Sjuk, sjukare, sjukast

Vi är väldigt sjuka, det råder inget tvivel om den saken. Vad det heller inte råder något tvivel kring är att det finns ett mycket litet antal företag som tjänar väldigt, väldigt stora pengar på att vi är sjuka i den omfattning som vi är. Företag vars uppkomst står att finna i samma industrikomplex som till exempel tog fram cyklongasen.

Talas inte så mycket om den saken. Eftersom de företag som representerar media också ägs av ungefär samma fåtal människor. Och skulle de gola så går de snabbt i konkurs för bak all teaterns ridå står dockteaterns verkliga härskare, de gamla hederliga bankfamiljerna och deras religiösa och militära umgängesvänner.

En timme eller så i väntrummet på det lokala sjukhuset medger möjlighet att läsa tidningen Doktorn – ett magasin för alla de miljoner sjukvårdsberoende Svenskar som lever sitt liv i en värld av symptom, diagnoser, medicinlistor, högkostnadskort, återbesök på vägen till utförsäkring. Det är nog lätt att fastna där. Att hamna i en situation där hela livet kretsar kring att försöka må lite bättre med avstamp i en symtomatiskt nedåtgående spiral.

Tidningen Doktorn talar om allehanda besvär man kan drabbas av och fan vet om inte jag känner mig lite lätt inkontinent impotent när jag lägger tidningen ifrån mig. Artiklar kring besvär och livsstilen patient flankerad av färgglada annonser kring någon sajt för de drabbade med en liten diskret läkemedelsbolagslogga nere i hörnet.

Folk måste må dåligt. Måste! Hur skulle världen annars se ut? Jag är helt säker på att vi hålls förgiftade hela högen för att hanterbart medicinera oss själva och underställa oss vårdens hypnos. Helt säker. Men jag kan inget säga. Ingen skulle lyssna. Det är för långsökt. För vansinnigt, för långt ifrån den inlärda och etablerade mittlinjen av tankemässig fångenskap.


Pusselbit.

Nu handlar det inte bara om sjukvård. Det handlar om allt. Ekonomi, ”demokrati”, samhälle och kanske mer än något annat skola och arbete. I går såg vi en film. Den var märklig men den satte avtryck i djupet. Den författare som skrivit den bok filmen baserades på måste försökt blåsa liv i den sista lilla livsgnista som den kollektivt levnadsglädjemässigt dekapiterade västerlänningen (och Japanen) besitter.


Genialiskt

I filmen får man följa människor som föds upp för att bli organdonatorer. Enligt den fiktiva brittiska NDS (National Doner Service) ska en donator klara ungefär tre donationer innan "fullbordan" vilket eventuellt är livets slut. För den som sett filmen och inte tänkt tanken kommer den här:

På vilket sätt skiljer sig den genomsnittssvennebananlyckade västerlänningen från dessa donatorer? Om vi gör allt "rätt" formas vi till arbetsredskap med inte mycket större meningsfullhet än donatorerna i nämnda film. Filmmakarna har - om man ser det på det sättet - lyckats så enastående med att täcka in våra absolut sjukaste anomalier i ett par timmars spelfilm.

Sedan är det ju kanske så att det bara fastnar i den som har drabbats av kroniskt utfällda tentakler och vägrar lägga sig på operationsbordet för att få dem avskurna. Tvärtom. Med allt vad det för med sig. Jag vill gärna tro att många andra begriper. Och jag vet att det finns många som ser mönstren. Men är det verkligen sjysst att bara viska sina tankar i öronen på dem som hypnotiseras av de blinkande ljusen? Tål att tänka på.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Improviserat

Mitt i apokalypsplaneten

Gul bil!