”Stängt”

”Marknaden är otålig och kräver tydliga besked å det snaraste för att undvika ytterligare oro på marknaden med en ny, eskalerad ekonomisk kris som resultat.” – så lydde det automatgenererade budskapet. Enligt ekonomisajtens mätverktyg var antalet läsare denna måndag det lägsta någonsin. Endast sex personer hade läst artikeln. En hade kommenterat: ”Marknaden finns inte”. Då kommentatorn länkat till sin blogg där ordet ”uppvaknande” användes raderades den raskt av sajtens automatiska modereringsfilter. Men denna måndag fanns ingen att läsa av statistiken. Ingen svarade i telefon och ingen skapade längre något redaktionellt material. Redaktionen låg öde. Dörrarna var olåsta och vem som helst hade kunnat ta sig in och plundra förlaget, men likväl var redaktionen öde.

Längst gatan i det tidigare så strikt livliga affärskvarteret var tystnaden i det närmaste total. Någon fiskmås vände på ett kvarglömt papper med den handskrivna texten ”stängt”. Ett par nyfallna höstlöv rörde sig i vinden. Skärmarna med företagspresentationen och förrförra veckans lunchmenyer lyste genom isolerglasfasaderna ut mot den stillsamt vandrande massan av luft som fyllde gapet mellan gatans byggnader. Från gatans slut hördes några röster. En bit in i parken stod ett par tält. Ytterligare en bit bort steg röken från en utbrunnen brasa av kontorsmöbler.

Det hade börjat bara några månader tidigare. Börsen hade envists med att visa negativ utveckling. Kreditinstituten hade efter några dagar av klädsamt käbblande inför öppen kuliss beslutat nedgradera det amerikanska kreditbetyget till AA. Knappt hade den nyheten landat förrän en våg av terrorattentat skakade västvärlden i vad som i media beskrevs som samordnade attacker. Italien ställde dagen efter det nedgraderade amerikanska betyget in sina betalningar, tätt följda av Spanien. Börserna världen över sjönk som en skopa grus lossad från en lastkaj. Inom ett par dagar var den rörliga räntan på bolån uppe i 28 %.

Just inför brytpunkten till den första höstmånaden hade räntan på blancolån stigit till 45 % och via spekulation hade även de flesta råvaror och energi skenat i pris. Europas finansministrar var vid det laget så hesa att de inte längre gav några intervjuer utan följde trenden att avgå, eller som i något mer dramatiskt fall ta sitt liv. Det offentligas företrädare hade under den sista sommarmånaden blivit allt tystare och såväl onlinemedia som tidningar hade minskat rejält i omfång. Etermedia upplevde ett kraftigt frånfall av annonsörer och körde för kontinuitetens skull förra månadens reklam som om inget hade hänt, mest för att – som sista bastion – hålla myten om marknadens fortlevnad vid liv.

När så räkningarna för den första höstmånaden nådde kunderna började började landmassorna röra på sig. Vilda strejker och spontana demonstrationståg drog under arga och ibland rejält våldsamma former fram genom städernas gator. Till en början rapporterades mycket blygsamt om detta i media men efter några dagar började TV att visa bilder från de större sammandrabbningarna och beskrev förloppet som demonstrationer för stöd till de lyckade fredsbevarande insatserna i andra länder. En lögn så uppenbar som retandes gallfeber på ytterligare vågor av demonstranter att lägga till den härd av aggression som blossade upp i samhällskroppen.

Polis och militär var emellertid beredda. Just i Sverige mer än i något annat land. Domstolarna stängdes tills vidare och hela rätts- och säkerhetsväsendet fick strikta order om att isolera upprorsmakarna i "säkerhetszoner" från det snabbt minskande antal i som faktiskt fortfarande följde sina dagliga rutiner. Media visade tydliga bilder av den våldsamma förödelse som följde i deras spår. Det lilla antal makthavare som fortfarande gjorde uttalanden talade om att stävja våldet och få till stånd en dialog. Paralleller drogs till andra länder där utvecklingen varit långt mer omstörtande.

Den filantropiska grupperingen ”samtalarna” med ett axplock numera slipslösa företrädare för samhällets institutioner, näringsliv och finansvärld vann enligt media snabbt gillande hos den icke aktivt demonstrerande delen av befolkningen. Samtalarna satte hela sin professionella heder på spel för att få till stånd ett samtalsklimat i samhället och namnkunniga som man var hade man även förankrat sina idéer hos Sveriges huvudsakliga affärspartners. Utländska företag stod via Samtalarnas försorg i begrepp att investera i att få Sverige på fötter igen.

En ny – privat – intressesfär hade i all hast bildats som ett resultat av de tilltagande oroligheterna och ringen av Samtalare fanns representerad i varje västligt land. Man tillkännagav att man – efter att man fått på plats ett mer pragmatisk och marknadsmässigt civilrättsligt paradigm – hade för avsikt att reformera hela det kapsejsade ekonomiska systemet till förmån för ett resursdelningssystem baserat på jordens ändliga tillgångar av luft, vatten, energi och mat. Ett skifte där den skuldsatte fick sina skulder avskrivna men där den som var i besittning av pengar kunde lösa in dessa mot så kallade Ecodollars. Ecodollars skulle enligt läckta uppgifter även kunna köpas för ädelmetaller och andra substantiella värden.

Samtalarna talade om en förenad värld där alla människor levde tillsammans under en enda gemensam stadsbildning och där olika privata aktörer ur det nya ekologiskt anpassade systemet ombesörjde vitala samhällsfunktioner i utbyte mot skattesystemets ersättning - så kallade Contributions. Contributions skulle kunna lämnas via arbete, överlåtelse av tillgångar eller Ecodollars. IMF:s nyligen avhoppade chefsekonom identifierades som läckan bakom dessa uppgifter och han kom att framträda som den nya världens ekonomiska reformator med en växande skara efterföljare inom alla läger.

Enligt Samtalarnas samstämmiga uttalanden handlade det nu framförallt om att få två saker på plats: 1) att få stopp på de oroligheter som spridit sig över världen och 2) att få med även de länder som tidigare inte varit del av det nu kollapsade världsekonomiska systemet i det naturresursbaserade systemet. Tongångarna mellan de ekonomiskt kapsejsade marknadernas ledare och de ledare som förestod länder med ännu relativt intakta ekonomier var hårda. Samtalarna talade om att militära insatser kanske kunde bli nödvändiga för att trygga människans fortsatta överlevnad vilket givetvis var bekymmersamt då militären i de flesta länder även var engagerad i att hålla de egna upproren i schack.

Sådan var bilden som förmedlades av media. I själva verket hade demonstranterna sedan länge tröttnat på att slå sönder saker och skrikande springa längst gatorna. Människor hade slutat jobba och därmed också insett att räkningar kunde användas för att till exempel elda med. På de mediabilder från protestens anarkistiska Sverige var bladen fortfarande gröna. Ute hade de blivit gula eller rentav fallit av. Vid sidan av Samtalarna var det allt färre människor som syntes i media, såväl från mediabolagens sida som från etablissemangets sida.

De som in i det längsta hållit ut och lockats av att få byta sina skulder mot Contributions upplevde hur grannar, släktingar och vänner inte längre gick till jobbet utan spenderade dagarna hemma tillsammans. Infrastrukturen blev lidande. Kommunikationerna fungerade enbart sporadiskt och under långa perioder var samhällen utan el och kommunalt vatten. I mindre städer och på mindre orter kunde befolkningen relativt enkelt lösa problemen genom frivilliga insatser, även om el blev något man huvudsakligen fick lära sig att leva utan. I de stora städerna blev störningarna alltmer påtagliga och svårigheten att fortsätta leva i städerna drev många att flytta till bekanta i mindre befolkade delar av landet.

Upproren började nu snarare handla om vad som inför de enbart sporadiskt påtittade TV-nyheterna kallades ”grov trolöshet mot huvudman”, det vill säga att anställda på de flesta nivåer bröt mot sina huvudmän och lät livsmedel och andra förnödenheter flöda fritt ur centrallager och produktionsanläggningar. I den gemenskap som uppstått till följd av utflyttningen från storstäderna kom fler och fler hushåll att bli riktigt stora sådana. Den på detta sätt distribuerade maten såg därför ut att kunna räcka genom hela den skandinaviska vintern och kanske till och med så länge att återväxt på det nya året skulle kunna ske.

Sommaren ville emellertid inte ge med sig. Löven föll, men värmen blev kvar. Jordbävningar kom att allt tätare skaka världens alla hörn och de få människor som bibehållit sin världsbild såsom den presenterats via media isolerades alltmer för att såsmåningom även de ta sin tillflykt till småskaliga sammanslutningar i periferin. Från media hördes intet mer och när de underliga formationerna på den mörka men varma himlen uppstod fanns inte längre några kanaler att följa den världsomfattande utbredning de hade. Formationerna av oidentifierade objekt – som var en del av etablissemangets divergeringsmanöver – en illusion att om allt annat gott om intet skrämma mänskligheten in i fållan, kom för sent.

Istället kom himlens tecken att föda en våg av reflektion kring livet och insikter kring vad som varit. Samtal kring frågor som alla burit på men som sällan ventilerats kom att prägla de små men välbesökta middagsborden i de grupperingar av människor som sökt sig till varandra och klarat sig undan jordskorpans svängningar. Insikter som vände synen på vad livet är på ända och kom världar att börja synas för var och en på ett sätt det aldrig tidigare gjort. Många valde att byta spår, att byta värld. Och så, denna varma höstmåndag fanns endast ett fåtal människor kvar i den här instansen. Resterande hade tagit klivet från bristernas illusion in i nästa lektion. Med livet, vännerna och kärleken i behåll.

Kommentarer

  1. Otroligt bra - detta borde du skicka till större media - fast jag vet inte vilka ... Ett scenario som löser upp alla gamla tankegångar. Som bryter igenom en massa till synes "fasta" "naturliga förlopp" och konstruerade flöden och följdverkningar.
    Kanske har det börjat lite här hos mig - det finns inget varmvatten och ingen svarar hos felanmälan...

    SvaraRadera
  2. Tack!

    Större media är per definition inte intresserade av dessa saker. Tvärtom. Större media vill att vi fokuserar på det som gör ont, är farligt och avskräcker från att öppna sig.

    Större media är uppvaknandets kanske synligaste externa motpol. Den mest absurda men också den mest motiverande att tränga igenom. Mycket, mycket lätt att fastna i projektionsfällan. Jag ramlar fortfarande dit igen efter säkerligen 25 år som nyhetsknarkare.

    /E.

    SvaraRadera
  3. Kanske skicka den som en novell eller nåt och eller dela den på någon offentlig sida Fb eller annat. SvD Opinion Expressen Aftonbladet-Fb eller nåt. Bara lägg in länken lite här o där - men det är bara vad JAG tycker...

    SvaraRadera
  4. Den här bloggen startade utifrån tanken att de som hittar den är de som läser den. Ytterst få länkar leder hit och antalet läsare står säkerligen i paritet med det. Men, å andra sidan. Många av läsarna förefaller återkommande och spenderandes lång tid på sidan. Jag finner det långt mer uppmuntrande att skriva för ett fåtal som verkligen läser än ett hundratusental som bara tittar på bilderna.

    Tidigare länkande jag till DN, SvD och artiklar men beslutade köra helt på "snubbla-över-principen" istället. Därav den begränsade spridningen.

    Det finns några parallella virvlar. En personligare och en i förmodad bokform. Men de sakerna tar tid och är på längre sikt. Vilket i sin tur ska korreleras till övriga skeenden. Skulle tro att det är mina inte städningsfasoner som tar sig dessa tre uttryck.

    Så i konsekvensens namn får det nog bli så att om något ska spridas från den här bloggen måste det bli genom läsarnas försorg och inte min egen ;-)

    /E.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter