Effektivitet och innanförskap

I två årtionden har jag jobbat under effektivitetens flagg. Det är ju där IT ska betyda som allra mest, inte sant? Tekniskt stöd för att höja produktiviteten från det personliga planet hela vägen till det multinationella företagets alla affärskritiska processer. Och inte sällan har jag sett verkligt effektivitetshöjande programvaror med potentialen att revolutionera branscher och arbetssätt.

Når dessa marknaden? Nej, givetvis inte. Ty effektivitet är inte vad marknaden söker. Låt oss begrunda vad effektivitet egentligen skulle innebära. Om samma mängd människor skulle kunna producera vad de producerar på en bråkdel av tiden – vad händer då? Jo – alla som lever av ersättning för nerlagd tid drabbas. Får minskade intäkter. Samhället stagnerar. Människor hamnar i utanförskap.

Och så kan vi inte ha det. Effektivitet är enbart önskvärt som en målsättning, och som ett slagträ. Man kan säga att hotet om effektivisering är vad som räknas. Själva den inneboende potentialen. Ty inför hotet att bli bortrationaliserade kan människor fortsätta vandra över varandras döda kroppar för att bibehålla det egna innanförskapet.

Innanförskap? Jo, vi får väl kalla det så. Föreställ dig ett lägenhetshus. Tre våningar, fyra uppgångar. Tre lägenheter per våningsplan. 36 lägenheter inalles. I snitt 1.5 person per lägenhet. 54 människor. Hur många av dessa människor känner varandra? Hur ofta gör de något tillsammans? Hur många av dem har ett jobb? Hur många lever under pengarnas makt? Och hur många är tillfreds med livet och sig själva?

Vad jag försöker säga är att innanförskapet – utanförskapets motsats – innebär att man är en miserabel slav under penningen, främjad från mänsklig kontakt, fast i rädslor och injicerade aggressioner i en miljö skapad för att främja människor från varandra i små celler, staplade på varandra med maximal ljudisolering och strategiskt placerade konflikthärdar.

Ett mycket effektivt sätt att bygga bostäder, förresten.

Nej, gott folk. Vi kan bättre än så här. Det vet vi – allihop. Det är därför innanförskapet är så smärtsamt. Smärtan har ett syfte - att bulta människan gul och blå med självinsikt. Inte förrän man accepterar sig själv kan man lämna spelet. Och då är inte utanförskap längre ett begrepp. Då kallas det suveränitet. Personlig suveränitet. Återerövrad och obeveklig.

Hur? Berör andra så berör de dig tillbaka. Dra en vits i ICA-kassan. Den som blänger på dig och inte vågar svara på din lekinvit dömer inte dig, han dömer sig själv. Åt den som lyser upp och svarar har du givit en gåva. En gåva av mänsklig närvaro och lekfullhet som sprider sig som en löpeld. Vår utmaning. Vår uppgift. Och - vårt förbannade ansvar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion