Sorgeprestige

Ordet förtjänar ett omnämnande. Sorgeprestige. Den finns i allra högsta grad. Och i vår bakvända värld trumfar den levnadsglädjen, de glada minnenas princip och sorglösheten i de sociala kodernas bok. Sorgeprestigen tar plats, luft och energi. Den förhindrar oss att lyssna till vårt sinnes avtryck från de betydelsefulla inom oss själva.

Det är så bakvänt att det måste ha ett syfte. Liksom att den som drabbas av en sjukdom belönas med ”ledighet” och den som mår psykiskt in-i-väggen-dåligt blir yrkeslivets uppskattade martyr. Smärtan, sorgen och tårarna blir undantaget från den mer eller mindre självpåtagna offerrollen. Att få ett ögonblicks rast från det man känner vanmakt inför. Det egna livet. De egna tankarna och känslorna. Projicera lite. Håva in lite sympatier och få näsan snuten. Bli ompysslad.

Jag säger inte att man inte får vara liten. Att man inte får vara ledsen. Att man inte får krascha. Tvärtom, det är säkert nyttigt och mänskligt och har många gånger provat själv. Det är nog bara så att jag själv inte begriper det riktigt just nu. Och att jag i min taktfasta levnadsglädje inte riktigt kan känna tårarna komma strömmande på det där sättet. Allt bra är ju ändå oändligt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion