Om frivillighet, pisk och pengar

Jag har lagt mig till med (o)vanan att ibland påpeka att pengar inte finns. För egen del har det faktiskt gjort livet betydligt enklare. Jag slipper ta hänsyn till diverse subversiva affärsmodeller när jag handlar och slipper gå till botten med diverse överväganden vad gäller ekonomiska aspekter av impulsers verkställande. Det flyter, helt enkelt av sig själv.



Eftersom pengarna är så oändligt mycket mindre relevanta än de saker man om man inte passar sig låter dem styra. Avstampet för min del var lyckosamt, det måste jag medge. Men det handlar inte om något direkt överflöd utan en ström som tycks följa tanken oavsett om den uppehåller sig vid rädslan för brist på pengar eller den avslappnade insikten om att det finns tillräckligt.



Men pengar är ju en så påtaglig verklighet allas liv. Hur kan man säga att de inte finns? Så sa hon, min kloka hustru. Hon begriper ju bägge sidor av myntet (vitsigt, inte sant?) men detta är den springande punkten ändå. Och vem är han den där dryga fårmataren som inte tycker sig behöver jobba exakt 60 timmar per vecka längre utan tar sig den fräcka rätten att gå runt och tröka på om att pengar inte finns? Bara för att den jäveln inte tycker att han behöver bekymra sig. Hm. Jo, kanske har jag fått någon att tänka just så. Hm, igen.



Så – jo. Visst finns det pengar. Eller – rättare sagt; visst finns det en bunt sedlar och lite mynt. Men vad kan man ha dem till, egentligen? Sedlarna kanske kan fungera som tändpapper eller bokmärken och mynten är ypperliga att stabilisera möbler på gamla skeva golv med. Ungefär där någonstans ligger toppnoteringarna för den fysiska penningens användbarhet. De går inte att äta, de där pengarna. De älskar en inte tillbaka och de går inte att föra ett vettigt samtal med. Ändå låter vi som kollektiv mänsklighet pengar styra matvanor, hur mycket tid vi lägger på de vi älskar och kanske i värsta fall även vilka vi umgås med. För att inte tala om pengar som inte ens äger fysisk representation, "pengar på banken". De är ju så skrattretande obefintliga att man nästan får ont i magmusklerna.



Nu kan man ju förstås invända att pengar inte värderas utifrån sin eventuella fysiska form utan utifrån det värde det assigneras. Om jag får 100 kr per timme så är min arbetstimme värd 100 kr. Lika logiskt som fel eftersom den där hundringen på annat håll – exempelvis hos banken – kan skapas på en nanosekund ur absolut ingenting i utbyte mot skuld. Arbete finns. Mycket av det vi köper för pengar finns. Men själva pengarna finns icke. Så barnsligt enkelt. Jag menar: är det själva jobbet som är viktigt eller är det att vi tjänar pengar när vi jobbar som gör att vi går dit? Det saknas ju knappast meningsfulla sysselsättningar men är det inte så att just det där med att tjäna pengar får oss att ägna oss åt en massa oväsentligheter istället. Som att räkna icke-begreppet pengar på en ekonomiavdelning fyrtio timmar i veckan istället för att hjälpa våra gamla släktingar att klippa sitt gräs, koka sin saft eller få sina hundar rastade. Till exempel.



Hur kan vi låta pengarna vara så viktiga för oss? Om vi jämför med ett annat hittepåfenomen: Jultomten. Många barn tror på jultomten och han har vissa egenskaper som påminner om just penningen. Han sägs komma med goda saker till de som är snälla och jobbar hårt. Han är det man längtar efter den 24:e (eller 25:e – marginell skillnad) men är också den man också ständigt fruktar inte ska komma med sin belöning. Den man får höra att – sköter du dig inte får du ingen lön alt. kommer inte jultomten.



Men äktenskapet, då – frågar den knivskarpa frugan. Är inte också det något man bara hittat på? Jomenvisst! Men människor skiljer sig stup i kvarten i vårt framstegliga samhälle. Plötsligt en dag kanske man upptäcker att man går runt i ett äktenskap av gammal vana och undrar varför det blev som det blev och kanske inser (eller inte) att man valt sin partner för pengar, för att man hade bråttom att få barn eller för att man helt enkelt kände sig ensam. Kanske var man inte rätt för varandra. Eller så var man det men det gick över. Och då – håll i er nu – då gör man något åt saken. Samtliga inblandade i äktenskapets trossystem beslutar sig för att upplösa detsamma och gå vidare.



Samma sak med jultomten. Förr eller senare inser man att det är en bluff. Om inte så brukar välvilligt inställda medmänniskor till sist upplysa den unga vuxna om att tomten faktiskt bara var en bluff, precis som det där med att man föll som en livlös sten till botten om man badade innan föräldrarna hunnit dricka upp vinet efter semestermiddagen (var det där exemplet verkligen valt med omsorg…?). De som är inblandade i vanföreställningen tar sitt ansvar och monterar ner den när den tjänat sitt syfte.



Utom i dessa mer utbredda fall och där står fallet med penningen helt i en klass för sig. Av alla människor på jordklotet får penningen nästan var och en att må rejält mycket sämre än om pengar skulle ses för vad de är – ingenting. Ändå hjälps vi mer styvnackat än någonsin åt att bibehålla våra vanföreställningar om att denna ickeexisterande entitet omfamnar allt av värde i livet.



Nu är det ju så att det kanske är lite svårt att genomskåda penningens innehållslöshet. Eftersom så gott som var och en föds in i penningdyrkan så måste man likt individer uppvuxna i sektistiska miljöer av egen kraft resa sig ur vanföreställningarnas slingrande dimridåer. Det kanske enklaste och vanligaste sättet att se igenom penningbluffen är att för en tid befinna sig i vad som brukar kallas något slags ekonomiskt oberoende, det vill säga ett tillstånd där man faktiskt har pengar nog att inte behöva tjäna pengarna utan har så man klarar sig ändå. Sådana tillfällen brukar ge ganska snar insikt i hur lite pengar egentligen betyder och hur stora andra värden faktiskt är.



Det är också därför vårt samhälle ser ut som det gör. Var och en i samhället ska tjäna pengarna. Inte som i att med eget arbete skaffa sig medel till frihet eller rikedom, utan tjäna pengarna som i att vara penningens livegne slav. Inrutade i dagliga rutiner, dragna ur sängen alldeles för tidigt, sköljda med flour och insiktsdämpande fördummande budskap om vad man kan göra för pengar – hållna i ett tankemässigt litet fängelse utan någon direkt möjlighet att vakna upp. För om fler skulle tillåtas bli mätta på pengar skulle detta med just pengar relativt omgående kunna förpassas till de sälla jaktmarkerna.



Det är ju inte det att folk överlag inte vill jobba. Tvärtom, folk vill som regel göra saker som känns vettiga. Det är ju i grund och botten därför man kan slå i dem att de ska tjäna pengar och gå till jobbet. Men det är klart att de allra flesta nog inser hur jävla hopplöst urbota dumt det är att sitta och pyssla i en liten avgränsad låda i kontorslandskapet med ett hopplöst ingenting samtidigt som de som kånkar runt på deras gamla släktingar får en lön så nära existensminimum som möjligt.



Nu är det ju som bekant svårt att hamna i den där pengamättade situationen. Istället har ett litet gäng – för vilka pengar faktiskt är något bra – kuckilurat ihop en lika urlöjlig som nästan fullt genomförd plan att förslava hela mänskligheten under deras vanvettiga penninghysteri. I ett stickspår till detta resonemang kan man naturligtvis fundera på varför i all världens namn de valt att göra så? Beroende på hur man väljer att se på saken blir svaren väldigt olika. Antingen ser man dem som små lata makthungriga människor som inte vet bättre än att försöka leva gott på andra människors slit.



Alternativt ser man denna lilla elit som en bunt mentorer, eller kanske snarare skickliga Masters, med uppdraget att piska skiten ur mänskligheten så att densamma under smärtans djupaste faktiskt vänder sig in i sig själv, tar itu med sina inre själsliga smärtor och sedan vandrar ut ur det sadistiska badhuset som helt nya – renade – själar. Och som alltid med dualismer finner man kanske sanningen i en kombination av de båda.



Kanske är det så att vi som mänsklighet vet att vi behöver gå lite djupare och tillfogas ännu lite mer smärta innan vi kan växa upp och gå vidare. För precis som var och en kan inse att pengar inte finns så kan vi höra upp med dumheten att låta dem diktera vårt liv i varje givet ögonblick. Med ett enda litet aber. De flesta måste vara med på det. Men det faktum att de flesta ännu inte är det gör ju inte fantasiprodukten pengar mindre overklig. Inte ett endaste litet dugg.

Kommentarer

  1. Får inte skriva det jag har i tanken, otroligt.
    Så om vill veta morgontankarna så titta runt lite.Om jag inte nu blir blockad helt att säga min mening.
    (M arne nu går ni väl lite väl långt va!)

    SvaraRadera
  2. Utomordentligt - exakt. Själv insåg jag för 24 år sedan att det jag höll på med (att skriva o vända på papper o protokoll hit o dit och att se spelet för galleriet mellan arb.givare o fack mm,, hur de gjorde sig av med alla som inte var fullständiga slavar osv)- att det var totalt meningslöst arbete. Sa upp mig efter en healingkurs, jobbade 1 vecka och på den vägen har jag varit. Enbart lyssnande till min egen inre röst och vilja - skakigt förstås först - men ingen återvändo. Allting flyter ju mer man överlämnar sig. Anden/det Högre Jaget sköter ALLT.

    SvaraRadera
  3. Det finns en del då som inte vill att jag ska säga vissa saker. Ändå så vet jag ju vilka på en handfull vilka är liksom finns inga direkta om något.
    Så är det bara. Dessa då som i min syn förpestar mänskligheten håller jag för mig själv även om dessa fjantar ber mig ringa, ni är ringa okej. Ni andra har jag känt länge och vet. No trouble Jag är som is i det syftet, hur tokig jag än låter. Om jag inte ens kan prata om mina maskar hur ska jag se er just a ? (insult M dont do that I am far beodn what you can image)

    SvaraRadera
  4. Gunillasolara > Meningslösheten har också en mening ;-)

    Stefan > Kraft, som sagt...

    SvaraRadera
  5. Jo det är klart att den har en mening - ända tills man kommer PÅ meningslösheten. Vi lär oss genom kontrasterna vad vi inte vill bl a. Meningslöshet kan ju vara att göra en massa saker som går åt fel håll (nedåt mot slaveriet) eller att inte ha någonting att göra alls. Hur man än vänder sig kan det kännas meningslöst - ännu. Medan den gamla världen brakar ihop.

    SvaraRadera
  6. Precis - och då har ju meningslösheten en mening även den ;-)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter