Linjen

Linjen hade blivit rikedomens deskriptorspråk. Ju längre linje, desto större rikedom. Byar tände ljus längst linjen om natten och bevakade den från intrång. Den befriades från löv, snö och den som lämnade spillning efter sin hund eller till och med parkerade sin bil på linjen blev varse konsekvenserna i form av dryga böter. Böter som givetvis snoppades från den personliga linjens längd.

På personlig nivå var linjen ofta hanterbar. En välbeställd person hade en linje på omkring trettio centimeter på sig som mest, resterande längd var som regel intecknad i byns stolta sträckning. Det hände att byar drog på sig rikedom i den omfattning att andra byars linjer korsades. Detta brukade leda till sammanslagning av byarnas linjer och det följdriktiga etablerandet av ekonomiska zoner.

Det var inte heller ovanligt att byar delade sig då man inte kunde komma överens om hur linjen skulle förvaltas. Man bröt då linjen på en geografiskt lämplig plats och lät den växa vidare åt andra hållet. Linjesystemet var sedan länge etablerat och hur absurt det kan verkar för den som nu hör talas om den så var linjerna allt av värde för dåtidens människor.

Men det fanns sammanslutningar som tog linjerna bortom det lokala. Grupper av ytterst välbeställda människor i många byar hade tillsammans fattat ett avgörande beslut. De skulle dra en linje som räckte runt hela jorden. De tog därför sin längd från de lokala linjerna och fjärmade sig därmed från de lokala ekosystemen och drog tillbaka den nytta deras tillgångar gjort i det småskaliga.

De förde med sig sin längd till elitens förbund. En i det närmaste ockult sammanslutning som under mystiska former mottog de uppburnas gåvor mot inträde i den inre cirkeln. Cirkeln med ambitionen att omsluta hela värden och därmed också allt som fanns i den. Meter efter meter blev till kilometer. Kilometer blev till mil. Man såg sig tvungen att överbrygga hav och sjöar.

Någon måste vakta linjen till havs. Hålla den rak. Försvara den. De allra fattigaste från byarna vars tillgångar blivit uttagna av dess elit värvades för ändamålet. De blev sjömän. Legoknektar. Linjens köpta försvarare i utbyte mot livets nödtorft men också ett slags erkännande i skuggan av den mystiska elitens självpåtagna skimmer. Prestigen i att vara den nya världens väktare.

Linjen erövrade jordklotet med rask takt. Cirkeln kring planeten var i det närmaste sluten när frågan dröp ner i knäet på den församlade eliten. ”Men – vänta nu ett spadtag. Vår linje är ju inte rak!”, ”Den är visst rak, det ser ju alla”, ”Men hur kan den i så fall gå runt jorden? Jorden är ju rund, inte sant?”.

En lång tystnad infann sig. Rikedomslinjer måste vara raka, sådant var bruket. Hela projektet hade hamnat i ett prekärt antiklimax. Den utnämnde ledaren sökte sina närmaste mäns blickar. Tystnaden var påtaglig. Så tog han till orda. ”Linjen är rak, mina herrar. Vi ska aldrig medge något annat. Vi – eliten – beslutar att linjen är rak och det är vårt kall att slå vakt om denna bild. Vi förfogar över all världens makt, all världens tyckande och tänkande. Säger vi att linjen är rak så är den också rak. Var och en som ifrågasätter linjens rakhet ska få smaka på konsekvenserna av sin uppstudsighet. Att uttala sig om linjens krökning är ett hot mot lag och ordning. Ett brott mot mänskligheten. Och vi är satta av ödet att bevaka denna ordningens sista bastion.”.