Pengar, intentioner och avsikter
Jag inser att jag nu fundamentalt börjar drabbas av insikter kring livet och pengarna. Insikten om att man formar sitt eget liv genom sina tankar och intentioner parat med pengarnas rätt igenom fiktiva värde får högst påtagliga konsekvenser i de mer vardagliga övervägandena. För allt det där man gör för pengar blir ju ur just pengagenereringssynpunkt ointressant när man ser livets och penningens mer uppriktiga mekanismer och syften.
Däremot finns områden där meningsfullhet bor med ekonomisk avkastning som bieffekt. Dessa har kommit att accentueras. Tanken har funnits på att kapa penningens inflytande något radikalt – givetvis till materialistiskt ackompanjemang. I nuläget får det bero huvudsakligen på sociala grunder. Vår gemenskap bor i rum som kollektivt sägs kräva pengar. Därav den kvarvarande, men ytterst känsliga, tåspetsen. Eftersom dessa insikter inte på något sätt är unika för mig utan lever i en raskt växande del människosläktet börjar frågorna kring hur en värld med akterseglad penning kommer att kunna ta sig ut.
Nu är ju själva frågan egentligen fel formulerad eftersom vi istället bör fråga oss hur vi vill att den ska se ut. Många tycker sig se en ny värld med återgång till naturen i alla bemärkelser efter att de tekniska framgångar vi tycker oss skörda frukterna av visat sig vara besvikelser. Andra ser ekologiskt särpräglade stadsbildningar i futuristisk design med höggradigt granulär ekonomi. Man ser ju givetvis det man vill se, vare sig viljan har sitt ursprung i fruktan eller inneboende önskan. Och detta är sannolikt vad man får också. Det finns ju utrymme för allehanda parallella konfigurationer och de sociala omgrupperingar som pågår gör det sannolikt just för att bereda väg för var och en att kunna finnas på rätt plats.
Jag har alltid fascinerats av teknik. Med åren har insikten om att tekniken på olika grunder dekapiterats sin verkliga potential växt fram och vid inträdet i det höggradigt finansiellt styrda kommersiella spelet kring teknikens frambärande till sina brukare insåg jag att verkligt användbar teknik inte har något som helst existensberättigande i vår kommersiella värld. Precis lika lite som alla företeelser som syftar till att verkligen hjälpa människor. Marknader som bygger på ekonomi är till för att hålla människor sysselsatta, begränsade, sjuka, rädda och på ett eller annat sätt hungriga.
Det är detta vi måste lämna bakom oss. För när var och en inser att man kan ge utan att i förväg börja ställa anspråk på ersättningen utan att själva givandet är belöning nog i sig själv, då kan de som bär på idéer verkligen omsätta dem. Teknik som är skadlig (det finns ju mången sådan - vapen, WLAN, UMTS, med mera) och som värnar de centraliserade makternas bibehållenhet kan då ersättas med var och ens hjälpredor att harmonisera med den framväxande mänskliga potentialen istället för att begränsa den.
_____
Vid undersökning av diverse minnesfragment av mytologisk karaktär finner man det mytologiskt ersättande användandet av benämningar som slående. Knappt ett enda mytologiskt begrepp ger under tusentalet träffar vid sökning som gäller kommersiella produkter bärandes mytologins namn och benämningar. Det blir på detta sätt oerhört svårt att sökordsvägen förkovra sig i namn och inneboende begrepps bakgrund och historia på ett kvantitativt sätt. Ett faktum som ser ut som ett genomarbetat tankemönster vilket brukar betyda att det också är det.
_____
Avslutningsvis i denna synnerligen spretiga fredagspostning skulle jag vilja uppmana var och en att prova något verkligt banbrytande. Prova att lita på någon. Prova att lita på alla. Lås inte bilen. Ge en tiggare pengar utan att förutsätta att människotrasan ska köpa droger för dem. Hälsa på ett barn utan att förutsätta att dess föräldrar kommer att polisanmäla dig för försök till pedofili. Lämna dörren olåst och åk till affären utan att frukta att bostaden är länsad när du kommer hem. Gör det till den som möjligtvis bryter ditt förtroendes problem istället för ditt eget.
Sluta oroa dig för det som kan gå fel utan förutsätt att det kommer att gå bra istället. Spela lite högt. Våga våga, så att säga. För tillvaron blir ju vad man önskar sig att den ska bli. Och genom att spela lite högt med den bibehållna intentionen att det ska gå bra så kommer mycket riktigt det att ske. De negativa entiteter du tidigare fruktat ska plundra ditt hem eller missbruka ditt förtroende står inte ut i närheten av den positiva intentionen. De vågar sig inte i närheten. Ganska logiskt, när man tänker på saken.
Samma sak med tiden. Var och en upplever ju mer eller mindre på daglig basis att man inte har tillräckligt med tid för det man önskar göra. Men slutar man titta på klockan och istället bestämmer sig för att den tid man behöver finns så nog fan formar sig tiden efter tanken. Det är komplicerat att göra sig kvitt de omöjlighetens dogmer man fötts in i men när de väl lättar, när man väl vågar trotsa dem utan minsta spår av tvivel – då händer grejer. Gradvis, naturligtvis. Men synnerligen otvetydigt.
Däremot finns områden där meningsfullhet bor med ekonomisk avkastning som bieffekt. Dessa har kommit att accentueras. Tanken har funnits på att kapa penningens inflytande något radikalt – givetvis till materialistiskt ackompanjemang. I nuläget får det bero huvudsakligen på sociala grunder. Vår gemenskap bor i rum som kollektivt sägs kräva pengar. Därav den kvarvarande, men ytterst känsliga, tåspetsen. Eftersom dessa insikter inte på något sätt är unika för mig utan lever i en raskt växande del människosläktet börjar frågorna kring hur en värld med akterseglad penning kommer att kunna ta sig ut.
Nu är ju själva frågan egentligen fel formulerad eftersom vi istället bör fråga oss hur vi vill att den ska se ut. Många tycker sig se en ny värld med återgång till naturen i alla bemärkelser efter att de tekniska framgångar vi tycker oss skörda frukterna av visat sig vara besvikelser. Andra ser ekologiskt särpräglade stadsbildningar i futuristisk design med höggradigt granulär ekonomi. Man ser ju givetvis det man vill se, vare sig viljan har sitt ursprung i fruktan eller inneboende önskan. Och detta är sannolikt vad man får också. Det finns ju utrymme för allehanda parallella konfigurationer och de sociala omgrupperingar som pågår gör det sannolikt just för att bereda väg för var och en att kunna finnas på rätt plats.
Jag har alltid fascinerats av teknik. Med åren har insikten om att tekniken på olika grunder dekapiterats sin verkliga potential växt fram och vid inträdet i det höggradigt finansiellt styrda kommersiella spelet kring teknikens frambärande till sina brukare insåg jag att verkligt användbar teknik inte har något som helst existensberättigande i vår kommersiella värld. Precis lika lite som alla företeelser som syftar till att verkligen hjälpa människor. Marknader som bygger på ekonomi är till för att hålla människor sysselsatta, begränsade, sjuka, rädda och på ett eller annat sätt hungriga.
Det är detta vi måste lämna bakom oss. För när var och en inser att man kan ge utan att i förväg börja ställa anspråk på ersättningen utan att själva givandet är belöning nog i sig själv, då kan de som bär på idéer verkligen omsätta dem. Teknik som är skadlig (det finns ju mången sådan - vapen, WLAN, UMTS, med mera) och som värnar de centraliserade makternas bibehållenhet kan då ersättas med var och ens hjälpredor att harmonisera med den framväxande mänskliga potentialen istället för att begränsa den.
Vid undersökning av diverse minnesfragment av mytologisk karaktär finner man det mytologiskt ersättande användandet av benämningar som slående. Knappt ett enda mytologiskt begrepp ger under tusentalet träffar vid sökning som gäller kommersiella produkter bärandes mytologins namn och benämningar. Det blir på detta sätt oerhört svårt att sökordsvägen förkovra sig i namn och inneboende begrepps bakgrund och historia på ett kvantitativt sätt. Ett faktum som ser ut som ett genomarbetat tankemönster vilket brukar betyda att det också är det.
Avslutningsvis i denna synnerligen spretiga fredagspostning skulle jag vilja uppmana var och en att prova något verkligt banbrytande. Prova att lita på någon. Prova att lita på alla. Lås inte bilen. Ge en tiggare pengar utan att förutsätta att människotrasan ska köpa droger för dem. Hälsa på ett barn utan att förutsätta att dess föräldrar kommer att polisanmäla dig för försök till pedofili. Lämna dörren olåst och åk till affären utan att frukta att bostaden är länsad när du kommer hem. Gör det till den som möjligtvis bryter ditt förtroendes problem istället för ditt eget.
Sluta oroa dig för det som kan gå fel utan förutsätt att det kommer att gå bra istället. Spela lite högt. Våga våga, så att säga. För tillvaron blir ju vad man önskar sig att den ska bli. Och genom att spela lite högt med den bibehållna intentionen att det ska gå bra så kommer mycket riktigt det att ske. De negativa entiteter du tidigare fruktat ska plundra ditt hem eller missbruka ditt förtroende står inte ut i närheten av den positiva intentionen. De vågar sig inte i närheten. Ganska logiskt, när man tänker på saken.
Samma sak med tiden. Var och en upplever ju mer eller mindre på daglig basis att man inte har tillräckligt med tid för det man önskar göra. Men slutar man titta på klockan och istället bestämmer sig för att den tid man behöver finns så nog fan formar sig tiden efter tanken. Det är komplicerat att göra sig kvitt de omöjlighetens dogmer man fötts in i men när de väl lättar, när man väl vågar trotsa dem utan minsta spår av tvivel – då händer grejer. Gradvis, naturligtvis. Men synnerligen otvetydigt.
Jag har varit en kristen sedan 1984 och var innan jag blev det ateist.
SvaraRaderaDet finns inte ett spår av hjärntvätt i min omvändelse. Den var en sak mellan Gud och mig. Det var bara Han och jag närvarande vid det aktuella tillfället. Jag hade fyllt 23 det året och var vid mina sinnens fulla bruk.
Det året var det året jag bytte rorsman.