”Men samtidigt”

Parallellt eller skeende ifrån varandra isolerade världar. Men ändå sammanstrålade till denna fokalpunkt. Å ena sidan den lilla världens liv. Människorna, skratten, glädjeämnena, naturen och känslan av att allt som sker i det lilla också är det verkliga. Det hållbara. Det som utgör grunden för helheten.

Å andra sidan den stora världens anomali. Att världen, så som den beskrivs för oss och så som den alltjämt med mycket möda och stort besvär bibehålls och accelererar genom tomtarna på loftets försorg. Den stora världen är inte bara uppochner, den är förvriden, fragmenterad, baklänges i ett utstuderat psykedeliskt hypnosmönster.

Två skalor, två världar, fullkomligt olika varandra. Men ändå möts de i vardagen. Där den stora världens bedrägeri träffar den lilla världens människor. Söker kidnappa dem in i sitt prestigespel och hypnotisera dem med egenmäktighet i den stora världen för att överge den lilla. Var och en väljer kanske och för den som redan varit igenom den stora världens lockelser och återvändsgränder är det naturligtvis lätt att låta bli.

Kanske vill många av oss ha den stora världen och dess brus. Åtrår en plats i dess centrum. Leva av makten och storheten istället. Eller så är det alla de för vilka det småskaliga inte fungerar som söker sig till den stora världen. När livet hemma inte fungerar tar man sitt pass och gör sig en karriär. Bygger sig ett namn. Blir något stort.

Jag har ju själv varit där. Borta över storhelgerna, naturligtvis. Inget hellre önskat än att få stanna i den stora världens garn för att slippa ta itu med allt det som aldrig fungerade i den lilla världen. Och jag mötte likasinnade, tusentals. På resa, bort från det som inte fungerar, pliktskyldigt medförande ett foto i plånboken på föremålen för flykten.

Nu fungerar det småskaliga för mig. Så ända in i bänken. Den stora världen finns där ändå, men jag måste säga att jag alltmer upplever den som overklig och som snart ersatt med idel småskalighet. Om det är ett resultat av min egen verklighets formgivning eller om det är en växande plattform rymmandes fler och fler människor får väl visa sig.

Jag känner ett tilltagande motstånd mot att skriva om min egen belägenhet och vad jag upplever som i det närmaste fullkomlig lycka. Ett motstånd med botten i omvärldens eventuella avståndstagande inför skrytsamt florsocker ätet direkt med matsked ur paketet. Men man får ju kalla mig omnipotent självgod, skrävlare eller kärleksflummig fjant om man vill.

Det går alldeles utmärkt. Gör gärna det. Jag vill inte få någon att må sämre genom att beskriva att jag mår bra. Jag tror att jag talar till de som kanske är där jag var och kanske kan uppfatta den snabba ljusskymten där borta i hörnet, dit man beslutat sig för att inge gå men där det underbaraste ändå faktiskt kan gömma sig. En flik. En flik är allt som behövs.

Kommentarer

  1. Alla borde ha rätten att ha ett hem, men verkligheten är långt ifrån det.
    Just därför tror jag att jag så småning om drar, jag drar när alla går norr då drar jag söder (av en anledning av att jag inte tillhör "boskapet")

    SvaraRadera
  2. Ja, den nordanvandringen förefaller ju ganska väl förberedd. Mot strömmen - bra riktning.

    SvaraRadera
  3. Skrattar gott och varmt åt din kärleksfulla beskrivning. Men VAD skola vi pyssla med om vi inte hade denna psykotiska absurda värld att spegla oss mot... Det är väl lite av det som är en fråga. Det blir ju en slags underhållning. Samtidigt så har ju JAG alla mina inre "själar" att spegla och transformera, så det ingår väl i det hela - för min del. Jag speglar mig ju fortfarande i större delen av Världen och mänskligheten, men hoppas att kunna lämna den åt sitt öde snart. Men det finns ju hur mycket oförstånd som helst - bara man sticker ut hakan. Deltar man på Facebook får man pröva alla sina argument och möta alla sina dolda rädslor mm mm. Men det är ju cykler som skall fullbordas nu, så inget gammalt får bli dolt. Och min familj finns både inom mig och i hela Världen, så därför får jag leva själv tills hela familjen är samlad - inombords. Alltså jag får stöta och blöta mig med omvärlden för att bli hel.
    Samtidigt som Världen blir allt mer overklig - blir den något som - jaja dom får ha sitt och sköta sig själva - rätt åt dom, när de inte vill lyssna ... Skulle vilja klippa av helt - men det skulle ännu så länge bli lite tomt, utan den underhållningen.
    Hur som helst - du skriver vackert som vanligt...

    SvaraRadera
  4. Jo, så kan det ju vara. Jag har den enorma förmånen av att upptäcka den där familjen här. På den geografiska fläck där jag hamnat genom vad som verkligen kan tyckas vara en slump, men vad som egentligen är en omsorgsfull ödesplanering.

    Med symmetrier ledandes till platser och tider bortom något som helst tvivel. Och med människor runtomkring som känns igen trots att man bevisligen aldrig träffat dem tidigare. Med klockor som enbart avläses vid maximalt fem tillfällen i timmen (gissa klockslagen) och så vidare. Ohyggligt underbart, faktiskt.

    Ödets mest flagranta exempel är som följer. Jag har under uppväxten och de tidiga vucenåren ofta besökt en stugby i Härjedalen. I den stugbyn finns en likadan karta i varje stuga. På dessa kartor står ett utgivningsdatum - samtliga lika. Detta datum har fastnat i mitt huvud och har varit de "slasksiffror" jag kluddat på ett block då jag till exempel pratat i telefon, matat in som exempeldatum i program under utveckling och så vidare. Detta datum är min frus födelsedatum. Fastighetesbeteckningens siffror finns inkodade längre än jag hade anat och så vidare...

    Jag inser att man finner symmetrin där man söker den och att den alltid kan anses vara såväl konstruerad, slumpmässig som ödesbestämd. Men det spelar egentligen ingen roll hur man stämplar den. Den egna tanken kring dess bäraktighet gör den bäraktig, helt enkelt.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion