Potentiellt okontanta kontantkramare

För den som kommit till insikt om finansvärldens kärnverksamhet såsom varandes:

Att skapa pengar ur ingenting i utbyte mot skuld (=makt),

att hyra ut de ur ingenting skapade pengarna mot ränta,

att ta emot kunders amortering på skulder som skapats ur ingenting, samt

att i olika nivåer handla med den makt som skulderna innebär.

Den som kommit till den insikten kan frestas att få en ökad tilltro – åtminstone under en övergångsperiod – till kontanta medel. Medel som har en lite mer fast koppling till värden och den ehuru i det närmaste obefintliga statligt monetära makten. Det förefaller som om kontantkramarna blivit lite obehagligt många och att kontanthantering i alla dess former nu är inne för en omsorgsfullt administrerad käftsmäll - se vidare Viktualiebrodern och Cornucopia.

Hela systemet med pengar ökar sin absurditet exponentiellt. Kan inte vara lång väg kvar innan vi lägger ner villfarelsen. Bekämpandet av kontanter sker med syftet att täppa till kryphålen i bankernas makt, men det blir troligen ironiskt nog sista dolkstöden för det monetära förtroendet. Vi bestämmer ju själva hur vi vill ha det. Som en funktion av insiktsnivå och valutaförtroende.

Alternativet? Ganska självklart. Byteshandel - åtminstone inledningsvis. Men med utgångspunkt i tillfredsställelsen som bor i att hjälpa andra visavi att sko sig på andras bekostnad blir saken ohyggtligt mycket mer lätthanterlig. Tillgång blir efterfrågan och tvärtom. Vi har det i oss, ska bara till rätt nivå av absurditet för att det ska bli uppenbart.