Ut på ytan igen

En av rytmens mest taktfasta språkrör som om några stunder konstituerar preludiet till den inte mer än måttligt av kronologiskt i anspråk tagna yta som ligger föröver rör sig hitåt. En yta så innerligt efterlängtad att den till och med komprometterat tålamodet mot annalkandets slut.

Det gravitationslösa tillståndet har jag kallat det många gånger - denna situation som innebär tystnad och ickestruktur. Det utgör en motpol och urladdningsmöjlighet som inte riktigt ryms i det gängse som det gängse som denna gång givit upphov till ymniga kraftfältsförändringar över utdragen tid. Med något måhända extraordinära undantag denna period alls inget att beklaga utan snarare en följd av att njuta förmånen av bonusens närvaro varje dag. Något jag sätter oerhört stort värde på.

Något har hänt där. Något relativt avgörande. Jag vet inte vad det är, men jag känner hur det glidit på plats och nu är struket från listan av extraordinariteter och istället inlemmat i det innersta rummets reflexmässiga egenskaper. Jag tror att jag insåg det under förra veckans mest infernaliska final med 1919 möjliga utfall i varje ögonblick. Jag hörde och såg mig själv träda över något slags gräns utan att jag tänkte på det.

Jag har alltid slagits med den där snällhetsutmaningen. Alltid. Och under stundom lite ängsligt grubblat över hur jag ska hantera den. Med 1919 utfallsmöjligheter var det inte längre någon möjlighet att fundera och till följd av den mer direkta bonusrelationen gled något på plats även i snällfältet. Något reflexmässigt tog plats. Något som förbryllat mig och som även förklarar mörkare insikter på annat håll.

Det bara är så. Jag finns här, varje dag. Jag älskar bonusen, precis som om det hade varit mitt eget kött och blod. Varje dag. Och den där reflexen som nu givit sig tillkänna kanske inte är något annat än kvittot på att det ändå är något slags pappa jag gått och blivit. En som råkar vara där. Varje dag. Eftersom jag inte i min vildaste fantasi vill något annat. Något som nu står inför en med all sannolikhet ytterst nödvändig och givande kontrast.

Ty även annorstädes bor viss upparbetad potentialskillnad. Små, små skvalpande vågor som genom tiden ackumulerats till intressant och pockande retning att låta sinnet leka med. Inget som alls måste. Annat än att få sina möjligheter. De måste det. Och det är just på den tröskeln vi nu står. Jag, precis som alla andra.

Kommentarer

  1. POSITIVA KLUBBEN
    Distans långa vågor på Bengt blir elektron alltså ej distans och vågor visst är väl meningen att tämja dessa hästar hoppas "tror" på då att alla vill att alla ska vara lyckliga annars är vi i denna dualism och en del kanske blir där för evigt. Menar gott om folk tar och minns vad han sa i snutten här om fri och aldrig glömmer den meningen.
    Och ställer krav utifrån det för att nå meningen.
    http://www.youtube.com/watch?v=8wHGh2eRbLE
    M info http://www.jbc.org/content/286/8/6386.abstract
    M det där om tjuveri i detta önskar jag lite mer hur M ser på det hela. Efterso M tog upp det.
    Okej kankse kan utreda till lite längre fram i distansen M

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion