Trollerilådan

När de stolliga ledamöterna till slut enades i icke-frågan om att höja det tak vars höjd sedan länge lämnat stratosfären fick man ta fram sin lilla reservplan. Kreditbetygsänkning, om än aldrig så litet. Vi skakar ärtburken nu. Skakar den så att alla i den blir yra och illamående. Ekonomisk skärseld – mer eller mindre dold, allt beroende ögonens slutenhet – ackompanjeras på ett förtjänstfullt sätt av till exempel en liten dödsskjutning i London för att inte nämna ett eller annat erövringskrig.

Men de underliggande krafterna, då. De universella. De som man kan välja att tro att de finns om man vill. De som föder vibrationerna och stämmer oss i en högre tonart är emellertid obevekliga. De bor ju i oss, allihopa. Och ju mer man kämpar mot dem desto smärtsammare blir det. För var och en. För alla tillsammans. När det måste bli absurt. När det måste köras hela vägen rakt in i väggen. När kaoset så beslutsamt och logiskt omsorgsfullt måste fram. Tvungenheten har en anledning. Och den anledningen är att ingen konstruktiv väg finns kvar.

Snart är kanske bedrägeriet och ondskan bara ett bortglömt minne. Bedrägeriet och ondskan är kanske ingenting annat än den energi och de bilder människor projicerar in i det. Och i takt med att allt fler slutar tro på lögnerna, lyda penningens piska och köpa de färdigkokt tillrättalagda tankegångarna pyser luften ur hela föreställningen. Den faller sakta till marken och det kaos vi ser den söka frammana är inget annat än dess grand finale, dess dödsskrik. Dess sista desperata kamp för lite uppmärksamhet.

Uppvaknandet kan vara tungt. Kanske är det så att ju mer ouppklarat man har i bagaget desto mer tungt är det att bära. Den kollektiva retligheten, ilskan och utagerande småaktigheten håller på att ge vika. Ett skeende som definieras av den enorma tröttheten. Mentala andetag som tar flera dygn att genomföra. Och mitt i denna process blir det framväxande kaoset och återgången till de fyrkantiga rutinerna tydligt. Mönstren syns för det då långsammare arbetande ögat. Distansen blir längre och energin som går in i det åskådade minskar rimligtvis.

Vi går från att projicera in i vad vi ser till att alltmer bli åskådare. Där vi tidigare lät oss sugas in i händelser, debatter och hopdiktade kontroverser gör kanske de långa tanke- och känslomässiga andetagen att vi nu istället utvinner lugn ur mönstren som framträder. Ingen har sagt det åt oss, ändå framstår det med tålamod i ögat som att allt är OK någonstans. Allt ordnar sig. Allt följer ett slags puls. En rytm vi alla har i oss och som vi kan lita till. Som säkerställer att allt blir som det borde och att allt är som det är av just den anledningen.

Men alla måste inte hinna fram. Alla behöver inte inse allt. Man kan få tro att man gör världen bättre om man smetar en norgeflagga på sin profilbild, när man i själva verket blåser upp en negativ händelses energi än mer på klassiskt mediavis. Man kan få tro att man hjälper världens barn om man står utanför ICA med ”barnrättskämpe” tryckt på magen och skaffar sig meriter i att övertala människor om hur världen kan bli bättre genom att stoppa pengar (som inte finns) i fickorna på de institutioner som finns för att stadfästa världens klyftor.

Det räcker med att vända i tanken, skulle jag tro. Att bara erfara den där lilla kittlande känslan av hur man vill ha det. Att önska sig till något och inte ifrån något. Och i slutet av en sommar då tiden gått fortare än någonsin har just den synen lyckat etablera sig. Tillräckligt för att spelet ska kunna slutföras. Hemskt ledsen, men det är över nu. Jag kommer att sakna pusslandet. Ledtrådsjagandet. Logiken och interpretationen. Men allt har sin tid. Tjattret tystnar närsomhelst.