Tanken och känslan debatterar

Halvvägs på väg upp ur drömmen, mitt emellan vakenhet och sömn. Både här och där. En mycket givande plats. Jag hade hjärtat i vänster hand och hjärnan i höger. Känslan i vänster och tanken i höger. Så tog sig en sällsam diskussion sin början.

”Vad tänker du om känslan”, frågade jag tanken. ”Hm”, svarade tanken. ”Jag tänker inte på mycket på den – faktiskt. Så lite som möjligt om jag ska vara ärlig.”

”Vad känner du för tanken”, frågade jag känslan. ”Tanken bor här inuti mig. Hela tiden. När tanken lider så lider jag. När tanken triumferar känner jag glädje. Den bor hos mig men jag kan inte kontrollera den. ”

Jag höll upp de öppna händerna framför varandra. Den röda, varma, pulserande känslan och den blå, flackande, oroliga tanken - ansikte mot ansikte. Känslan rörde inte en min. Tanken skruvade på sig.

”Men, skulle ni inte vilja förenas? Blanda er med varandra i en enhet?”. Tanken svarade snabbt och oroligt ”men då skulle jag ju försvinna!”. Känslan var tyst. Jag förde händerna långsamt, långsamt närmare varandra.

Tanken slutade såsmåningom att skruva på sig och mumlade ”jag hör hemma där”. Långsamt, långsamt närmare och närmare. Tankens kyla kom ilningar att genomfara känslans värme. Så omslöt de varandra i en violett härd, kittlingar och vibrationer. Punkter av rött och blått som i accelerationen blandas till ett lysande, cirkulärt band strömmande genom materian.

”Nu är jag ren igen”, sa tanken inifrån de slutna handflatorna. ”Känslan har rensat mina filter, plockat bort alla gifter och lögner jag matats med. Nu kan jag börja om, spana med mitt blå sökarljus. Jag har mina fötter i Känslan, men jag kan flytta min blick snabbt och jag kan blixtsnabbt skapa sådant som ännu inte finns.”

Det var en dröm utöver det vanliga, det måste jag nog påstå.