Tvinnat

Två poler, ständigt i rörelse. Ett mellanrum att upptäcka, fylla och uppleva. Att spänna strängen mellan och skälva under de frekvenser som uppstår. Först söker vi oss så nära mitten av polerna vi kan. Vi tror att vi ska finna svaret om vi försöker smälta in, bli statistiskt försumbara och inte riskera att påverka medelvärdet. Noll.

När detta inte fungerar försöker vi istället spänna strängen så hårt vi kan. Vi utmanar, bråkar och sparkar så hårt vi kan på de gränser som vi genom att tryckas mot dem lär känna. Så mjuknar vi. Formas. Tystnar. Kanske blir vi lite trötta. Börjar röra oss på den yta vi kan utan att drabbas av de hårda smällarna. Strykrädda.

Jag vet inte om många blir kvar där. I värsta fall, kanske. Hela vår (väst)värld är ju mer eller mindre utformad för att konservera oss i detta kraftigt begränsade tillstånd. Det krävs som regel extraordinära händelser för att förmå en vuxen, nerdövad människa att spränga dessa ramar. I många fall är det sjukdom, dödsfall eller elände. I mitt sällsynt lyckosamma fall var det kärleken. Ett öde jag med växande förtjusning ser att jag faktiskt inte är helt ensam om.

Men i den där begränsade världen lär vi oss ändå, även om vi inte gör det precis där. Vi samlar. Åtminstone gjorde jag det. I min stilla hemlighet, så att säga. Kanske samlade jag bitarna för att sedan kunna känna igen mig. Kanske fann jag då svaren på varför, men kunde inte uttyda dem förrän långt senare och i varmt och förbehållslöst ljus.

Men när det väl började gå upp för mig vad det var jag samlat på och vad det innebar så kom nästa pilsner. Otillräcklighetskänslan visavi den framväxande vetskapen. Tids nog byttes vanmakten över att inte kunna hjälpa andra i bubblande insikter om att man kanske inte ska hjälpa så förbannat mycket. Att hjälpa för mycket är ju att vrida möjligheterna att utvecklas ur händerna på den ”hjälpta”. Man kan kanske inte skona andra från deras öde om det nu är så meningsfullt alltihopa. Vilket det åtminstone för mig förefaller vara.

Ro. Sarkastiskt nära den nollpunkt jag tidigt övergivit. Pulsen fortsätter slå, men tiden och verkligheten låter sig till stor del formas i händerna på tystnaden. Men där – mitt i fullkomligheten vaknar något annat. Där vaknar lekfullheten. Och allting börjar på sitt eget sätt om precis från början.

Men kanske syns det i våra mest betydelsefulla beståndsdelar. Kanske syns det redan i DNA-strängen. Polerna som tvinnas runt varandra och informationen som kodats in mellan dem. Tiden behövs för att uttrycken ska kunna bli till. Liksom givetvis intrycken. Och när jag pressar mig en smula ser jag det än tydligare. Det är bekant, men också obekant. Inne på nästa varv.

Jag vill rikta ett varmt tack till mitt gamla liv. Om det inte hade varit för den självpåtagna i det närmaste totala låsningen jag ansåg det innebära så hade jag inte haft tillräcklig spänning i den sträng som nu vibrerar i obeveklighet. Som bär varm och tvivellös energi där mina egna ifrågasättanden pulveriserats av den totala övertygelsen.

Då, när livet ändrats och jag hade att förlika mig med att den källa till energi som rastlösheten, tomheten och den egenvalda vanmakten innebar – då kändes det såhär:

”Ilska - en brunn att ösa ur. Förorättelse, otillfredsställelse, längtan bort och ett slags sorg. Bränslet som fick den blå, skapande lågan att brinna. Ångest, smärta, flykt.

Nu har brunnen sinat.

Först då inser jag hur stor del av mig den utgjorde. Prestation. Skapande. Flackande. Saker som är en del av min identitet. Som med åren blivit jag. Och genom vilka min omgivning identifierat mig. Liksom jag själv.

Större än jag trodde. Måste bygga upp på nytt. Och utan brunnen finns stora hål att fylla. Inte därinne, där är hålen borta helt. Men på ytan.

Lära. Verka. Som en hel, i grunden tillfredsställd person. ”

Bara tre futtiga år sedan.

Jag vet inte om jag är där, men något har vaknat. Ett litet verktyg som kan användas för att sätta igång processer. Ett litet mentalt redskap att skapa de egna polerna efter behov. Att med känslan/hjärtat och tanken/hjärnan dra ut polerna till imaginära extrempunkter och skåda vad de spelar upp på fantasins duk. Eller dra isär dem för att utvinna den energi som kan tyckas nödvändig.


Enastående lekplats, det här.

Kommentarer

  1. Bestämda storheter och bestämda pulser (frekvenser) allt sånt är digitalt även mina bestämda tankar liksom alla andras bestämda tankar inte kan bli analoga i det digitala. Det digitala är det vi förstår inte tvärt om och det är ju egentligen rätt skoj om man kan förstå det hela. Fast missförstå mig inte om allt det tråkiga för själv förstår jag inte riktigt varför detta lidande för mig är det onödigt liksom.
    Onödigt för att det borde vi liksom förstått hur att undvika i det gemensamma alltihopa liksom som senaste videon utan kommentar härifrån för det har vi alla nog tjatat om hela tiden i olika omöjligaste perspektiv för att belysa det hela så gott det går men det rullar ju även där i riktning!
    Äta frukter och veg som är givna är ju en grej men de är inte givna i det perspektivet nu i tiden M (suck)

    SvaraRadera
  2. Proteiners avbilodningar är ju i funktion av att vara vanna be och i längden finns inget riktigt att luta till och då faller i faller RA , borde Maskiner förstå.
    M jag förstår detta ord men det finns inte guosphin rätt coolt ändå att vi kan ha vårt egna språk...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Mitt i apokalypsplaneten

Improviserat