Kommunikationsinnovation

Detta med att lyssna på andra. Att passivt konsumera andras budskap. Vi gör det hela tiden. Gör andras värderingar, uppgifter och agendor till våra egna. Vi tar ställning, sakligt, som vi uttrycker saken. Med utgångspunkt i en linje, ett argument, en sakfråga. Och så låter vi vårt logiska sinne extrapolera helheten i enlighet med den linje som pedagogiskt läggs för oss att ta för oss av.

Vi fostras in i det. Vi får lära oss att lyssna på de vuxna. Att sitta still i skolbänken och att kväva våra uttryck. Vi får villkorad uppmuntran för att stillasittande inmundiga andras kunskap och att inte falla för frestelsen att låta det skapande eller intuitiva vara med i matchen. Skulle vi göra ett försök får vi smaka den mentala piskan. Ordning! Håll fan på er ungar, annars blir det kaos!

Vi har fått lära oss att vad vi hör från massmedia är sanningen. De budskap, historier och långkörare som kablas och trycks ut blir vår gemensamma plattform för diskussion, tyckande och dömande. Våra åsikter formas av vad vi får berättat för oss, precis som det kanske alltid har varit i mänsklighetens brokiga historia.

Men hur är det att lyssna på sig själv? Själen är full av uttryck – inte i formen av kunskapliga tankar utan som förnimmelser, dragningar, intressen, inspiration och känslor. Vårt inlärda på stark fyrkantsvåg burna tänkande får oss att tänka på vad vi tänker och därigenom låser vi oss från att känna vad det är vi känner.

Men om man känner efter så finns den där. Den intuitiva bedömningsförmågan. Den som skickar svaga men tydliga signaler kring allt vi ser och hör. Som gör att vi själva kan göra vår helt egna bedömning av vad som är sant, falskt och relevant. Det kan ta en god stund att få upp spåret på signalen, men den bor där. I alla skulle jag tro.

Och när vi väl börjar lyssna på oss själva händer något intressant. Det relevanta dyker upp i närheten och inte ute på det stormiga världshavet. De nära händelserna, de som har konkret och direkt påverkan är verkligheten – inte de politiska spel och globala teaterföreställningar vi tränas att göra till vår verklighet. Vår nära småskaliga värld.

Men även om vi i tilltagande grad börjar kunna lyssna till oss själva är det svårt att lyssna till varandra. Hur mycket vi än litar på andra så blir det svårt att ta in saker som ligger för långt bort från den inlärda resonemangsmässiga allfarvägen. Det beror dels på att man är ovan att tänka utanför de sedan barnspen fastlagda ramarna, men det har också med formatet att göra.

I går när min fru gick i närkamp med ugnsluckan fick jag en idé. Ett slags budskapsadapter som gör att de närståendes budskap omformas till det inlärda konsumtionsbeteendet. En ugnslucka och några klistermärken i form av kanalernas logotyper att fästa uppe till höger i bild. För den som vill börja lyssna på sig själv kan kanske en spegel vara en lämplig interimslösning.


Mycket trovärdig, tro mig.