utgöra någon säkerhetsmässig belastning för den sköra och omsorgsfullt kultiverade världsfreden (host) får under ledning genom Sällskapets kontext indoktrinerade experter uppföra kärnkraftverk. Det förefaller som om de länder där dessa kraftverk finns på plats (med ett fåtal teatraliska möjligtvis bekräftande undantag) följer den lilla i tystnad skränande skaran långt lydigare än det världsliga genomsnittet. Undra på det med det rent fysiska hotet permanent installerat.
När det ändå var på tapeten, så att säga. En tanke bland många. Men i det större perspektivet är det naturligtvis helt i sin ordning. Börjar bli dags att elevera utblickspunkten. Att inse att vad som är föreligger på goda grunder. Att lektionen är riggad på det sätt den är eftersom insikterna som är tänkta att komma ur den kräver det. Vi har sannolikt bett om att få uppleva just detta. Och då är det ju vår motreaktion som blir själva meningen.
Vilket möjligen ger ett annat perspektiv på detta av mer eller mindre självutnämnd stjärnkraft styrande folkslag som genomsyrar förledandet av hela världen. De finns här av en anledning - precis som de själva alltid uttryckt saken. De skränar likt väckarklockan i tystnaden. Och gradvis vaknar eleverna. Gott och ont är två sidor på samma mynt. Blint hat är lika tokigt som blind kärlek eller blind tillit. Förutsättningslös kärlek är ett naturligt tillstånd. Förutsättningslöst hat däremot en undertryckt själs stackars tankevurpa.
Men i ljuset av de stora svepande sambanden kommer nya frågor kring denna kärnfulla företeelse. Precis som på de flesta andra områden i vår ”hypermoderna” värld förefaller den tekniska utvecklingen vara styrd av de mest vrickade särintressen (och inom energisektorn vederbörligen tvärnitad på trettiotalet). Den etablerade kärnkraften verkar knappast basera sig på de mest riskfria tekniska lösningarna utan i sedvanlig ordning på de plattformar som den lilla i tystnad skräniga högen allsmäktiga anser lämplig för bibehållandet av makt.
Frågan kring varför infinner sig. Kärntekniken har ju av allsköns skäl förborgats sina egna hemliga Sällskap. Medlemmar ”får” bygga kärnkraftverk och ”får” använda vissa tekniska lösningar. Kan det inte vara så att kärnkraftverken samtidigt är taktiska vapen? Under den logiska leveransförevändningen att befinna sig relativt nära sin energiska avsättningsmarknads täta befolkning kan lämpliga funktionsstörningar eller mer påtagliga angrepp på anläggningarna raskt förvandla dem till vapen vida överlägsna de konventionella.
De länder som välsignats med Sällskapens godkännande och inte anses utgöra någon säkerhetsmässig belastning för den sköra och omsorgsfullt kultiverade världsfreden (host) får under ledning genom Sällskapets kontext indoktrinerade experter uppföra kärnkraftverk. Det förefaller som om de länder där dessa kraftverk finns på plats (med ett fåtal teatraliska möjligtvis bekräftande undantag) följer den lilla i tystnad skränande skaran långt lydigare än det världsliga genomsnittet. Undra på det med det rent fysiska hotet permanent installerat.
När det ändå var på tapeten, så att säga. En tanke bland många. Men i det större perspektivet är det naturligtvis helt i sin ordning. Börjar bli dags att elevera utblickspunkten. Att inse att vad som är föreligger på goda grunder. Att lektionen är riggad på det sätt den är eftersom insikterna som är tänkta att komma ur den kräver det. Vi har sannolikt bett om att få uppleva just detta. Och då är det ju vår motreaktion som blir själva meningen.
Vilket möjligen ger ett annat perspektiv på detta av mer eller mindre självutnämnd stjärnkraft styrande folkslag som genomsyrar förledandet av hela världen. De finns här av en anledning - precis som de själva alltid uttryckt saken. De skränar likt väckarklockan i tystnaden. Och gradvis vaknar eleverna. Gott och ont är två sidor på samma mynt. Blint hat är lika tokigt som blind kärlek eller blind tillit. Förutsättningslös kärlek är ett naturligt tillstånd. Förutsättningslöst hat däremot en undertryckt själs stackars tankevurpa.
Kommentarer
Skicka en kommentar