Lite om väggen

Den första ambitionen är inte problemet, en sak kan de flesta hantera samtidigt även om tidsspannet kan vara satt i kortaste laget. Om man därtill lägger flera, i tiden parallella, ambitioner så sätts den ambitiösa simultanförmågan på plats. Ibland hopar sig emellertid ambitionerna. Det kan ha sina grunder i en rad olika saker.



Man kan till exempel ha fått känslan av att allt man någonsin kommer att hinna med ska hinnas med just nu. Eller så har man inför till exempel en jämn födelsedag förutsatt sig att hinna till en viss punkt. Vanligast så här års är kanske att man samlat ihop en rad göromål för avklarande ”under semestern”. En semester av – som det dessvärre visar sig – det snabbt övergående slaget.





Alla har olika stress- och ambitionsnivåer, men sambandet är med all sannolikhet ungefär detsamma.



Om jag vill göra ett par saker samtidigt, då vet jag av väl utförda empiriska tester att två parallella processer är det maximala antalet. Det är bra att ha två saker att göra, växla mellan och korsbefrukta. När man jobbar med det ena kan man tänka på det andra och vice versa. Uppbyggligt. Men om jag sätter spaden i fler än två saker, då inträder emellertid ett märkligt fenomen.





Fler än två parallella processer får dem att försvinna i ett moln.



Om jag släpper in fler än två processer så har de en förmåga att blanda sig i varandra. Försvinna in i ett slags mentalt moln. Jag kan sedan för mitt liv inte urskilja de olika processerna utan allt jag ser är det allt mörkare molnet. Molnet sporrar mig inte på det sätt som processerna gjorde. Molnet är som ett enda lindat garnnystan av ohälsosamt korskopplade inbördes beroenden. Blotta tanken på molnet föder med tiden en stark känsla av obehag.







Molnet kan förvandlas till en tromb.



Molnet leder till stress. Den där skadliga sortens stress där själva organismen (köttet som kallas jag) vill fly molnets skugga mer än något annat. Detta leder inte sällan till att ännu flera processer startas för att undkomma de man tror har belägrat sig i molnet. Men dessa nya processer sugs naturligtvis upp i vad som nu utvecklat sig till en ambitionsmässig tromb i jakt på nya processer att sluka i stressens skenande svarta hål.



Ungefär så håller det på tills man möter ett naturligt stopp. Det är även det olika för alla, men inte sällan utgörs stoppet av att självaste kroppen säger ifrån. Faller ihop, slutar lyda anrop eller vad det nu kan vara. En sådan signal är på något sätt ovedersäglig för organismen som ställs inför det enda alternativet att släppa tanken på molnet och nollställa sin ambitionskarta. Något som inte sällan föranleder nya insikter och ett mer avslappnat förhållningssätt till livet och dess innehåll.



Om så lär man sig ju. Man får smällen tills det sitter, så att säga. En del har det redan i sig och behöver inte ens besöka väggen en endaste gång. En del springer in i den tills livet tar slut. Olika, det där.

Kommentarer

  1. Minns när jag sa att man aldrig ska be någon om mer en 2 saker på en gång faller ju in i din beskrivning.
    Vet inte om det var bra att säga så, vet inte heller om det var bra att säga att det är roligare att säga ja
    än det är att säga nej, vet inte om det var bra av mig att säga överhuvud taget något. Men å andra sidan så tycker jag ju att det vore bäst om alla har samma förutsättningar och då börjar jag ju vidare nu tänka varför har vi det oss inte givet.
    Är det därför Maskinen ser något som ont. Kanske vill du svara mig nu eller ska vi vara i tystnad om våra konversationer ? Ska vi nöja oss med vad jag sa förut och bara hålla oss till det och aldrig glömma det. Ett icke svar är ju på så sätt också ett svar...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter