Om arbetslöshet

Den arbetslösa människan förefaller vara den kanske farligaste av alla vårt samhälles fiender. Den arbetslösa människan förskjuts, försätts i slaveri, kölhalas äreligen och den goda medborgaren uppmuntras på det karaktäristiskt lite stillsamt subtila sättet att förskjuta de som inte gör rätt för sig. De som inte låter sig förslavas under penningens imaginära makt. De som inte ges tillfälle att arbeta. The outcast.

De krumbukter samhället tar till för att få människor i sysselsättning utan något som helst egentligt krav på produktivitet tar sig de mest absurda uttryck. Vid den officiella anblicken handlar det om att människan ska förtjäna sitt uppehälle. Man har tagit småbrukarens paradigm av att odla marken och kreaturen för att genom sitt värv få detta på tallriken och till det existentiellt tvingande bränslet. Maten. Värmen. Vattnet. Livets förutsättningar.

Men relativt få av de som arbetar idag gör det med något slags synlig koppling till den egna överlevnaden. Faktum är att de flesta egentligen sysslar med rent nonsens. Det kanske mest vansinniga är alla de människor som går till jobbet minst 40 timmar i veckan för att räkna pengar. Pengar, något fullkomligt uppdiktat och helt utan eget värde men som mänskligheten bestämt sig för varandes det mest värdefulla av allt. Något som i vår cybervärld per definition inte tillnärmelsevis existerar.

Den fysiskt betingande arbetsinsatsen för den egna överlevnaden har bytts mot en insats för psykisk överlevnad i en konturerad snårskog av karriärvägar och jagets i självförverkligande förledda utblommande. Där man tidigare hjälpts åt i småskaliga samarbeten för lite mer redundant överlevnad handlar det nu om att i rakbladsprydda stuprör själv nå maximal framgång på andras bekostnad. Att vara någon och att vara det genom att vara framgångsrik.

Att hjälpa andra utan att för egen del nå framgång eller personlig vinning på kuppen har till följd av detta blivit lika urbota ologiskt som att reflektera över varför man egentligen lägger all den tid man gör på det som kallas arbete. Och det är därför dessa arbetslösa satar måste bekämpas med näbbar och klor. Alla ska ha klart för sig att de som inte arbetar inte gör rätt för sig utan är parasiter som lever på andras surt arbetade arbetstimmar.

I går såg jag ett gäng från Samhall. De gick och plockade skräp. En bilägare stannade vid trottoaren och skulle byta däck på sin bil. Samhallskillarna hjälpte bilägaren tillrätta. En gest av vänlig mänsklig värme. En gest som kunde fullbordas eftersom de samhallsanställda ju inte tvingas till produktivitet som övriga arbetare i samhället gör. De anses redan vara förpassade till den arbetsmoraliska soptippen.

Mänsklig hjälpsamhet och värme av detta slag måste motarbetas. Gud förbjude att människor dessutom får tid att reflektera över livet, dess innebörd och samhällets konstruktion. Alla ska hållas sysselsatta. Fullt sysselsatta. Tid för barn, kärlek, själsliga uttryck och reflektion är evil som fan. Och som yttersta hot måste fattigdomen finnas där. Den fattiga avgrund i vilken de utförsäkrade dväljes.

IMF och världsbanken uttalar sig om hur sunda ekonomier ser ut. Sunda ekonomier har ett inte försvinnande mått av fattigdom. Utan denna fattigdom är inte den arbetsföra befolkningen tillräckligt rädda för motsatsen. Sverige har sannolikt haft lite för låg fattigdom, något som nu åtgärdas med all önskvärd resolution. IMF och världsbanken konstituerar mänsklighetens fiender.

Emfasen på jaget och dess utveckling är numera helt pengasystemes förtjänst. Jagets jagande är ett slags mentalt fängelse där var och en sitter i sin egen isoleringscell stångandes pannan mot gallret i sina ansträngningar att nå längre, högre, bättre. Fångvaktarna delar ut belöning genom luckan den 25:e varje månad i vad som ser ut att vara efter förtjänst men istället bevisar vilken grad av förleddhet fången uppnått. Cellens vägg är helt självpåtagen. Vi kan när som helst lösa oss ur knuten och byta jagets fruktlösa jakt mot den gemensamma småskaligheten at large.