Prognos

Dag ut och dag in pumpade järnvägsnätet materiel till de planlagda destinationerna. Baser byggdes, styrkor samlades och den sista, avgörande och traditionellt militära fasen riggades på sitt tröga och jordnära fysiska sätt. Ingen kunde egentligen undgå det. Allt var i rörelse och hela infrastrukturen förändrades utan att någon egentligen explicit sa något annat än hur det hela låg till.

Ovan huvuden fortsatte sprejandet. Dag ut och dag in överflögs människan av flygplan med lika diffusa syften som de skyar de efterlämnade. Ingen ljög egentligen om deras ärende eller existens. De bara fanns inte. Berördes inte. Existerade inte i det offentliga rummet – bara det ofantliga rummet varifrån det hämtade sitt syre.

I regering och riksdag undertecknades de sista handlingarna för att slutligen helt frånträda vad som en gång varit en självbestämmande nation. Mot slutet blev omröstningarna i kammaren anonyma för att försvåra för en eventuell ansvarskrävande eftervärld att utkräva personligt ansvar för de som lämnat sitt bifall på sista raden. Det stod egentligen var och en fritt att åse vad det var som försiggick. Men media och kommentatorer var skickligt fasttejpade vid sakfrågor och tilläts inte under några omständigheter kommentera helheten, helt i enlighet med deras syfte och ägarstruktur – något som inte heller var särskilt dolt.

Försörjning av vatten, mat, energi,, medicin och transporter hade länge centraliserats. Nu lades funktionerna helt i händer på privata operatörer – samtliga i sin hand knutna till storkapitalets kreditbaserade järnnäve. Ingen kunde egentligen missa vad det var som skedde – påverkan var tydlig precis överallt i samhället, men ingenstans hördes någon protest värd namnet. Istället fortsatte privatiseringens entoniga lovsång sin förinspelade slinga utan uttydbar variation. Det enda man kunde se var faktiskt tröttheten hos sångarna. De förväntade sig motstånd, men när de inte fick det somnade de nästan. Inte heller det väckte något uppseende.

Pengarna styrde världen. Framgång, välmåga och livskvalitet mättes i pengar. För ett stort antal människor utgjorde pengarna själva målsättningen med existensen. Människor lämnade sina barn på morgonen för att tjäna pengarna och hämtade inte upp dem förrän sent på kvällen, då trötta och indoktrinerade av samhällets pengakyrka dikterade pedagogiska barnförvaring. Pengarna skapades ur ingenting, men de hyrdes ändå ut mot ränta och personlig skuldsättning.

I princip allt i samhället kostade pengar. Mer och mer pengar. Hela tiden. Och för att kunna leva behövde alltfler låna pengar. Man kallade det låna, men i själva verket var det ju inget lån utan ett utbyte av pengar gentemot ett inträdande i vad man kallade för skuld. Man sålde helt enkelt sin frihet i utbyte mot pengar. Inte heller detta faktum var egentligen dolt utan fanns för var och en att ta reda på om de inte varit så hypnotiserade av sin världs komplexitet.

Människorna blev allt tröttare. Färglösare. Allt mer håglösa. De hade för längesedan slutat bry sig om andra och de senaste tio åren hade de mer eller mindre hört upp med att bry sig om sig själva. De sprang. Från punkt till punk i de signalstarka mönster de leddes i, utan att se sig som havandes tiden att reflektera över vad det var som försiggick. I dem. Hos dem. Kring dem. Människan var jagad. Konstant jagad in mot sitt eget medvetandes opaka inlärda vägg.

Anledningen var egentligen fullt synlig, precis överallt. Hur fartblindheten framtvingades genom de intryck man matats med. Hur den centraliserade matindustrin, de fluorerade kommunala vattnen och den hypnotiska underhållningsindustrin fast förankrat en ridå av bly i var och ens sinne som förhindrade människan att se, tänka på eller ens ana vad som försiggick. Fastän allting så att säga skedde precis framför deras ögon.

Det fåtal som slarvade med TV-tittandet eller bibehållit sitt barnsliga oskolade fria tänkande alienerades raskt via det offentliga mönstrets politiskt korrekta fördömande. Det såg chanslöst ut. De militära inrättningarna började samlas till den grad att den sista striden för en ofri planet kunde ta sin början. Efter ett stort antal ganska intensiva tester av människans påverkansgrad bedömdes tidpunkten mot hösten 2012 vara passande. Det var då det hela planerats.

Under den föregående vintern och sommaren började människan vrida på sig. De interpersonella frustrationerna blev allt mer intensiva då människornas själar av naturens egen själ(v)bevarelsedrift ingöts med universell visdom och ärlig välmening. Individen erfor ett nästan paniskt tryck att å ena sidan leva upp till den skeva världens alla vanvettigheter och å den andra sidan leva i enlighet med själens inneboende enkelhet.

Sommaren 2012 blev den verkliga vändpunkten för de allra flesta. Helt plötsligt kändes andra människor nära. Där förut prestige, rädsla och skuld härskat började man nu kunna skratta åt vansinnet och finna varandra i stunden. Man fann det vansinnigt underhållande att man faktiskt köpt ett stort, världsomspännande bedrägeri men den absurda bilden gjorde att man inte reagerade med ilska utan inte kunde annat än skratta åt eländet.

Makten - vi kallar dem så. Makten hade sitt mål klart för sig. Det var slutet på en mångtusenårig plan, så djärv och så tålmodigt utförd att den i sig knappt var greppbar. Det var däremot dess mål – ett fullkomligt världsherravälde där människor, natur och andlighet var noggrant inlåsta och hållna i schack av de som själva kallat sig universums härskare i generation efter generation.

Makten visste att mänskligheten vaknade. Det var alls inget nytt, utan en utveckling de känt till sedan spelets begynnelse. De kände till det cykliska i mänsklighetens andlighet och visdom. De kände tidens förutsättningar och hade kännedom och visst handlag med fysiska dimensioner bortom vår gängse världs. De hade noggrant kultiverat vad vi kallar vetenskap för att stödja den kraftigt beskurna världsbild som möjliggjorde förnekandet av de krafter som med obeveklig kraft kastade sig över var och en på planeten i syfte att få dem att anträda vägen till en värld bortom bedrägeriets grepp.

Makten gick en balansgång. Alltför intensiva manövrer för att beskära människan riskerade att väcka den samlade massans uttalade misstänksamhet. För små framryckningar riskerade göra avancemangen resultatlösa. Det var inget lätt spel och dess svårighetsgrad ökade exponentiellt allteftersom tiden gick. Man hade mätmekanismer på plats. Internet och övervakningen av densamma var den kanske mest utvecklade. Även spridningen av information som riskerade att få människor att vakna upp var ur den aspekten användbara. Man såg tydligt vart människorna stod. Vad de stod för, vad de trodde och inte trodde på – egentligen. Och kunde styra sin mediala propagandapparat för att forma perceptionen till önskad världsbild.

Vintern 2011/2012 ökade glappet på ett tidigare aldrig skådat sätt. Mänskligheten höll på att vakna upp – det rådde inte längre något tvivel. Till och med i Sverige – detta annars så föredömliga land inom den mjukare linjens så kallade fullskaleskendemokratiska välfärdssamhälle – stod det klart att var och en mer eller mindre hade i sig vad det var som var rätt och vad de matades med. Det var tydligt att de bägge bilderna skilde avsevärt. De förstod, men visste inte riktigt vad de skulle göra med känslan. Den fick bida sin tid i djupet och vann sina uttryck på de mest skruvade sätt.

Eftersom generation efter generation av Svenskar fostrats i det tysta fördömandet av inte bara andras utan i allra högsta grad även den egna tanken stämde inte webbtrenderna riktigt. Vi ville inte veta, därför letade vi inte. Vi avhöll oss aktivt att bekräfta våra värsta farhågor eftersom vi inom oss visste precis hur det låg till. Vi avvaktade. Bidade vår tid. Fortsatte att blunda och kände hur värmen växte inom oss istället. Paradoxalt nog var det offermentaliteten som gjorde oss så framgångsrika i slutskedet.

Den moderne Svensken var ett socialt experiment med rötter i efterkrigstiden. En produkt av den psykologiska krigföring mot framtiden andra världskriget egentligen varit buret på ett selektivt psykoekonomiskt spel i fyra faser hade Svensken formats utifrån offerrollen. Man brukade säga att Svensken var världens mest avundsjuka och gnälliga folk, trots att man på pappret hade världens högsta levnadsstandard i årtionden. Det var ett gott betyg åt de som skapat Svensken.

Detta var exakt den design man önskad när man under trettiotalet drog upp riktlinjerna för efterkrigets Europa. Centralt för just Sverige var att man skulle hålla nere möjligheterna till andlig tillväxt genom större upplevelser eller sinnesrörelser. Död, fattigdom, utsatthet, våld och andra liknande företeelser bekämpades därför här på ett annat sätt än på andra håll. Den som ändå råkade ut för något lyftes fram, värmdes och gjordes effektivt liten. Offerrollen var Svenskens trygghet. Och med den kom rädslan för allt. Till en början med rötter i folktro, senare uppblåst till en samhällelig panisk rädsla för allt och alla.

Svensken blev lättregerad. Sverige likaså. Offermentaliteten gjorde oss emellertid ytterst effektiva i fråga om att uthärda bedrägeriet. Vi lät smärtan bli till värme, allt med hjälp av offermentalitetens bakvända reaktion. Hur? Jo, genom att använda sig av det alibi offret alltid hade. Den som hade ont, mådde illa eller upplevde stress slapp delta en stund. Kunde stanna hemma från jobbet och få lite andrum. Samma sak, men i annan tappning. Vad som kanske kan se ut som en hoper oengagerade zombies är i själva verket människor med högt utvecklad känsla för ansvar. Svensken visste att de inte var ansvariga för bedrägeriet. De spelade med eftersom det var vad som behövdes. Men nekade – på goda grunder – ansvar för helheten. Vi visste att det var fel, men vi tillät oss njuta av smärtan istället för att slå tillbaka. Något som i det långa loppet skulle visa sig ytterst avgörande.

När värmen började flytta sig mellan människor gick det fort för Svensken att släppa offerrollen och snabbt växa till naturlig storlek. Med ett litet, väl etablerat språk, naturliga småskaligheter och en förtjänstfull inblandning av religion och kultur från andra länder erövrade värmen snabbt den så kalla andliga scenen här i norr. Den totala frånvaron av livsåskådning hos det stora flertalet gjorde att känslan av närvaro drog fram som en löpeld och tände sinne efter sinne på bara några månader. Den andliga utsvultenhet som rått i världens mest rationella land gjorde att vi sög åt oss av våra nya förmågor och insikter som kraftigt uttorkade svampar i en öken som just välsignats med regn.

Tunga sjok av bedrägeri föll av människor som reste sig tillsammans och helt sonika vände bedrägeriet ryggen. I och med att man levt så nära naturen rent fysiskt och eftersom landet ännu var relativt glest befolkat fann man sätt att möta de konstlade bristattackerna. Nästan alla var mer eller mindre belånade till tänderna vilket gjorde skulder i bank till den absurda företeelse de faktiskt var. Pengasystemet avskaffades i praktiken långt innan det gått upp för de som trodde säg äga tillgångar av monetärt värde.

När det verkliga mullret började mot hösten stämde inte insatsstyrkornas kartor med verkligheten. Och vad värre var – militären infann sig inte längre. Hela detta gigantiska streck i räkningen för makten berodde på en enda liten detalj. En liten, men viktig missräkning. Den om Svenskens beskaffenhet. Svensken verkade inte förstå vad som hände. Svensken gav inget uttryck för att ha avslöjat bedrägeriet.

Men i sig själva visste de flesta mer eller mindre medvetet vad som försiggick och var också mentalt rustade för att möta såväl känslan av bedrägeriets faktum som det samhälleliga sönderfall man planerat. Det kom som en befrielse, faktiskt. För den grad man pressat offerkoftan, den press var och en kände på sina axlar att gå till sitt jobb och åsidosätta sin inre röst, den var så hög att vad som helst som bröt rutinen var välkommet.

Så kom det sig att när snön åter föll hösten 2012 var Sverige inte längre ett land. Det var i och för säg exakt vad makten planerat. Men i maktens plan stod att Sverige som helhet med natur, människor och rubbet skulle vara helt överlåtit i Maktens våld och ingenting kunde visa sig stämma sämre då så gott som varje ort vid det laget mer eller mindre i praktiken själva kunde fungera oavhängligt. Inte som tidigare – inte alls, och det var just det som var själva meningen. Med precis alltihop.


Vi kommer att vilja tacka de som förrådde oss för de kommer att ha visat oss hur viktiga vi är för oss själva och för varandra.

Kommentarer

  1. Jag har följt din blogg ett tag nu. Det är en mycket bra blogg som du driver, tycker jag.
    Förresten så var nog detta det bästa inlägget som du skrivit! Man mår mycket bättre av att läsa om hur allt blir ljusare än hur mörkt allting är just nu.

    Men vad anser du förnuftigt att göra? Att fortsätta gå till jobbet och slava som vanligt eller exempelvis köpa sig en stuga ute i skogen och överleva på naturen så gott det går?

    Varma hälsningar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Anonym!

      Vad man ska göra? Ja, du. Jag tror att alla vet i sig själva vad som är bäst. Och vet man det ännu inte så tillrättavisar livet mig tills jag finner en lite mer gynnsam stig. För min del var lustigt nog en stuga i skogen utgångspunkt för vad som skulle komma att bli ett helt underbart liv, men det hade jag ingen aning om när jag skaffade stugan. En stuga som jag avreagerade mig på när jag inte jobbade eller försökte spela teater i ett dödsdömt förhållande. Man vet aldrig. Det är det enda man vet. Men då vet man i alla fall något.

      Jobb har aldrig handlat om pengar för mig och så är det kanske för flera. Jobb är kanske lika mycket en social eller till och med kreativ historia. Det kan handla om att få utlopp för saker via omsorg eller lärande. Ja - man får vända och vrida på saken lite. Till syvende och sist kanske det visar sig att jobbet är en startpunkt för något annat. Något helt annat.

      Om man ser sådant, då kan man ju helt enkelt leda om energin i jobbandet att bli bidragande istället för utarmande. då kan jobbet bli en energigenerator. MEn om man bara ser det som slavande för att erhålla bedrägerimaterialet pengar - ja då har man liteupptäckande kvar att göra, alternativt är man i behov av en förändring.

      Mitt enda tips är att nog egentligen känna efter ordentligt och tänka fram den förändring man verkligen, verkligen vill ha.

      Radera
    2. Anledningen till jag funderar extra mycket på vad jag ska göra för förändring är för att jag tog studenten i somras och jag inte vet vad jag ska välja härnäst. tanken är att jag ska börja plugga till hösten. Har inga specifika intressen som man kan livnära sig på riktigt, vilket gör det en aning besvärligt.
      Men tack för ditt svar, ska ta och fortsätta fundera.
      Ha det!

      Radera
    3. Spännande! Ett enda tips: tänk fram det du vill ha. Och då menar jag inte tänka som i "hoppas, hoppas", eller "panik! jag måste, måste, måste få det här jobbet", utan som i otvivelaktigt och fast övertygade tankar som tydligt och klart beskriver vad det är du vill ha. För att kunna uppnå det måste du ju veta vad du vill. Det är sannolikt svårare ;-)

      Lycka till!

      Radera
    4. Jo, nog löser det sig allt. Vi får se vart saker och ting leder.

      Tackar!

      Radera
  2. Hjärnan och hjärtat och stämbanden sitter i hop med en och samma nerv och det är ju intressant för själva orden påverkar hjärtat mer en andra saker.
    Att tala ur hjärtat så syns ju det. Och saker går mäta och det som går mäta går påverka hmmm .Tror nog allt som går mäta på något sätt går påverka i samma grad. Observera och göra är ju samma sak när man kommer till det minsta och det är ju det största så som det är beskrivet.

    SvaraRadera
  3. Sant, Stefan. Detta med att uttala sin vilja kan nog vara det effektivaste som finns. Tänka fungerar, men uttalat brukar sällan låta vänta på sig i fråga om manifestation. Med tankens odelade stöd, förståss.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion