Om ytlighet

Jag har i större delen av mitt liv på ett eller annat sätt föraktat ytlighet och sett det som uttryck för något negativt. Varför förställa sig, klä upp sig, sminka sig eller på andra sätt impersonera något som inte fysiskt tillskrivit den kropp man tilldelats att genomleva livet i?

Jag har sökt skönhet. Naken skönhet - och, jo det var ju sant. Den var naken när jag fann den. Men i den upptäckten bor också en annan insikt. En av de där läckra korsbefruktande insikterna som så underbart vänder möjlighetens tanke. Den om att man inte bara är den man är utan man är den man vill vara.

I var och en av oss bor en stjärna. I var och en bor ett geni. Var och en av oss är en mästare på sitt eget sätt. Jag tror på fullaste allvar inte att någon av oss hade varit på denna plats i denna tid om inte så var fallet. vi bär på fantasier, sånger, tankar, känslor och bilder som vi söker att ge uttryck för.

Vi har alla vår egen saga. Och för att kunna berätta våra sagor för andra måste vi kanske kunna använda lite av teaterns redskap. Kanske behöver vi skapa oss en kuliss. Kanske måste vi sitta i sminklogen en stund och låta rekvisitan spöka ut oss till relativ oigenkännlighet.

Kanske måste vi göra precis just det för att kunna se oss själva precis som vi är. För att kunna berätta vår egen saga. Och kanske behöver vi berätta den sagan för oss själva. För gentemot den kuliss vi skapat tar vi ton, i en utstyrsel vi själva med avklingande nödtorftighet utformar och med tonerna direkt ur vår vibrerande själ så stämmer vi upp. Somliga sjunger acapella, andra i grupp.

Världens skramlande dunder. Kanonerna, de hungriga skriken och ångestropen är de rensjungandes ackompanjemang. Allt samstämmigare formas den symfoni som lyfter den gemensamma vibrationen till den nivå då vi ser och hör varandra utan förbehåll och kan fortsätta in vår gemensamma saga utan att låtsas längre.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Improviserat

Mitt i apokalypsplaneten

Gul bil!