Bitterljuv frustration

Knappt igenkända på grund av all tid som förflutit. Först sedda som det tuggande malandets resultat. Allt ljud och utsikten av dess utsträckta pågående. Tanken kring flykt han komma. Kanske var det meningen. Att tanken på flykt skulle få komma till ytan, visa sitt ansikte, låta mig reflektera över den och se vad den egentligen är. Vad den alltid varit. Smaka på den. Göra den till min på nytt. Den smakar inte gott längre. Den smakar avskyvärt. För vad det än må vara så blir jag kvar.

Jag är en annan människa nu. En helt annan människa. Det gjorde mig illa berörd att stoppa stortån i den gamla hemtama bassängen. Se hur människor väljer varandra på grund av ambition, karriärsutsikter och det övergripande livets prospectläge. Hur människor slåss för att behålla de som gör dem illa eller kanske ännu värre – hur de slåss för att få behålla de som de gör illa.

Det har funnits ett ytterst fåtal som förstått detta. Ett litet, litet fåtal i min närhet som begripit hur det är att känna precis på det sätt som jag känner. En av dem lever fortfarande. Men som hon lever. Dessbättre alldeles här intill. I samma liv som jag. Varje dag. Inget gör mig lyckligare än insikten om just det.

Så får väl de som inte mäktar begripa sakers tillstånd fortsätta söka på e-darling (”för singlar med höga anspråk”, respektive ”sofistikerade och högutbildade singlar”). Det gör fantamig ont att se hur människor tillåter sig missuppfatta kärleken på det sättet. Att söka utifrån de yttre parametrarna istället för att låta sig känna någon gång. Vad som gör det än mer frustrerande är att jag inte kan hjälpa någon av dem.

För om jag skulle beskriva hur jag har det. Hur vi har det. Hur det känns, då skulle de bara tro att jag svängt ihop en skrytsam lögn, att jag inte ville ta itu med de frustrationer som ändå (i åhörarens bild) alltid måste finnas där eller att jag försökte bygga mig ett luftslott på deras bekostnad. Och genom sig själv känner man andra som det heter.

När något sliter. När den lilles frustration och prövanden av tillvarons gränser strör papier-maché i mitt för av logikens krumbukter redan igentäppta filter. Då tystnaden inte får den luft den själv tycker sig behöva. Då saknade efter de som förstod är som störst och då huvudet länge velat göra sådant som andra omständigheter inte låtit det sätta fart med. Då det mörknar på den mentala horisonten.

Då flyktens reflex, sovande sedan tre år, åter ger ifrån sig en signal och tänder sin indikationslampa i sinnets instrumentpanel. Då jag vid blotta tanken på henne känner alltihop vändas till något positivt, utmanande och uppbyggligt. Då inser jag att världen är en annan än den någonsin varit. Att jag välsignats med den vackraste formen av kärlek. Och att den största källan till vanmakt är att jag inte kan beskriva det för någon utan att förolämpa.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion