Happy Birthday

Tankarna formar oss och vår verklighet. Tankemönstren är mer verkliga än vad de resulterar i. Självklart måste negativa tankar, sorg, oro och rädsla påverka vårt välbefinnande, vår hälsa och vår lust att leva. Jag släckte hjärtat och intalade mig själv att jag måste fly och så försvann jag.

Inte från jordens yta utan retsamt knappt geografiskt men med en plågsam avståndskonstruktion i det sociala lagret. Eftersom jag inte hade modet att initialt bryta helt så lät jag det bli än värre genom att lova saker jag sedan under tilltagande infektionsgrad helt sonika svek. Ynkligt.

Om jag varit han och sett mig själv försvinna sådär – hur hade jag påverkats? Om Den Lille skulle packa sitt mentala pick och pack på det sätt jag gjorde – hur skulle jag må? Om det inte var för Den Lilles närvaro gör det möjligt att i någon mån föreställa mig hur det skulle kännas.

Jo - jag skulle gå sönder – varken mer eller mindre. Att se den man sett börja forma tankar till ord och handling försvinna i en nyck av självpåtagen och ynklig självdestruktion förklädd till självförverkligande måste vara outhärdlig. Samma saknad som livets slut implicerar men multiplicerat av den fortsatta närvaron och det eviga grubblandet.

Självklart finner sådana tankar och känslor vägen in i kroppens alla irrgångar och kan fylla den mest hårdnackade optimist med de mest dödlig utbredda cancerkolonier. Jag har hela tiden vetat att jag sårat dem och då framförallt honom. Vi var oerhört nära. Men han slutade aldrig hoppas och slutade aldrig älska mig.

Hur många människor har sådan styrka? Att fortsätta älska den som gör illa utan att ens blinka. Hur många skulle inte ha skurit av bandet, förskjutit och fördömt för att skydda sig själva? Och – om man tänker på saken – bottnar inte all världens fördömanden just i ett behov att avskärma sig till skydd?

Sjutton långa år tog det. Så klev hon in i mitt liv, 1575 millimeter total kärlek. Hon tände ljuset i mitt mörker och på några ögonblick badade allt i ljus. Jag kommer aldrig att kunna glömma glädjen i hans ögon när vi satt där vid deras köksbord. Det var en kväll i augusti. De hade varit i Italien, tror jag. Jag hade passat deras hund.

Den rutiga duken, hans gråblå tröja, det starka teet, det andlösa ögonblicket när lättnaden bredde ut sig. Hans varma, glada, lyckliga ögon. Jag tog vägen genom skogen hit efter det. Synapserna i mitt huvud sprakade. Knutar så hårt spända att de blivit till stelnad betong löstes i ystra vivlar av något slags frihet.

Knappa två år senare dog han. Hans kropp var full av cancer och han hade tydligt valt att leva livet fullt ut så länge det gick istället för att förlänga livet på upplevelsens bekostnad. Livsbejakandets yttersta skönhet. Kanske tycker alla som jag – att de haft den bästa farsan av dem alla. Jag slutar i alla händelser aldrig att älska min utan upptäcker hela tiden nya dimensioner i allt underbart han lämnat efter sig.

Kanske hade han kunnat bli äldre. Kanske hade han kunnat få bli 93 – precis som farmor. Och kanske kunde han ha blivit det om inte jag hade stuckit. Kanske var cancern förkroppsligandet av att jorda det bottenlösa i den egna kroppen, transporterat via optimismens pulserande övertygelse. Det är som det är med den saken och jag ser ingen mening i att göra annat än att konstatera att det är en rimlighet.

Livet är vad det är och vad jag fått lära mig om dess själva essens – kärleken – det har jag ingen som helst anledning att negligera genom att döva ner mig till den känslomässigt handikappade nivå jag då det begav sig trodde skulle innehålla något av vikt. Tvärtom, det är vad det går ut på alltihopa. Livet i sig är ett sätt att göra det tydligt. Kärleken går långt bortom det och det placerar så att säga döden i ett annat ljus.


Mästerligt. Det här stället är enastående - vare sig man vänder i dörren eller lämnar det genom souvenirbutiken.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Improviserat

Mitt i apokalypsplaneten

Gul bil!