Tankar om tre religionsföraktande tankar

Detta med det fördömande föraktet gentemot religionen har blivit lite av en tematanke de senaste dagarna. Dels beroende på tidens tecken och faktiska avklaranden av att många av religionernas axiom äger en korrekthet som de välplisserade avledande tankemönster vi kallar vetenskaplig korrekthet eller västerländskt överlägsen civilisation inte längre mäktar diskreditera utan vars obscena ansträngningar nu förvandlats till sin egen ovedersägliga antites.

Det slår mig – mycket på grund av ett amoklöpande sinnes härjningar hos en närstående – att föraktet mot religionen har åtminstone tre verkligt synbara sidor utan något som helst inbördes relation. Det har att göra med religionens innebörd, dess sociala aspekter samt det förtjänstfulla användandet av religion som källa till mänskligt avståndstagande.

Den som levt i närheten av en stark religion eller av starkt religiöst utövande människor har sannolikt inte kunnat missa den – sektismen. Den slutna, för den lilla exklusivt definierade skaran förbehållna tron, dess utövande, ritualer och kravställningar. Detta är enligt min mening inte religion, detta är härskarteknik och hantering av grupper av människor som subjekt. Det må finnas en religiös bas i de flesta av dessa trossamfund men det skulle lika gärna kunna handla om något helt annat.

Man talar om hjärntvättning och kanske är det generellt sett goda exempel. Religion bör väl kunna definieras om förlängningen av tro, men när man med kraft söker kontrollera människors fria vilja för att följa ett visst utövandemönster inbegripande syftet att inte låta subjektet själv reflektera över åskådningen har man något helt annat. Den som varit där och vänt har säkert upplevt riktigt jobbiga saker. Socialt våld är aldrig angenämt – jag vet precis. Men jag skulle inte kalla det för religion. Det är mobbing och härskarteknik i religiös förklädnad.

Då har man ett socialt mobb-mönster som man ju finner nästan varsomhelst i vårt samhälle. Ett mönster som på den stora skalan ju faktiskt är vårt samhälle med dyrkan av arbete och pengar, med hyllandet av materiell framgång, förnedringen av de som ”inte gör rätt för sig” samt förminskningen av varje form av själsligt bevarande genom åsidosättandet av inre behov och mer osynliga aspekter av livet. Det taktfasta föraktet gentemot själva tron och dess ovetenskapliga flummeri.

Här har de i vårt land så självgott fradgatuggande religionshatarna byggt sig en resonemangsmässig buffert med bas i de sociala faktorer och de härskartekniska lösningar som kallar sig för religion och använder detta för att diskreditera de verkligt budskapsmässiga delarna av religionsfenomenet med det svepande argumentet att vi kommit ifrån de naiva önsketänkandenas mentala lyckopiller och slagit fast att allt som finns är materia, punkt slut. Men i grund och botten kanske det senare religionsföraktet är mer ett uttryck för mental lathet eller kanske rentav själslig rädsla.

Att man inte orkar bemöda sig att tänka längre än sinnena kan observera, eller att man kanske fruktar de implikationer insikter kring till exempel själavandring och synen på jordelivet som en iterativ utbildningsprocess skulle föra med sig visavi det egna livets ackumulerade bagage. Med nästan panisk frenesi försöker man då istället förhindra själva budskapsspridandet från de som anser sig se djupare klangbottnar i verkligheten genom att i god förväg diskreditera alltihop som ”fanatism”, vilket ironiskt nog tar sig ett verkligt fanatiskt uttryck.

Avslutningsvis har vi den gamla religionskrigiska osten. Den som handlar om att hålla stora mängder människor ifrån varandra. Att spjälka isär världens själar i olika läger och bibehålla den paniska rädsla för varandra som gör att man inte överbryggar de gränsdragningar där en liten fyndig elit satt sig tillrätta att leva på tullar och kapprustning. De urbota gamla polariseringarna, de sedan årtusenden fastlagda fiendskapen bland de redan då ledande klickarna som var i behov av fiender för att upprätthålla sin egen makt lever idag i en pastischartad parodi på sig själv. Inget annat än en maktrovariant av den sektistiska strukturen.

Det tycks emellertid som att var och en – kanske med drivkraft i universella faktorer – nu städar ut bland vanföreställningar och lögner. Bland de som har riktigt smärtsamma låsningar blir det inledningsvis en riktigt tung period då de frustrationer och skuldbeläggande resonemang man byggt upp sin själsligt låsta arkitektur gentemot hotas i sina grundvalar. Då hotas den identitet man själv skapat gentemot dessa och paniska reaktioner är att vänta. Lika spasmiska som de nu så tydliga sista rycken från de tulltagande elitisternas sida. Men det ordnar sig. Ganska raskt, faktiskt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion