Om ilska, reflektioner, tårar och frustration

Känslan känns signifikant. Den bör således beskrivas när den går att fånga, vilket eventuellt kan vara precis just nu.



Det börjar med ett flackande, sökande, rastlöst beteende. Inte sällan styrs perceptionen till något slags större förändring. Det har tidigare varit arbete, resor och upptåg. Då världen blivit gladare och tryggare runtomkring och ekonomin kommit att tillåta det har det de senaste åren kommit att handla om något slags inköp. Beroende på säsong, givetvis. Just nu föll sig båt lämpligt, tydligen.



Timmar tillbringas i meningslöst slösökande efter ett meningslöst objekt som inte finns. Men själva sökandet utgör ett slags motpol till vad som växer inombords så det fortgår likväl. Det ackompanjeras med tydligare och tydligare bilder av resor. Inte som tidigare äventyrsresor under jobbflagg utan numera rena turisttilldragelser. Oändlig sommar, strand och fuktig luft.



Så håller det på, sinnet. Gradvis ökande för att inte störa min slummer. I grunden bygger trycket upp sig. Den inre cyklonen som suger energi men som på ytan reflekteras i tillsynes meningslösa sökbeteenden. Så kommer något slags utlösande faktor. I detta fall sommarens odiskutable flykt. De mörka nätterna kommer med varm och underbar fuktig luft men också med ett subtilt vemod inför att värmen snart ger upp.



I natt kom själva ilskan. Retligheten. Irritationen över TV:ns ljud och ljusstörningar. Snarstuckenhet inför den lilles uttryck för den från skolveckan så naturliga tröttheten. Alltihop blandat i cyklonens tratt med fruktlöst slösökande och flyktfunderingar i form av reseparadigm. Sömnen var svårfunnen men gick att finna en allt molnigare bar himmel.



Så när dagen gryr är klumpen ett faktum. Den mörka, tunga morgonhimlen bryter ut i åska och horisontellt regn. Den tunga klumpen mitt i halsen som gör det svårt att andas. De skrivna orden vill ut men finner ingen rytm, inga inbördes samband. Jag är arg. Subjektivt, oprovocerat men likväl innerligt förbannad. Och sökandet efter glipor i min omgivning att projicera ilskan på tar sin oprovocerade början.



De missade ljusen, jag vet inte för vilket år i ordningen. Det handlar inte om här och nu; det handlar om gamla besvikelser och oförrätter. Det handlar om den eviga längtan till och ut på havet och den limboartade väntan på stranden som tog dess ställe. Men egentligen handlar det inte om ljusen heller. Jag hade när som helst kunnat bege mig till dem. Nej, jag vet ju.



Och så den utlånade bilen. Hur i helvete svårt kan det vara att tala om att man tänker ha den hela nästa dag också? Missförstod jag saken, kanske. Och någonstans inom mig säger en sjukt barnslig röst åt mig att det är bra om jag inte får igen den så snart för då har jag något att vara ilsken på. Det är ju så sjukt småaktigt och vanvettigt, men jag gör det – jag projicerar för fullt. Jag tycker om att låna ut saker. Jag älskar att låta andra också få ha kul med de saker jag uppskattar. Och jag har absolut ingen användning för just den bilen idag. Men den subjektiva ilskan drar sig inte för att ta tillvara sina flyktventiler hur absurda de än är.



Den lille får inte tag i någon kompis. Han börjar bli rastlös, han också. Han snäser åt mig i enlighet med sin trötthet och sin ålder. Jag snäser tillbaka. Så vanvettigt omoget och tålamodslöst. Så oförlåtligt dumt och så oförsvarligt trångsint i en relation som ju med jämna mellanrum visar sig ha just det djup jag aldrig trodde skulle kunna vara möjligt. Jag vet ju.



Hade jag mött en motgång idag. Ett mothugg. Vilken liten skitsak som helst. Det hade i alla fall varit min reflex att föra över så mycket som möjligt av min egen ilska på motparten. Det är lika fånigt och småaktigt som det är sant, dessvärre. Ett klassiskt fall av åskmoln.



Av någon outgrundlig anledning blir jag aldrig arg på Henne. Jag kan faktiskt inte förklara det. Hon är liksom undantagen på något sätt. Det fäster inte vid hennes gestalt. Hon gör aldrig något som förargar mig. Hon är istället min djupaste längtan och alla mina önskningar. Hon är en förutsättning för de drömmar – eller flykter om man vill – som det ilskna sinnets cyklon spinner sig. Och så är hon regleringens gudinna. Det ska inte förnekas. Och så bär hon den där gudinnelika friden. Jag kan inte beskriva den. Den måste upplevas.



För jag vet ju också att ilskan försvinner när vi förenas. Jag vet att just den kroppsliga eldens lössläppande för en tid löser upp alla knutar och får ilskan att försvinna. Det var så även innan Hon kom in på arenan. Men med henne blir det på ett helt annat sätt. En fullkomlig reparation. En total centrering av mitt universums balans. Vårt. För någonstans är vi samma, hon och jag. Samma vibration. Energi.



Men jag vet ju hur det förhåller sig egentligen. Jag ser ju mitt eget sökande genom ett par årtionden. Sökandet efter jobbprojekt, fyrkantig kreativitet, resor, människor och den köttsliga regleringen i äventyrens form. Det som nu tar sig betydligt mildare uttryck i form av något man kan hitta på blocket och ställa i ladan. Likväl - rastlösheten.



Tidigare fanns det så tydliga orsaker till frustrationen. Nu är dessa i huvudsak borta. Likväl är jag arg. Jag söker vidare in i cyklonens öga och behöver inte söka särskilt länge. Det börjar med de två förlorade nära. Farmor och farsan. Och så står de där på rad igen. Besvikelserna, mobbingen, flykterna, skammen, tillkortakommandena, misslyckandena och alla de uppskjutna drömmarna. Jag ser hur jag har hanterat det. Jag har stoppat i mig alltihopa. Tugga för tugga. Till en början med viss vämjelse men efterhand alltmer rutinmässigt.



Kanske har jag aldrig riktigt tömt. Jag har nog aldrig varit någon gråtare. Har tyckt att jag var tillräckligt ledsen och rädd när jag var liten och så kanske det också var. Regleringen har varit köttslig, yrkesmässig och till sannolikt största delen kreativ. När klumpen varit som störst har skapandet varit som störst. Det gäller de gamla, anonyma orden, uppdrivandet av produkter och företag. Simmande ut i bränningen för att kunna surfa åter mot land på framgångens disparata våg.



Det är oerhört annorlunda nu. Kärleken är villkorslös och närvarande. Jag är stationär och älskar den här fläcken mark som ingen annan plats. Min fru, hennes son, djuren och alla de som mer eller mindre dagligen har vägarna förbi vår kaffebryggare är kärlek, trygghet och puls. Livet har den där floden jag aldrig tidigare trodde fanns men ändå gick och hoppades på. En flod där man kan ligga på rygg och njuta av att flyta med. Kravlöst. Äkta. Och allt annat än rastlöst.



Likväl understundom: inmålad i ett hörn. Pressad av gammalt bagage. Av färskare tomhet. Av alstrad energi från frigörande arbete i ramlistfabriken. Av insikten av hur jag betett mig mot andra och kanske värst av allt – hur jag agerat gentemot mig själv. Och någonstans ett slags fånig skam över att dra ut allt detta i ljuset. Vem är jag att fläka ut mig och mitt? Alla har väl nog med sitt skit. Jag har det väl inte värre än någon annan. Knappast haft heller. Tvärtom, troligtvis.



Och så vänder det. Orden vänder det. Mina vänner orden.



Jag ser istället allt underbart jag fått. Alla de möjligheter, insikter och upplevelser som mina skevheter, flykter och min ilska bjudit mig på. Det har ju varit meningsfullt! Var fann jag mitt livs älskade om inte just i flyktens mest förbjudna uppenbarelse? Fanns inte portalen in i det vindstilla, varma och kärleksfulla livet mitt i den undantryckande cyklonens stilla, lugna, allseende öga?



Helt vidunderligt. Att jag saknar de som dött beror på att jag älskade vad de gav mig som levande. Att de format de sidor av mig själv jag tycker allra bäst om och med vilka jag också kan hjälpa andra (som till exempel behöver låna en bil, eller varför inte en famn)? Kanske är det inte så konstigt att jag längtar efter att åka båt – jag har alltid älskat havet och jag har alltid känt att det älskar mig tillbaka!



Och allt som var. Fåglarna vid skolan, de inkapslade åren, det eviga väntandet vid stranden på att livets kraft skulle få fatt i mig. Var det inte en nödvändig, uppbygglig väntan? Var det inte så att jag laddade och skapade de förutsättningar som gör att jag idag kan gå omkring här och njuta fullt ut av livet utan att tycka att jag måste en massa saker?



Ilskan har en mening. En outtalad men distinkt mening. Jag måste se mig själv i backspegeln. Jag måste se vad det är jag är och har varit. Jag måste skärskåda de känslor jag haft lagrade i mig vid åsynen av mig själv.



Alla de dagar jag mått illa av att vara på väg hem till något som sög energin ur mig. På väg hem till det jag samvetslöst tog mig rätten att bedra. Åsynen av bedrägeriets fåror i mitt ansikte. Samvetet. Det blytunga samvetet som med tiden försvann i sin egen oändliga massa. Alla de skamligheter jag gjorde för att överleva.



Familjen. Den jag växte upp i och som jag lämnade i flykt alltför tidigt och som jag reste ett vattentätt skott i något slags klander gentemot. Ett klander som såsmåningom förlorade sin skala, sin mening. Kvar blev det dåliga samvetet, även där.



Jag börjar kunna se mig själv över axeln, se sambanden och händelserna rada upp sig utan att återuppleva de känslor som vid tiden åt mitt hjärta. Sambanden, metoderna och synkroniciteten. Det går varv på varv. Jag har gjort samma sak, om och om igen. Jag kunde inte se mönstret när jag var mitt i det. Jag kom hit – till den plats från vilken jag utan att ätas kan blicka tillbaka – genom att följa mönstret. Genom att fly.



Men där tog det så stopp. Ett passionerat tvärstopp i cyklonens öga. Lugn. Återhämtning. Njutning. Och nu skönjer jag andra mönster, bortom de destruktiva. Tidigare i tiden. Jag ser en familj som gav mig frihet och nyfikenhet att gå min egen väg och prova mina egna idéer. Jag ser hur den jag är formats även av så oändligt mycket positiva saker. Och jag ser att det fortsätter. Här, bland de som jag inte alls känt speciellt länge, men som ändå känns som om de varit nära i hela mitt liv.



Jag ser också det som format mina negativa sidor. De som levt av min energi och utan ett tecken på tacksamhet dränerat min glädje, livslust och kreativitet. Hur mitt ohämmade tänkande och mina vilda idéer givit mobbarna luft under vingarna. Hur innovationer stulits och hur min godtrogenhet inför människan satts på prov. Jag är inte den enda människan på jorden. Jag är lika stor del av andras processer som andra är av min. Jag har säkerligen stulit och bedragit lika mycket som jag blivit bestulen och bedragen.



Men varför just ilska?



Jag blir arg för att jag slåss med reflektionen av vad jag känt istället för att återbesöka själva förloppet. Jag blir frustrerat ilsken istället för att ta det som en man, gråta en skvätt och känna tacksamhet inför den upplevelse den utgråtna känslan har givit mig – hur den format mig och gjort mig en mer insiktsfull människa.



Jag tror egentligen inte att det är svårare än så. Detta beteende – att bli arg och söka avsättning för ilskan på sin omgivning istället för att sätta sig ner och låta det få sin reglering – är centralt bland oss människor. Det har hamrats in i oss via vår kultur och genomsyrar hela vår uppfattning om oss själva som otillräckliga veklingar istället för suveräna varmhjärtade människor.



Detta tar sig givetvis olika former för alla - jag är lite lätt förvånad över att jag faktiskt skrivit ner detta och än mer förvånad över att jag står i begrepp att klicka på Publish. Det bryter mot ganska många av mina inlärda spärrar men jag ser också att det löser en av de centrala knutarna. Den om vad det egentligen är man ser när man möter en frustrerad människa.



Men egentligen behöver vi bara kunna se oss själva utan att döma. Det är kanske inte så enkelt som det låter men det är något vi både kan göra själva och hjälpa varandra med. Utan att bita ihop. Utan att fortsätta fly. Knepigt för vissa - som mig. För andra kanske en självklarhet. Och för ytterligare några en utopi. Vem vet, kanske hjälps vi åt en dag.

Kommentarer

  1. Oj, kraftigt. Det där berörde mig, mycket. Jag snubblade in på din blogg av en slump, vilket jag numera är mycket tacksam för! Måste säga att du har en gåva med ord, man hamnar i en egendomlig sinnesstämning när man läser.

    SvaraRadera
  2. Känner igen mycket - den samlade besvikelsen över livet som tagits ifrån en - fram till nu - alla begränsningar och stopp som människor runt om stått för och alla missade chanser till att få känna sig älskad och viktig mm mm. Och påspätt just idag med - när jag äntligen hade flyt och ville en massa egna saker - då vill en väninna "hänga på" och hela min rytm förstördes. (Hon själv öppnade minsann inte ens dörren förra veckan, för hon mådde väl inte så bra, men att inte ens öppna dörren och säga det). Ilskan över att jag tillät mig själv att låta henne avbryta mig.... Men det var en överraskande ilska som kom upp. Även jag kan ofta ännu vara "för snäll". Jag tycker faktiskt att det är sunt att känna ledsnad/ilska för att bilen inte var tillgänglig för dig. Det skulle jag också ha känt - för mig är det en fingervisning om att man ger mer än vad man egentligen har. -- Och det rstlösa sökandet efter förändring eller fyllnad av tomheten - den är äcklig när man inser att det inte finns något där ute ... som att ha ätit ½ kg godis eller nåt.
    Tack för den djupa allomfattande publishen - den hjälper faktiskt.

    SvaraRadera
  3. Intressant det där med störda rytmer. Jag brukar kunna störas lite av sådant men det verkar också som det har ett syfte. Att låta det man stod i begrepp att "föda fram" växa till sig ytterligare en iteration. Kanske är det för att man ska åstadkomma något lite vassare?

    Så brukar i alla fall jag försöka se på saken ;-)

    Detta med bilen var ju rätt absurt, för är det något jag verkligen tycker om så är det att kunna hjälpa andra. Och särskilt kul är det att låna ut bilen. Jag har verkligen en verkligt superläcker bil, det får jag nog plocka av mig jamtehatten och framhärda. En sådan där som folk i allmänhet nog inte skulle låna ut.

    Desto underbarare att få göra det! Jag lever för den sortens sensation. Att ge är tusen gånger större än att få - åtminstone för mig. Det gör ont i mig att se människor som lever i den motsatta inställningen. (Nu har billånaren inget med den saken att göra. Hon vet att jag säger till om jag vill ha tillbaka den ;-)

    Människor som vill ha mer än de vill ge. Fy fan vad ont det måste göra inuti. Vilka skeva jävla brister de måste slåss med. Eller - jag vet ju. Jag har ju varit sådan.

    Det är underbart när det släpper. Mitt sista samtal med min farsa handlade just om det här. Om att det är så underbart att få hjälpa andra. Han var ibland nästan absurt hjälpsam och jag har under perioder förbannat honom för sin osjälviskhet då jag sett att den ibland tangerat att drabba mig.

    Men det är ju inte den översnälla eller generöses problem om man ger för mycket! Det är ju tagaren det drabbar. För om jag tagit för mycket från någon så sluts cirkeln vad det lider och jag får betala tillbaka - även om det kan ta en stund.

    Vi är ju samma allihopa, så hur skulle det kunna fungera på något annat sätt -egentligen?

    /E.

    SvaraRadera
  4. Ja du kan ju vända och vrida på det mesta... att tycka mest synd om den som tar ... ja ja för mig låter det som lite övermänskligt. Jag föredrar nog att först och främst lyssna till mitt eget inre barn om det mår bra av det hela -annars måste kärleken fyllas på därinom genom att ge till mig själv först och främst och sätta mig själv före andra - i MITT liv.

    SvaraRadera
  5. Själviskheten har sitt centrum och det får mig att tänka på dessa ljud som fler och fler spelar in ,ljudet av själviskhetens ihop klämtande ångest gnissel och brak utdraget brak som varken mullrar eller gnisslar det är ett ljud i sig som leder till tystnad förintelse av det matriella partitioner.
    Jag tror det är ett ljud som bara går innåt och biverkningarna är det vi hör, ett av ljuden lät som militär parad trummande och det har sin nyans i själviska med. Ungefär.

    SvaraRadera
  6. gunillasolara > Jo, man kan ju vända på saker precis som man vill - för att få dem meningsfulla, så att säga. Det är säkert det jag gör ;-)

    Jag har nog varit en dryg jäkel i tidigare liv - därav dispositionen att vrida och vända det åt just det hållet. Tycker nästan det är lite av en sport att smyga in generositet i alla möjliga sammanhang då det ju ur samhällets perspektiv gränsar till "samhällsfara" att inte enbart utgå från sin egen monetära vinning i allt man gör...

    Mitt inre bart gillar att retas. Detta är dess busstreck... Att lura på de som tar emot utan att inse den frivilliga ömsesidigheten energin.

    Det är inte mitt problem om någon väljer att bryta mitt förtroende, stänga dörren för fortsatt generositet eller bete sig illa. Det är faktiskt den inte svarar upp mot mitt erbjudande som vederbörligen ska konfronteras med dilemmat.

    Jag kan inte skriva folk som beter sig illa på näsan. Jag kan inte hjälpa dem genom att säga "det här gör du fel". Det vet jag eftersom jag själv snäst av så många hjälpsamma pekfingrar under livet hitintills.

    De gånger jag själv kommit att rubbas, tänka efter och faktiskt insett saker är när "motparten" gjort det klart att tydligt att jag får gå an som jag vill - men jag får också leva med konsekvenserna. Oändligt ansvar, hette det visst.

    fick för mig att testa det hos hos frisören i ett land med en helt annan inriktning i vintras. Ett land som får se vår västerländska avigsida köpa deras tid och frihet för pengar men som ändå lyckas bibehålla glädje och livhanke.

    Hur - funderade jag. Hur lyckas de? Genom att inte göra de kompensationer de utsätts för genom de många otrevliga besökarnas handlingar (not: det finns givetvis långt fler trevliga besökare) till deras eget problem och fastna i ett ältande av vad de utsätts för utan istället låta besökaren se sig i spegeln och svara upp till sitt eget livs ansvar.

    Bakvänt? Inte nödvändigtvis. Generöst? Egentligen inte alls. Det är kanske snarare ännu mer generöst att bjuda en överträdare på sin energi och aggression...

    Stefan > Låter intressant med ljud i dubbel mening. För en gångs skull har jag inte någon direkt aning om vad du menar så om krafterna tillåter får du gärna peka tydligare - men bara då ;-)

    SvaraRadera
  7. Ändrar man vad som är i atmosfären ändrar man vad magnetvågor ska spela på och det har man gjort, jorden i sig ändrar detta med vad den spyr ut inne ifrån och detta kan vara meteorer bärande på massa kravs av sovande liv vilket väcks av kosmos magnetvågor. Vissa verkar vilja påskynda början med slutet för att påskynda det hela och därifrån det kvidande ego ljuden som kommer snabbare tillbaks i form av brus utifrån punkten innåt till x noll punkt till punkt x omkring till punkt x varat alltså tre faktorer för det matriella livet för även en sten är ett liv fast vi inte ser det som en del av oss själva fast det är det en då. Ungefär. Luften i sig är det som skapar mest variation av vågor och rätt unikt med vår atmosfär då, och tokar prövar för att se för att veta med bara efter tankar och inga före.
    Teknokrater är dårar helt enkelt och de är egocentriska androider New age är i sin forma skapade av samma dårar i rymden alla religioner är också skapade av samma dårar ,minns Jesus sade ,var och en har sin tro och va är det för religion undrar jag. För mig är detta klart som korvspad. Men jag kanske finner en bättre väg att förklara detta vad jag menar. Min bil har varit borta mer en en månad nu, men så är det jag saknar den inte för jag vet att den gör stor nytta för någon och det är viktigt mer viktigt en mig i mig self då bara :-)
    Ett ego blir bara mindre och mindre så är det bara.
    Och från det måste vi alla vakna helt enkelt men jag tror besvikelser är stora och bromsar detta och gör mer ego men i och försig utan många olika egon så blir det bara ett och det blir som noll och det är inte ballt alls, Guds mening tror jag med oss.
    Och att förstå det vi inte begrep från början kan ju inte vara lätt men det ger med sig tror jag och man behöver inte mata en mätt med för mycket för då blir det fel, vissa saker måste mogna men övermoget blir lätt---------- till slut. New age bara namnet liksom vadå new. Men så¨är det, mycke händer och jag har inte smällt allt jag bakat in i hjärnan från mitt mitt i naturen engangemang där människan då skulle vara i centrum men till synes är mer avikande en någonsin och djuren mer mänskliga i beteendet, krafter kommer upp ur jorden som varit lagrade och påverkar oss epigenetic (och från andrahållet meteoriter bäda hållen) (mina utsagor)
    Min skit blir andras skit så vad är mitt liv en stund av mitt jag i en soppa som inte består av mig själv, jag liksom kan inte acceptera denna stund som kärlekens liv mer en förlåtelsens liv och det är av kärlek för naturen i sig är grym och plågsam så som jag ser det, och jag ser en del. Gud må vara en flykt för mig från den grymma verkligheten och grymheten är inte av Gud det är att vara ifrån Gud mänga vill få det till att Gud är skyldig till hur saker är och det för mig är att skylla ifrån sig och tro för mycket om en själv utan Gud kan jag inte leva det liv som jag ser som gott och det livet är helt enkelt inte denna stund, Jesus fiskar som börjar skrika på mänskligt vis i plåga. Grönsaker är av samma art som vi själva för flyttning av DNA till atp sektioner (kraft) (min syn med beskrivning som sektioner liksom paket kommer lastat, till var? hmmm.
    I det förlängda tänkandet vad är mitt liv? Det kan jag bara säga utifrån min förståelse och full förståelse har jag inte inte i den frågan, jag kan bara säga vad det inte är (bakvända förståndet som vi är i) förstår man det då förstår man att saker i sin natur är inte vad det ska vara, Och för mig är det bakvända den absoluta friheten som gör det ofria av oss alla varelser i detta universum utan Gud.

    SvaraRadera
  8. Att hålla ihop det omöjliga för att leva i högsta frihet kan vi inte utan Gud. Och grejen är ju ingen har sett Gud och ingen kan minnas Gud för vi är en skapelse som en bakelse fast om en bakelse kan ha en tro det har jag ingen aning om, men de äger frestelser.

    SvaraRadera
  9. Ja M kod its (thanks your charming to)

    SvaraRadera
  10. Stefan- "Och grejen är ju ingen har sett Gud och ingen kan minnas Gud för vi är en skapelse som en bakelse fast om en bakelse kan ha en tro det har jag ingen aning om, men de äger frestelser" -- Tack för storskrattet!
    Erik - ang frisör/skor den sista (för kanske 10 år den) försökte använda mig som en enorm slasktratt och blev förstås förnärmad när jag bad henne att bara klippa mig och hålla tyst ...(bara lite gammalt komihåg)
    Och vi har lite olika utgångspunkter på vägen - du har troligen tagit för dig mera - medan jag har mest krupit hela vägen och utnyttjats till allmän soptunna. Hursomhelst - programm alltihopa.

    SvaraRadera
  11. Stefan > Verkligt väl formulerat där med frestelserna ;-) Och intressanta vändningar och vridningar på vägen dit. Nu förstår jag vilket jämmer du menar. Jo, det hörs - på alla tänkbara sätt. Det har du rätt i.

    Gunillasolara > Jag brukar gå till en mycket tystlåten frisör. Han är alltid färdig på under 15 minuter och hans verbalitet inskränker sig till "ska vi ta det som vanligt". Olika det där.

    Förstår vad du menar med slasktratt, emellertid. Jag tror att jag fick de upplevelserna väldigt tidigt och när jag väl rest mig ur skolmobberiet började jag ta för mig - precis som du gissat.

    Jobbar på balansen, kanske. Enligt programmet.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter