Att välja

Det känns ibland som om man är i det närmaste odrägligt positiv där man stövlar runt och skrattar åt sakers bedräglighet. När man med taktfast beslutsamhet inte ägnar de bedragande parternas idoga dödsgrepp på mänskligheten mer än ett iakttagande förhöjt ögonbryn till uttryck för det förakt man hyser utan att för ett ögonblick känna den så omsorgsfullt anmodade fruktan.

Hur lätt är det inte at skratta åt den så kallade klimatrörelsens alla pekpinnar, obskyra detaljer och världsomstörtande alarmteorier och deras rätt igenom grundlurade framhärdare? Visst blir man lite lätt ihåligt munter när man tänker på att någon stackare släpar sig iväg till sitt jobb inom media och under vanföreställningen att själv vara berömd, framgångsrik och respekterad låna ut sitt ansikte och sin röst till lögnen.

Hur vanvettigt skräckslagen blir man inför några ehec-smittade gurkor (nej! groddar - nejförresten! tomater! paprika! akvariefisk!), väl placerade i tiden för att via komposten driva matpriserna en liten bit till och suga ur de sista styrkrafterna ur det ekonomiska paradigmet? Känns det meningsfullt att ge upp det egna immunförsvaret genom att masspsykotiskt sprita händerna en gång i halvtimmen, leva i kvalitetsskräck för allt försäkringsbolagen säger sig eliminera och frukta den jättefarliga terroristtomten? Eller bara skratta åt komedin.

Vi väljer ju själva precis hela tiden. Vi kan – om vi så önskar – gräva ner oss i den lögnaktiga dyngstack vi konfronteras med under den löjeväckande benämningen ”sanningen” och nysta upp alla de särintressen, maktfullkomligheter, slavdrivande – ja till och med massmordiska – entiteterna. Vi kan sitta dystra runt ett bord och framlägga våra observationer och analyser på akademiskt vis, var och en kandiderande kring att vara den som prickat mest rätt i sina iakttagelser.

Eller så skiter vi i det. Skrattar åt alltihopa, ser till att samla ihop de vi tycker om och planerar ett sjuhelvetes partaj till firandet av den värld vi bestämmer oss att vi ska fortsätta leva i och göra det tydligt att de i konvergensens namn fastlagda mönstren, härskarmetoderna, skuldsättandet, moralkackeriet, krigshetsen och vad skit vi än ser inte får en millimeter av det erkännande det själv redan intecknat utan tillstymmelse av erkännande någonstans i från än inifrån sitt eget påhittade epicentrum. Nu kör vi. Precis när som helst nu. Vi bestämmer.

Go, go, go, go
Go, go, go shawty
It's your birthday
We gon' party like it's yo birthday
We gon' sip Bacardi like it's your birthday
And you know we don't give a fuck
It's not your birthday!

50 Cent - In Da Club

Kommentarer

  1. Ja för min egen del är det ännu en balansgång eller både ock. Att både njuta och strunta i det gamla Spelet och att iaktta vad som ännu behöver upplysas. Var och en har ju lite olika uppgifter - att upplysa utan att känslomässigt delta - att vara neutral men ändå mitt i "skiten" på många vis. Men aldrig söka efter några problem, utan undan för undan bena ut allt som behöver upplysas och rensas ut, så att inget blir oförlöst inuti. Rakt på utan omsvep - äkta, ärligt - mänskligt. Men visst skulle jag vilja omfamnas bara av Naturen och slippa detta många gånger äckliga förhållandet till allt ytligt. Att gå igenom Stockholms gator i en timme - är nästan maximalt vad man kan uthärda, därför får det nog dröja ett år till, till nästa vända. Denna stad, liksom många andra, är ju liksom indränkt och uppbyggd på alkohol,kommers och blanda sig med andra. "Ta en öl, ta en öl till, eller ett glas vin eller flera" "det är ju såå mysigt" .. eller ... "måste köpa nåt nytt, dunka dunka i affärerna - "det här är livet..."
    Men lugnt går sitter jag vidare bland mina blommor och katt - mitt bland en massa andra hyresgäster och villaägare och transformerar som bara den.

    SvaraRadera
  2. Att göra jord av kompost går inte så fort som en del vill att det ska göra köpte matgjord och den var liksom lite för färsk så den fick stå några år.
    Nu köper jag inget sånt längre de fixar sig ju en då med god tro hur nu det funkar får den som undrar fråga Gud eller annat som en tror på.
    Oroa sig ska man inte ,jag är inte orolig för fem öre om vi växlar cent heheeh.
    Allt har sin tid och funktion det går nog inte komma ifrån och det ända att gör är det bästa om man kan nå det i sina tankar.
    Synd att folk är så lätt retliga på något sätt , för mig så är det tecken på något och jag kan inte sluta tänka bara för det är inget kul å inte tänka.
    Skål!

    SvaraRadera
  3. GS> Stockholm är en rätt speciell storstad. Så bipolär på något sätt. Ska fundera på en bättre beskrivning. Jag har ändå varit runt en hel del men av alla fläckar på världskartan så är det något besynnerligt med just vår konungsliga huvudstad. Så levande död men ändå levande. Ska beställa fram lite ord på ämnet.

    Jag tycker mycket om vin och har vinet och dess alkoholhaltiga kamrater att tacka för många insikter i livet. På gott och ont. Givet hur vi hamnade här så är det nog rimligt att anta att vin och dess vänner kanske också behövs som själslig doping för att till exempel våga prata om sådant som ligger på djupet.

    Men - som alltid - alla väljer själva. Lektion för lektion. Lek för lek.

    Stefan> Retligheten är lite stockholmsbipolär den också. Kanske står det och väger. Avklaranden som sker inom oss men ändå - likt en outsourcad ekonomiavdelning - utan att blanda in oss i någon större omfattning. Vad som är en vag reflektion av vad känns inte som någon större utmaning att klarlägga.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion