Tankeformationer

Tankar som bärande formation, som den bärande formationen. Tankar som alltets uppkomst, vidmakthållande och potentiella avslut. I ett oändligt antal skikt utan gräns. I varje händelse oändligt många händelser, budskap och alternativ, men samtidigt sprunget ur oändlig enkelhet. Sprunget ur universums geniala konstruktion vars källa och helhet finns i varje puls av dess manifestation.

Bortom materia, bortom temperatur, hunger, byggnader, stordåd, stridigheter, ekonomier, brister, tillgångar, natur, fysisk njutning och smärta – bortom allt detta manifesterade rör sig känslan. Den är verkligare än universum och mer äkta än simulationen vi befinner oss i. Jo, det är nog så det är. Vi lever denna simulation för att vi valt det. För att vi ville lära oss innan vi trädde in i simulatorn.

Jag börjar bli klar med den saken, men det förändrar inte någonting i sak. Jag älskar fortfarande livet. Jag älskar de möjligheter jag får här, de upplevelser och sensationer jag får vara med om. Jag älskar trögheten i skeendena. Att få se hur saker växer fram ur tankeformen genom den illusoriska tiden. Älskar utmaningen, närheten och handgripligheten. Och framförallt kontrasten.

Civilisationer har kapsejsat inför insikten om världens beskaffenhet. Om och om igen. Vår civilisation är sannolikt inget undantag. Vetenskapen lyckas inte längre undertrycka sina upptäckter och kopplingen till de stora frågorna är ovedersäglig. Var och en kan med några enkla experiment komma till insikt om att tid och materia är något helt annat än vad man lärt sig att de är.

Det händer kanske inte så ofta, men det händer nu. Vi som är här precis nu kommer kanske att få vara med om det. Hur vi avslutar ett civilisationskapitel. Det tar tid innan det händer, men när det väl händer då går det ganska fort. Vi kommer att vara de som vandrar runt och leker med vad vi en gång trott varit orubbligheter. Leker med illusionen och väljer vad vi vill skapa av våra iakttagelser. Ett minne för livet. Det oändliga.