Jul igen

Så var det jul igen. Denna gång med viss tveksamhet en vit sådan, även om gårdagens idoga regnande inte riktigt lyckades radera ut snötäcket som dagen till ära fick dem mest majestätiska belysning av en blek decembersol. Kunde vara sämre.

Jag ska strax ta min hustru i hampan och knalla ett varv runt byn denna ytterst avslappnade julafton. Den Lille har rest till sin pappa i nordligare Norrland. Granen lyser med sin frånvaro och julbestyren har inskränkts till att se på när hustrun griljerar en färdigkokt skinka.

När mörkret lägger sig blir det något slags julfirande hos släktingar här i Viken. Sannolikt toppat med rödvin här hemma i soffan efter utförd fårmatning och hundkissning. En ganska fascinerande och högtflygande julafton, inte sant?

Hela december har jag lyft ett ofrivilligt självgott ögonbryn då jag susat förbi på riks-80 utanför Valbo köpcentrum. Parkeringen har varit full. Jag har kunnat känna den unkna doften av svettiga vinterkläder och den syrefattigt kvalmiga luften under julmusikbedövad shoppingpsykos. Och varje gång har jag jublat inombords för att jag inte haft något där att skaffa.

Jag har nog alltid funderat över vad julen är. Den Lille har i skolan fått lära sig att det är till minne av Jesu födelse. Han har fått lära sig att Lucia förföljdes och att Jesus föräldrar flydde undan kung Herodes. Han har fått lära sig att allt detta – julen – är en kristen sak och han var uppriktigt upprörd när vi inte tände adventsljus hemma.

Jag är helt och fullt övertygad om att julen i den kristna omarbetningen är en rebrandingoperation för en av världens mest framgångsrika härskarreligioner. Kristendomen som ska få den troende att via dygder och goda gärningar med mössan i hand inför den eviga överheten Gud och dess självutnämnda prästerskap överge sin personliga suveränitet i guds namn.

Vi ska stå där, fårskocken, och frukta gud. Vi ska stå där och rabbla bibelcitat, psalmer och verser utantill för att erhålla syndernas förlåtelse och evigt liv. Förlåtelse för synder vi begått genom att födas in i denna värld, synder emanerande ur den syndfulla havandeskapsorsak som hela mänskligheten vilar på.

Syndigast av allt är givetvis lusten. Orgasmen. Sodomi. Onani. Alla dessa köttsligheter som vi av naturliga skäl vill men som genom religionens försorg är så vanvettigt syndfulla att vi hålls i stadigvarande syndfull orenhet.

Då, när kristendomen skulle förmås lägga sig som ett härskande morallock uppepå oss av naturen levande människor praktiserandes diverse stambaserade hedniska riter gällde det att omdefiniera våra traditioner. När det var som mörkast firade vi vändningen – att vi går mot ljusare tider – vid just den här tiden. Julen blev således en kristen tradition på ungefär samma sätt som när en margarintillverkare köper en annan och Flora byter namn till Becel.

Julgranen – vad är den om inte en symbol för livets träd. Denna korsreligiösa symbol som finns precis överallt om man går lite bakåt i tiden. Livets träd, prydd av själens ljus. Julgranen.

I dag är kanske religionen och då framförallt kristendomen inte så där vanvettigt populär längre. Rebranding igen, således. Istället för att vara firandet av Kristi födelse så firar vi konsumtionens gyllene högtid. Vi frossar i mat och julklappar och livets träd är inget mer än ett alibi för att placera sådant vi köpt åt andra med full bytesrätt under en kort stund innan pappret rivs av och vi får känna oss levande en stund.

Denna rebranding – den från Becel till Milda – tog sin snilliga utgångspunkt i att tre så kallade vise män kånkade varor till det nyfödda jesusbarnet. Jag vet inte om de hade kvittot kvar från Media Markt, men han blev säkert glad för sin Mp3-spelare fylld med julmusik från framtiden.

Nu är det säkerligen så att dessa gamla bibliska historier rymmer både en och två sanningar. Jag får en distinkt känsla av att berättelserna rymmer lager på lager av kodad information för efterlevande. Information som trots oömma omarbetningar och målmedvetna filtreringsförsök faktiskt överlevt till vår tid att ge oss att fundera över.

För varje iteration den konsumtionsorienterade julen tagit så har fler och fler vaktnat upp inför det absurda. Julen och julhandeln emaniciperar det vanvettigaste av vanvett vi skapat i vår så kallade civilisation. Som zombies dragandes kundvagnar ser vi varandra och oss själva. Vad vi blivit. Hur vi övergivit vår suveränitet, hur vi är slavar under ett system av förtryck.

Hur vi tjänar penningen så in i minsta detalj att vi glömmer att andas, glömmer att leva. Hur syndfullheten flytt från det sexuella och köttsliga planet till det arbetsmoraliska. Att göra rätt för sig, att ha ett jobb. Att vara en god slav och dyrka penningen är vad som gör människan fulländad, förverkligad och slutligen där borta i en obefintlig utopisk konsumtionsmässig frigörelse fri att bestämma över sig själv.

Nej, så är det naturligtvis inte. Precis allt finns inom var och en av oss. Vi behöver bara vara tysta en stund. Känna efter. Känna rytmen växa. Övertygelsen. Med den fasta övertygelsens taktfasta rytm kan vi sedan bara genom att leva det vi vill se förändra världen på ett ögonblick. Och den absurditet vi tyckt oss skåda blir således bara den katalysator till förbättring vi givit den anledning att växa till.

Mja, det var nog bara det. God jul igen, då!