Antivirustankar

IT-säkerhet är med säkerhet mänsklighetens tråkigaste sida. Fullkomligt abstrakt och i princip enbart spelande på den panikartade rädslan parat med prestigen i att sitta på information som andra inte får ta del av. Det tål att sägas: fy fan för IT-säkerhet. Nu är ju området knappast något man kan vända ryggen. Tvärtom, IT-säkerhet är viktigt. Gör ju inte saken ett dugg roligare.

Visst är det väl så att vi har antivirusprogram - applikationer som installerar krokar djupt, djupt ner i operativsystemet och som övervakar minsta rörelse i filsystemet, nättrafik, musrörelser och allt vad det nu må vara - visst är det så att vi har dem för vår egen säkerhet. Visst. Absolut. Jodå. Vi installerar dessa prestandatuggande allseende programvaror för vårt eget skydd.

Precis som vi låter oss avlyssnas, övervakas och fängslas utan rättegång för vår egen säkerhet.

Precis som vi överger det som är viktigt i livet för att tjäna penningen.

Vissa dagar blir jag otålig. Faktiskt. På riktigt. Vissa dagar. Sådana dagar. Dagar då jag är lite otålig. Då jag både fått träffa jobbfolk och haft chansen att sova en stund på kökssoffan. Då det fått korskoppla sig i huvudet. När jag fått suttit bakom de obytta torkarbladen och gissat vad jag har framför mig. Då jag återsett en av de absolut viktigaste personerna bakom vad jag i all ödmjukhet väljer att kalla min karriär. Han som gav mig mina första programmeringsexempel. Postningsprogrammet. Han pratar inte så mycket och när han gör det så pratar han mest om min farsa.

I modden återkommer han också. Jag tänker på allt de gjorde rätt, mina föräldrar. Fast jag då tyckte att de gjorde fel. De gjorde saker på impuls, av kreativitet och stundens ingivelse. Jag ville inte ha det så. Jag ville följa det jag försökte lära mig. Jag ville passa in. Göra som jag blev tillsagt. Inte improvisera eller köra på spark. Jag kände mig ibland vanmäktig och kunde inte begripa.

Nu är jag bara djupt tacksam för att de visade mig hur man kunde göra. Att jag fick det i mig att följa fantasin, drömmen och intuitionen och att ifrågasätta allt jag lärt mig. Han måste ha haft det knepigt ibland, den där farsan. Avvägandet. Det eviga avvägandet. "Vetdu, Erik. Gaddaff var ond. Han attackerade sina män. Men nu är han död. Det är bra. Det har fröken sagt". Ja. Vad säger man. Ingenting. Det ger sig i sinom tid. När flourtanten släppt taget om de som förleds för att sedan kunna vakna upp av egen kraft.

Hur han visste att han skulle dö snart, hela sista året. Hur han bestämde sig för att göra det på sitt sätt. Det måste ha varit ett stort beslut. Ett ensamt sådant, men hur kan ett sådant beslut vara något annat? Han vevade låten gång på gång. Grubblade. Lät musiken ge kraft. Styrka. Ett ensamt projekt. En determination kring livets termination. Jag är imponerad, faktiskt. Och djupt tacksam att han fick göra som han ville.

En sådan dag, alltså. En sådan här snöslaskig decemberfredag då tankar får chansen att snacka ihop sig lite. Jag vet. Jag ser. Jag känner. Det händer. Människor vaknar hela tiden. Nya stjärnor tänds och livet blir allt bättre för många dagarna i ända. Vi kom nog hit för att vi valde det. Vi kom hit och föddes in i ovetskap om vad vi är. Vi sattes här - i denna isolerade värld - för att finna oss själva, vår natur, vår kraft och därigenom varandra. Det är så vanvettigt vackert. Så sagolikt.

Men en sådan dag önskar jag att det ska gå fortare. Det gör jag ibland, fast jag vet att allting går i precis den takt det behöver. Jag vill skrika, bråka, tjafsa, störa, reta. Vakna förihelvete. Sovande jävla trögskallar. Ta för fan och tänk på vad livet är, varför du är här och vad allting betyder en enda timme. Stäng av. Vänd sinnet inåt. Ska det vara så förbannat svårt?

Va?

Jävla trögskallar. Tänk förihelvete. Inte tänka som i att bläddra igenom vad man lärt sig. Inte som i att kategoriskt avfärda allt som utmanar det man lärt sig och med svidande sarkasmer försöka fösa sanningssägarna bort från den egna, trygga men beklagligtvis genom andras indoktrinerande till välmening förklädda försorg fullkomligt tvärförljugna zonen.

Men jag vet ju. Att gorma löser inga problem, tvärtom. Lösningen bor långtifrån vad som brukar kallas lösningarna på ett tyst, avskilt ställe. Och alla tar sig dit för egen maskin, i sin egen takt om de så önskar. Annars inte. Och att försöka bända och dra i andras sinnen är sannolikt att förstöra deras möjligheter till fri insikt.

Så när jag sitter där och smälter snön mot min suddiga ruta och intrycken i mitt surriga sinne växer tacksamheten inför allt det som kodats in i mig utan att jag riktigt märkt det. Allt det där jag sett, tyckt om, noterat eller bara varit med om i största allmänhet. Sådant som består där det man sagt mig lysts igenom. Mycket av det kommer just från nämnda farsa.

Han finns någonstans i bakgrunden hela tiden och fastän jag inte besöker hans grav eller gråter floder så är vad han givit mig och vad han gjort inuti mitt sinne det jag värderar högst av allt i livet. Det, tillsammans med de som finns här allra närmast. De gör samma sak, nämligen. Fortsätter, kanske rentav.

Ja. Det var några tankar kring antivirus, det...

Kommentarer

  1. Tack Erik för denna text, det känns skönt att veta att man inte är ensam i just dessa tankar, och som du tidigare skrivit, snart börjar det stora äventyret...

    //PL

    SvaraRadera
  2. Japp skeden trillar ur mun och snön smälter när det är fem minus. Vad mer kan jag säga, ingen ting.
    Jo björkarna grejar det inte, var ute igen och tio stycken fall säkert på grund av temp.
    Men allt ordnar säg . jaag vill tacka livet som gett mig så mycke osv.
    Lycka till med pep talk ,själv håller jag mig till vad jag kan se och mäta och typ flyttar på mig om en buss får sladd mot mig..Men men sent ska alla vakna som vanligt..Vänliga hälsningar trötter---

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt i apokalypsplaneten

Gul bil!

Ingen kommentar