Kärleken

Det skrivs kanske lite för lite om kärleken på den här bloggen, givet dess omistligen centrala roll i precis allt. Anledningarna till det (att det inte skrivs mer, alltså) är många, men den främsta är faktiskt att beskrivning av kärleken är bland det abstraktaste man kan ge sig på. Sannolikt eftersom man - vare sig man vet det eller inte - står i begrepp att beskriva den ursprungliga företeelse som är upphovet till precis allt annat vi betraktar som verkligt.

Kärleken är mitt stora fritidsintresse och jag ser till att ta mig den fritid jag anser behöva. Kärleken har många ansikten. Först och främst min frus smäktande uppsyn, hennes sons spagettigluggsleende och alla andra som finns nära oavsett avstånd. Men det handlar också om kärlek till själva livet, till mark och natur. Till djur och gamla maskiner, till skinande objekt av röd plåt, till den ofiltrerade tanken och den flytande inspirationens och intuitionens hisnande känsla, solens värme, regnets doft och vattnets omfamning.

Så varför skriver jag inte mer om kärleken? Eftersom den inte låter sig beskrivas. Att skriva av kärlek är enklare, men att skriva om den är sannolikt avsiktligen svårt. Frustrationen i att orden kring kärleken känns futtiga och otillräckliga är ett billigt pris för sakers ljuvliga belägenhet.

Kommentarer

  1. Kärlek ställer krav och ingen kan ställa krav på den.
    Sin egna kärlek kan man bara ge och andras kan man bara få. Eftersom man har rätt att ge kärlek hur mycket som helst utan begränsningar fast man inte äger den, kanske lite som vatten är heligt man får inte sälja vatten, men det gör de ju en då. Även så kallade Kristna. Sen har de mage att inte veta vad som är fel också när de enligt egen tro kommer bli dömda efter deras gärningar typ sälja vatten, vilket ju är samma i defination som att sälja kärlek.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion