Om livet

Jag antar att jag kanske borde beskriva det här nu. Inga nyheter för den som läst mellan raderna här, men kanske kan det vara intressant att få det skrivet på näsan också. Eller så är det direkt förödande – döm själv. Jag är inte längre van att peka med hela handen och tala om att ”så här är det” av den enkla anledningen att jag sällan behöver göra det. Varken på grund av andra eller på grund av mig själv.

Det har också sin grund i att jag ju vet att jag inte vet och att all form av framlagd färdigtänkthet inte kan vara något annat än antingen någons medvetna försök att ta över andras tankar eller en relativt rudimentär ögonblicksbild av vad jag för tillfället uppfattar som sambandens sammanvägda summa. Ett tillstånd som ju per definition är rörligt. Men skit i det – vi försöker ändå.

Liv och död
Vi tar det här med liv och död igen. Aktuellt som alltid kan man tycka – eftersom vi lever varje dag av vårt liv; men av någon anledning så lockar döden fram tankarna på livet är mer än något annat. Det påvisar ju kanske hur viktigt det är att ha något att jämföra med för att kunna reflektera över något över huvud taget, anpassningsbara och kontrastseende som vi är, vi människor.

I fredags stängde vår hund butiken. Min frus hund, ska jag kanske säga. Tolv år - självaste avelstillfället hela vägen till insomningsögonblicket. Hon (hunden) var en helt suverän fragglig figur med oerhört tydlig personlighet, klar och skinande rättspatos med uppsikt över allt här hemma i varje givet ögonblick. Hon älskade köttbullar och sin matte över allt annat. Och att bli kliad. Och så hade hon en väldig respekt för får. Jag är oerhört glad att ha fått känna henne de dryga tre åren jag fick.

Vad som slår mig är att tomheten efter hunden kommer att bli omedelbart större än den efter ganska nyfrånfällda fäder. När jag berättade för Den Lille om hundens bortgång blev hans reaktion stark och hjärtlig. Han grät i en halvtimme och visade en helt annan spontan upprördhet än inför plastfarfars och morfars frånfälle. Det kan tyckas lite märkligt, men är egentligen den naturligaste sak i världen.

Man vet ju som djurägare att dagen kommer. Man vet det hela tiden – för mig var detta tredje gången. Det är ju nästan alltid så att det är något slags lidande som leder fram till avlivningsbeslutet. Ett ben som inte fungerar, en njure som packat ihop eller – som i fallet med Olsbos lilla polisstyrka – levern som inte längre orkar göra sitt jobb.

De sista stegen har nästan alltid varit jobbiga och åtminstone en liten stund på slutet tycker man att man skymtar ett avbrott i livsgnistan – den signal och kvittens man som ansvarig för djurets liv på något sätt behöver få för att kunna fatta det tillsynes omöjliga beslutet. Men – visar det sig – det är inte bara möjligt; det är direkt nödvändigt. Hur intrikat övervägandet än är.

För oss människor är det en annan sak. I vår värld har vi beslutat att livet är heligt (det mänskliga, alltså). Att det yttersta brottet är att ta någons liv (till och med så märkligt att man kan straffas genom att själv tas av daga; den i min mening största paradoxen inom vad som ibland kallas rättvisa) och att inte vårda sitt eget liv är i de förenklade sanningarnas värld en rätt vidrig synd.

Ta hand om dig! Lev livet! Tänk inte bara på dig själv – vaccinera dig! Ja till livet! Lev väl! Livsviktigt! Livsavgörande! Pengarna eller livet! Dödssynder! Rökning dödar! 100 saker du måste göra innan du dör! En fråga på liv och död!

Vi omger oss med skränande utropstecken som uppmanar oss att leva på olika sätt. Inte nödvändigtvis som vi vill, önskar eller känner utan på något externaliserat sätt där vi underställer oss något slags syftesfullfyllande som vi aldrig själva riktigt kommer att begripa men vars uttydande vi tackochlov får till oss från de så kallade auktoriteter som alla tidsåldrar begåvats med. Det är farligt att leva, man kan dö! Så lev i fruktan och lyss, du fårskock!

Jag är helt övertygad om att om vår ordning i världen skulle fortsätta på den nu inslagna vägen så skulle det med början för sjuttiotalisterna bli möjligt att välja när de vill dö. Det brukar ju kallas så i början, olika former av tvång – valfrihet. Jodå, vi skulle få välja när vi vill ända våra dagar, men beslutet skulle fattas i kontrast till alternativ som omsorgsfullt utformats för att få oss att fatta ”rätt” beslut.

I den individindustriella marknadsekonomins Utopia (Sverige ca år 2050) skulle det orangea kuvertet från PPM komma med telefonlista till ”terminationskonsulter” - inrättningar dit man går när det är dags. PPM-beskedet innehåller besked om vilket efterlevandeskydd de man lämnar bakom sig kan påräkna och vilken pott av sjukvårdsutgifter man är berättigad till om man väljer att knega på. Dö nu och dina efterlevande får en vettig start i livet eller fortsätt trilskas och elda upp pengarna på sjukvård... Fritt val, som sagt.

Även om man ibland vilseleds till att tro det så är vi ju tack och lov inte på väg till denna hypotetiska framtida verklighet – inte i denna instans – uppvaknandet har gått för långt och människan (Svensken inkluderat) kommer att göra upp med den av de självutnämndas lilla liga predestinerade självdestruktionen i god tid. Men det är en annan historia. Dock kan vi ju kosta på oss att använda oss av den förespeglade framtiden för att följa tankebanan till sin medfödda extrem så att säga.

Det är ändå märkvärdigt hur vi håller livet heligt i vår del av världen – det mänskliga livet alltså. Visst ligger det något intrikat i att Volvo köpts av en kinesisk huvudman – hur ska Volvos säkerhetsbudskap med sina bottnar i absolut skräck för döden – rent kulturellt kunna finna sin klangbotten i den fjärran österns mycket mer pragmatiska syn på livet? En intressant resa bland många på storfinansens skiftande himmel. Minns ni när krockkudden var extra tillbehör?

Vad gör vi här?
Nu får det vara nog med försnack, låt oss sätta tänderna i köttbiten och bita tag i frågan: Vad är livet? Alla har nog sin högst personliga syn på vad det är, var det har sitt ursprung och vad det har för syfte. Även den som säger sig inte tro på något har ju en tro. En tro på att dethela är meningslöst. Även den tron måste ju ha en mening och tjäna ett syfte…

Jag tror att livet är en plats dit vi själva väljer att komma av en uttalat fri vilja. Vi kommer hit för att lära oss. Där vi kommer ifrån saknas en viktig komponent som bara finns här hos oss - tiden. Det må verka trivialt men tiden är helt avgörande för vår upplevelse här. Tiden är våra känslors kontrastvätska - vår alldeles speciella utrustning i detta laboratorium för själslig utveckling. Tiden är påtaglig, taktfast och tillsynes orubblig. Som ett slags materia – men mer oförsonlig.

De flesta som ens börjat nudda metafysikens, religionens och filosofins utkanter snuddar vid tankarna kring att materia inte kan sägas ”finnas”. Materia är snarare (i runda slängar) resultatet av vibrationer, uppfattade av våra sinnen och förstådda av våra tankar. Vibrationen har sannolikt ett ursprung därifrån vi kommer. De kommer sannolikt ur något slags grundläggande uttryck, något slags ursprung som ur vårt perspektiv är oerhört abstrakt. Här hos oss blir till de handfasta upplevelser, utspelade över tiden i greppbara förlopp med inbördes samband. Mycket praktiskt om man vill lära sig att hantera dessa ursprungliga storheter.


Labbet
Eftersom vibrationer är just svängning av ett läge över tid så kan den ju inte finnas om det inte finns någon tid. Så de kan alltså leva här hos oss, vibrationerna. Vi kan se dem, leva i dem, påverka dem och upptäcka dem på ett sätt vi inte kan därifrån vi kom. Livet är kanske vårt ursprungs svepelektronmikroskop. Vårt titthål in i alla de samband och sanningar vi har till vårt förfogande där. Det gör ju inte livet overkligt utan tvärtom – livet är verkligare än sitt ursprung. Det är dess självaste syfte.

Men vibrationerna måste ju ha något slags ursprung – de måste ju vara något bortom tiden eftersom vi bemödar oss att komma hit för att studera dem (här finns en passande lucka för den som vill ut ur detta resonemang). Här kommer gärna storheten energi in i bilden – givetvis abstrakt, men vad annat hade varit möjligt? Energi som ändras över tid blir ju vibrationer, det kan den mest styvnackade klassiska fysiker intyga. Svängningar, frekvenser, toner, ljus – alltihopa. Högst påtagligt.

Det är alltså det vi kan leka med här – skillnader i energi och de vibrationer de ger upphov till. Vanvettigt läckert egentligen. Om vi skulle tänka oss att det fanns en motsvarande värld inom den värld vi lever i där vi fritt kunde experimentera med det som styr och ställer vårt liv här – vilken storhet skulle det vara då? Tiden, kanske.

Hur skulle vi kunna tillåta oss att leka med tidens verkan? Genom att på något sätt upphäva den och göra det möjligt att jämföra sakers tillstånd vid helt skilda tillfällen. Detta är ju något i allra högsta grad ägnar oss åt. Vi mäter i stort sett allt – temperaturer, åsikter, efterfrågan, vikt – you name it – och så sammanställer vi data för kvantitativ analys och bearbetning. Precis samma sak. Och ibland blir våra simuleringar av en värld i världen verkligare än den ”egentliga” världen.

Människor och samhällen
Så, jag knatar runt här i mina leriga grisbonnstövlar och tänker mig att det hänger ihop ungefär som följer, rent praktiskt: Vi kommer alltså hit för att lära oss. Den här platsen – världen – är full av tankemönster och speciella villkor, skapade av de som varit här förut och placerat i tiden genom deras lärprocesser. Många av oss känner sig vilsna när vi kommer hit, men det är bra början. Vi föds in i ett system där vi sakta men säkert får veta att vi inte vet särskilt mycket. Tvärtom, vi får lära oss att vi måste lära oss allt av vikt som vi kommer att veta. Att enbart de som varit här längre än oss själva kan bota vår vilsenhet.

Sagt och gjort – vi underkastar oss de lärde och belönas för våra storögda inlärningskapaciteter. Vi blir mästare av inlärd kunskap och somliga av oss växer upp att bli knivskapa skjutjärnskunniga med ett ständigt laddat magasin av effektiv, logisk och vetenskapligt underbyggt fakta för varje tänkbart irrationellt påstående. Jag tänker inte gå närmare in på samhället och tvärsäkerheten – det är en helt annan aveny. Men visst får konstruktionen oss att utmana vår känsla. Ordentligt.

Förr eller senare börjar man ju att ifrågasätta vad det är man lär sig. Ett uppvaknande ögonblick som kan verka lika tungt som det senare kommer att kännas fritt (se vidare ”Pyramidtankar”). Här i västvärlden luras vi att springa i en allt trängre tunnel i jakt på ouppnåeliga mål med bieffekten att vi försummar det verkligt betydelsefulla. Kraschen kommer inte sällan i form av en eller annan slags ”mid-life-crisis” (det engelska ordet är helt klart mer passande). Inte sällan ungefär vid den tidpunkt då ens föräldrar börjar trilla av pinn, logiskt nog – vilket för oss tillbaka till just döden.

Döden igen
För det är något särskilt med döden. Om vi tänker oss att allt som lever här är ett förkroppsligande av en energi – alltså en vibration. Om vi i själva verket, inom men samtidigt bortom vår egen verklighet, lever i ett landskap av olika energier som vi själva kan interagera med efter livets stig, då blir det så tydligt vad döden implicerar på oss kvarvarande. Vi upplever förändringar i energilandskapet.

När en människa som alltid funnits där – en förälder – dör, då blir det som att ändra hela gravitationsfältet. Samma sak – eller kanske ännu mer – med en älskad hund som funnits där varje dag, hela tiden i många, många år. Om vi är olika energier eller om vi är en och samma spelar egentligen ingen roll, det förefaller som om vi ändå har var sin unik vibration – sannolikt skapad ur vårt sätt att leva, det vill säga vårt sätt att gestalta den där energin må den vara unik eller gemensam från början.

Individen
”Var fågel sjunger efter sin näbb”. Med den svenska melodifestivalen just avklarad (med ohyggligt hög kvalitetsnivå – får mig nästan att reflektera över att en eller annan svampforskare faktiskt har rätt) får man några relativt likartade men ändå otvetydiga exempel på att alla har sitt uttryck. Jag skriver. Någon sjunger. Det måste inte handla om att göra saker för att visa upp för andra – tvärtom. Det kan vara precis vad som helst. Men det vi tänker, gör och uttrycker är vad som formar energin till verklighet i form av vibrationer.

Jag lutar åt att vi är samma enhet någonstans – allihop. Att vi alla är utskott av samma energi och att vi gemensamt planlagt att komma hit tillsammans (vi som nu är här) för att lära oss. Jag vet helt säkert att min fru är här av en mycket tydlig anledning. Hon är så tydligt den vibration jag alltid sökt, i varje liten detalj, varje ord, rörelse, uttryck och tystnad. Det är något mer än kärlek så som vi brukar tala om det. Det är något fullkomligt och tvivellöst som sjunger i resonans med varje önskan jag någonsin haft. Det får mig att se samband där jag inte trodde att de fanns.

Hunden är ju på något sätt människans skapelse. Vi har (åtminstone enligt sägnen) tagit vargen och gjort den till vår allra bästa vän - en solskenshistoria bara det. Hunden, den obrottsligt lojala och av trygghet vibrerande varelsen, kan nog vara skapad direkt av den egna individuella vibrationen. En av den egna energin ditplacerad följeslagare som är kommen ur sin ägares önskan men ändå finner sitt eget svansviftande uttryck. Klart det blir tomt när den försvinner. Och det band av kärlek som funnits där fortsätter att vibrera utan att riktigt veta vart det ska ta vägen. Enastående laborationsmiljö, detta.


Ja, det var en liten kortfattad tankegång kring något så blygsamt som livets natur. Ta det för vad det är – mina högst personliga iakttagelser utifrån vad jag ser idag. Tiden går och blicken faller på andra saker. I morgon kan det se helt annorlunda ut. Och sannolikt ser det olika ut för var och en av oss. För egen del ser jag en ny, ganska tydlig linje när jag tittar i backspegeln. Det ger mig ingivelsen att ta ut svängarna på ett område där jag alltid känt mig hemma, men aldrig riktigt satt tån utanför den trånga cirkeln. Jo – jag tror faktiskt att jag ska ta och stoppa lilltån utanför linjen och se vad som händer.