Laddad fråga

På det stora bildelsvaruhusets batteriavdelning föddes en för platsen oväntad reflektion. Här har vi ett antal hundratal batterier. Alla med sin egen inbyggda potentialskillnad. Seriekopplade innehållandes en gigantisk spänning, men som de förpackat isolerade celler de är kommer deras användning att bli ganska likformig. Dessa batterier och deras poler ligger där och väntar på att tas i bruk.

Att göra nytta. Att given sin inneboende potential utföra de uppgifter dess industriella kreatörer specat i datablad, på orderbekräftelser och i kataloger ut till slutkund. "Detta batteri lämpar sig bra för den mindre gräsklipparen". Att det sammankopplat med resterande batterier på avdelningen räcker att driva ett ganksa stort antal cementblandare några timmar är en ofta otänkt tanke. Precis lika ovanlig som den kring vad flera människor kan åstadkomma tillsammans och inte var för sig.

Batterierna hamnar i bilar, fyrhjulingar, snöskotrar och motorcyklar. En del i gräsklippare eller båtar. De utgör sitt eget universum mellan plus och minus, gott och ont, vackert och fult, dött eller levande, på eller av – precis allihop. Men i potentialskillanden skördas något annat. Ett förlopp framtvingas. Som regel en rörelse. För att när allt jämnats ut och de bägge polerna inte längre är polariserade harmonisera i ett enda.


En tydlig känsla for genom kroppen idag, som beställda svar brukar. Som ett slags rationell validering av teorier. Platsen var inte vilken som helst. Det var den absoluta hembygdens mycket hemtama kyrkogård där en mycket viktig gammal släkting sänktes ner i jorden. Strax därpå kändes det som om just detta - den här instansen faktiskt är en massa reflektioner från andra instanser. Så klart och tydligt i en stekande solen och på just den platsen.

Marken, dofterna, ljuden. Inget har ändrats där. Tiden har stått stilla. Reflektioner från olika instanser kanske möts lättare på de platserna. Skvallrar om att alltihopa är en vad jag då upplevde vara relativt ”fjuttig” föreställning erhållen på egen begäran med möjligheten att gradvis manifestera sådant av mer bärkraftig natur. Natur varandes av yttersta vikt där. Bland batterierna blev varje instans till sitt eget batteri. Och så vidare.


När potentialskillnaden inte längre är märkbar; då det oerhört fåtaliga, men desto mer koncentrerat negativa upphävts av det överallt existerande, mänskliga kärleksfullt positiva. När denna instans inte längre bär någon laddning. Kommer man då att sakna detta "fjuttiga". Skogen, fåglarna, vattnet, solen, snön. Människorna, älskogen, dofterna, utmaningarna. Eller väntar där nya, "same but different". Sannolikt, men den som lever får se. Eller precis tvärt om. Jag tycker om att fundera på det och har därmed inget emot att i likhet med liket fortsätta njuta livet mot 93-årsdagen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion