Resor

De bor där på insidan av tanken igen. Resorna. De är ju faktiska - de där milen i bil. Mil som inte känns sitt avstånd riktigt. Mil som låter sinnet leka för sig själv. Kravlöst. Men också frikopplat från tiden. Den är inte utmätt. Inte definierad. Inte styrd. Det har kanske vänt nu. Kanske förtätningen passerats och vad som pressats igenom enhetens nyckelhål istället tillåts expandera likt fantasiflubber för den respektlöst laborerande upplevaren.

Kanske bor resans sträng i den inneboende förflyttning som sker alldeles av sig själv. I sinnets glasartade iakttagande av skådespelet och det tilltagande verklighetsbegreppet kring vad som invant betraktats som overkligt. Att fantasin bär en högre grad av verklig avsättning än den envetna strömmen av intryck med ambition att vrida tanken till manifestation av andras strävanden.


De tillbakaryggande framträder som kulisser mot en brinnande verklighet. Själar som hålls fångade av rädsla för det frigörande utmanandet av den färdigtuggade kognitiva fästningen. Som uttrycker tvärsäkerhet i fråga om sådant som utmanar den egna men inte självvalda tryggheten. Identifikationer, normer, aversioner och preferenser. Jag ser det inte längre särskilt nära. Och kanske är det just därför reflektionerna kommer som de gör. Nu, alltså.


Resorna sker latent i vad som än sker. Tankens svep över verkligheten. De intryck den samlar på sig och de gensvar de ger i den ekande tunneln från den innevarande instansen ut i oändligheten. Vi vistas här i motfas, men mitt ibland alla de andra. De följer vår simulators banbrytande beräkningar, våra tankemönsters interferenser och alla de återkommande symmetrier de skapar i våg efter våg.

Deep thought. Liknelsen är slående. Adams beskrivning av den sterila värld den var. Just sådana där småsaker. Små tankemässiga skräppartiklar som fastnat i något mentalt rör någonstans i oräkneliga oräkneligheter. De som binds samman till mönster först nu när dess ackompanjerande bitar anländer ur den fraktala tidens mötespunkter och dess cirkulärt historieskrivande pekfinger.


Långflygningarna. Det bor något laddat i tanken på dem. I den mångåriga luftburna ensamhet jag lämnat bakom mig. Jag ser dess mening nu. Resorna sker nu inuti det tysta sinnet. Men kanske, kanske. Det kan vara så att de ska fysiskt kompletteras. I sällskap, mest sannolikt. Fånga pulsen på annan plats. Detektera. Någonstans där nere bor ett väsen som drivs lika starkt av kontraster som av tystnad. Det visar sig.


Tanken går bortom starten för den yta av tid jag vill kalla för det här livet men som i rent klinisk mening tog sin början långt tidigare. Jag känner ändå att det började hitom förbehållens fall i den kravlösa värld som är min verklighet. Den där vad som än händer utgår från den kittlande utmaning den tillät sig själv att uppstå ur. Den utspelas alldeles i närheten och rent fysiskt kan den gamla och nya världen korsa varandras asfalterade vägar. Det är ändå inte samma värld. Inte samma liv.

Ytterst, ytterst angenämt. Alltsammans.

Kommentarer

  1. Resans verklighet är så korrigerad att vara normal just nu vad jag ser på träd och övrigt är ju allt för fantastisk liksom :-)
    Ja men visst M men ur perspektivet där jag är liksom skyddad verkstad känns det ju liksom som. I för hållandet till andra länder eller orter.
    Känner mig ju rätt så priviligerad ,obs ingen klagan liksom och va ska jag säga liksom om det, kanske ändrar sig men en är beredd och då brukar inget hända för en är beredd liksom eller va






    1

    SvaraRadera
  2. Ö va var ni tvungna att kolla den texten extra noga innan kunde tillåta den...No hard feelings just lite väl över konstruerat för verkligheten, ska detta också synas till bredden av alla sömmar?
    what ever....Hmmm M

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion