Livets ändelse och en och annan liten händelse

Den knackar på med jämna mellanrum, döden. Den börjar så smått bli en vana i den lite närmare kretsen. Det är betydelsefulla personer som försvinner härifrån. Som tackar för sig och drar vidare. Dödens närvaro föder tankar kring sig själv. Kring varför den kommer i klump just nu. Och det hela leder till några svindlande synteser.

Man får nästan inte säga så, men det börja kännas att de som lämnat livet har gjort det med en distinkt mening. Som om de ska åt samma håll av en anledning. Kanske samma. Och kvar blir vi med viss rutin på att klara av döden. Att på något sätt bli bekant med dess arbetsmetoder, veta hur rosslingarna mot slutet låter, se mönstren i känslan vid dödskandidaternas sängkanter, bli bekant med likens doft, samt framförallt – känna igen alla de olika nyanser av bearbetning hos de som blir kvar. Hur man tar det. Hur olika det är. Och varför. Något börjar gro där – precis just där.

Vad gott kan det komma ur att vänja sig med döden? Är det ett perverst träningsläger inför det otänkbaraste av allt otänkbart? Vill livet träna oss i att ta emot dess slutstycke reflexmässigt för att vi ska kunna hantera det vi inte ens kan föreställa oss, eller handlar det om något annat? Handlar det om att vi behöver våra mest betydelsefulla fränder på andra sidan – att de behöver göra nytta där.

Och att vi behövs här – med den erfarenheten – att vi, med vår vana av döden parat med synen på livet kan visa andra att döden inte bara är ett slut utan också en början. Att man inte måste gå under när någon dör utan att man kan bevara och rentav hedra den som lämnat oss i sina tankar och sitt agerande. Att sorgen inte behöver manifesteras och draperas i svart utan kan bli drivfjädern att rensa bland de sorgsamheter som den egentligen bygger sitt tabernakel uppå.

Den instutionaliserade religionen vill fånga oss precis där – där vi faller. Jag såg inte mönstret förrän senast det begav sig, lite från sidan sådär. Det är ju precis vad det handlar om. I vårt fall kyrkan. Kyrkan äger ceremonierna och har en tradition av gråtande sammanbitenhet. Vi ska pressa oss att hålla tillbaka gråten, eller gråta på kommando. Vi ska bita ihop och härda ut sorgen. Vi tillåts – om vi är riktigt nära – att ha en sorgeperiod. Men sedan ska allt bli som vanligt igen…

Gissa vad? Det blir ju aldrig som vanligt igen. Som vanligt finns ju inte. Inget kan vara som vanligt. Det är där bedrägeriets startspärr sitter och det är upp till oss med dödlig mönstersyn att hjälpa andra förbi den. När den så kallade sorgen gråts ut tappas vi på lite av vår ledsamhet, generellt. Vi vinner således styrka att vara kompatibla ytterligare en stund. Raffinerat. Ytterst raffinerat.

Nu har jag varit riktigt nära när det hänt de senaste gångerna. Det har varit mina eller Hennes närstående. Sådana jag verkligen älskat och älskar. Sådana som faktiskt betyder väldigt mycket för mig även om några av dem inte funnits i mina liv mer än några år. Men likväl känner jag det på samma sätt. Jag blir inte vanvettigt ledsen. Visst blir det tomt. Mycket, men så börjar de dyka upp inne i tankarna istället. De finns ju kvar. De har ju givit mig något – något som jag får behålla precis så länge jag vill. Deras avtryck. Deras känsla. Deras ord. Bilden av vad de skulle sagt, gjort och tyckt.


Kajunbegravning – en annan sorts manifestation.

Samtidigt ser jag det svåraste som döden ställer till med. Den avbryter samvaron av två själar som levt livet tillsammans. Jag förstår nu, när jag lever tillsammans med någon som jag älskar så vansinnigt mycket och som på något sätt utgör en stor del av mig själv. Jag förstår att när man delas av från den man valt att spendera så gott som hela sitt liv med så gör det fasansfullt ont. Och livet förändras över en natt att bli något annat. Säkerligen är det hennes existens som gör vad som händer så hanterligt och på något bakvänt sätt givande. Näring.

Även där bor säkert en mening. Och för de fall det inte gör det följer många sina makar och makor relativt omgående. Kärleken trumfar ju livet och döden, den är kanske rentav vad alltihop är skapat av så självklart måste den få ha sin gång. Det måste vara tveeggat att se sin älskade gå där, ensam kvar på jorden. Men jag tror att man från den sidan har alla verktyg som behövs för att fylla den ännu levande med den värme som behövs. Och att se till att hon eller han får vad som bäst behövs av livet. Jag vet det, förresten.

Döden är ju det enda vi verkligen vet att livet kommer att ge oss. Livet är dödsdömt från sin absoluta början. Och att leva sitt liv i skuggan av döden är kanske att inte leva det alls, precis som att leva i fruktan och rädsla är att förneka livets själva essens. För det handlar ju om vad man kan uppleva mellan födseln och döden. Vad man kan lyckas samla till sin själsliga oändlighet med universalmedlet kärlek och skratt efter vägen. Och där har vi verkliga föregångare i de nyligen bortgångna.

Så det så. Jag tänker förresten bli likadan. Var så säker.

Livet är sagolikt underbart. Och i sin paradox är döden nog en förutsättning för det. Hur skulle vi i detta paradigm av brist och konkurrens annars fås att uppskatta livet – om det aldrig tog slut? Vi kanske är på väg dit, men givet utgångspunkten behöver vi våra ledsagare på andra sidan. Det är kanske därför de lämnar oss i rask takt efter att ha satt våra själar i rörelse.