Frustanden

Det bor ett muller under marken. En turbulens i var och en. En samtidig otålighet, frustration och förväntan. Vare sig vi tillåter oss att veta vad som händer eller inte så händer det likväl. Den här dagen var det mer påtagligt än någonsin. Den förberedande frustrationen. Den undermedvetna obalansen. Vi frustar och beter oss. Gör upp med saker som inte har något som helst med dagens innehåll att göra men som ändå hamnar där. Eftersom det är där vi tycker oss vara.

Själv har jag varit fast i logikens grepp några dagar. Jag kan inte säga att det är speciellt kul – inte så länge; men å andra sidan är det inte utan sina fördelar. Man måste nog ibland. Pressa ner sinnets frihet, låta det ligga och kippa efter andan under logikens och strukturernas tryck. Att forma dess uppfinningsrikedom och inspiration ur bristen på uttryck och på så sätt utvinna de mest bärkraftiga, starka och obevekliga idéerna.

För är det inte just så det alltid fungerar – det vi kallar skapandet och de andra verkligt stora känslorna? De som vi ibland misstar för att ha varit tankar men som blivit stora just eftersom de inte uppstått ur tänkandet utan ur kännandet. Kärlek, innovation, konst och infall. Lika vidunderligt i stort som i smått bara det fått krypa fram ur stenens svarta mörker av egen obeveklighet för att yrvaket visa upp sig i det bländande ljuset.

Men frustar gör det. Spretigt, yrvaket och ofta kanske mot sin invanda vilja utkastat i det påträngande ljuset där den som stuckit huvudet djupt i sanden inte längre kan blunda för det man sannolikt vetat med sig länge. Att allt det man som vuxen betraktat som sanning. Alla de där tankarna, kunskaperna, erfarenheterna och med all sannolikhet också en stor del av den identitet man tycker sig äga i själva verket är bärande delar i en enda mycket skadlig lögn.

Och för de som ännu inte är vuxna, men som är på väg att bli det. De som trampas som druvor i utbildningssystemets vinfabrik att bli produktiva samhällsmyror utan eget värde. Ganska logiskt att de känner kontrastverkan då terminens inlandsis på bara några dagar försvinner och jaget får fjädra upp. Troligen är de små känsligare för energiväxling, strömningar och den undermedvetna oron. De har ju, om inte annat till följd av sin lägre ålder, ett större uppdrag här än oss vuxna. Och de börjar kanske ana dess massa.


Förståelsen bland den vuxna befolkningen når de mest oväntade hörn.

Att lyssna på en nyhetssändning, läsa en tidning, se på något slags redaktionellt TV-program eller följa mainstreammedias sajter ger en distinkt känsla av matthet. Jag trodde det var min egen trötthet på de tonvis med lögner (som den om de 21 herculesplanen med försvunna pengar, till exempel) som sägs vara sanning, men jag börjar förstå nu att det är tröttheten hos de som fortfarande kämpar för att vidmakthålla lögnen jag får mig en dos av.

Den elfte september 2001 hade fasaden spruckit om det inte den djärva vanvettigheten hade fått sätta tänderna i världsordningen. Sista racet för de som ville sopa igen sina egna spår. Låta bevis och vett försvinna i en enda stor smäll och från den punkten fanns inget annat att göra än att med vad som just kallas en dåres envishet hålla sig till en på förhand lika konsekvent som vettvillig historia. Sådant sliter. Kolossalt. Därav tröttheten.


”Tänk om alla skulle få sitta… I ett badkar… Med ett glas vin… Och ett spel… Och en ansiktsinpackning… Vad bra alla skulle ha det!” kvittrar min kära hustru från badkaret. Hon är den klokaste människa jag någonsin känt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion