Wallmans

Då var det avklarat igen, det relativt stora spektaklet i min lilla värld. Lite drygt hundratalet deltagare har infekterats av koncept av ordvitsar i kaskader av relativt hög koncentration. Jo, det är nog så – jag tycker om det. Jag tycker om att stå där på podiet och prata. Visa mina tankeformer och se hur de långsamt tar skruv på insidan av sinnet hos de inte ont anande. Hur de gradvis begriper att den här killen är ju inte slug på en fläck men ändå stämmer det han säger någonstans. PowerPoint, ny teknik och ordvitsar. Det är grejor det.


Arma stackare...

Det är inte första gången detta tilldrar sig, även om jag aldrig tagit ut svängarna rent presentationsmässigt lika mycket tidigare. Det kan nog finnas någon som är tacksam för just det. Jag minns hur det var de första gångerna inför de lite större publikerna på ungefär hundratalet. När det vänder från oro till bärvåg. När kontakten uppstår och synksignalen börjar pulsera med fler och fler av de närvarande. Det är en mäktig känsla.


Relativt typiskt slide.

Jag försökte att inte se vad det var förut, faktiskt. Tog det som en ventil bland andra att pysa ut av övertrycket igenom. Men det envisades med att vara kul och jag inser att det alltid funnits där som drivfjäder. Att få visa upp. Att få andra att tänka och skratta. Allrahelst mot sin vilja. Det är en ganska erfaren grupp som kommer åter var 18:e månad och många har vant sig med mina verbala utsvävelser.


De andra Wallmans.

Så tar denna lilla trupp och pallrar sig till Wallmans. De ser ut att gilla det, de som står för showen där. De gillar vad de gör och de bjuder som regel på verkligt bra underhållning. Jag vet ju varför de tycker om det. De har bara ett lite annat uttryckssätt. Och jag kan inte annat än beundra att de lyckas uppamma den energi de gör, kväll efter kväll, år efter år. Beundransvärt.


De andra Wallmans går man hem ifrån. Eller hem och hem - hemma är ju hos med mina Wallmans.

Men det finns ett annat Wallmans. Mitt Wallmans. Min familj Wallmans. De har inte funnits där mer än några år och ändå är de viktigare än allt annat tillsammans. De låter mig vara den skruvade person jag är och de låter mig hållas. Varje dag hemma hos mina Wallmans är en föreställning. De där vibrationerna, den där kommunikationen – den vibrerande synksignalen – den finns där hela tiden. I så gott som varje ord och tystnad.


Mina älskade Wallmans.

Livet är en show. Numera. Mitt liv hos Wallmans gör att varje dag får sitt flöde i den där överskruvade känslans fritt flödande tecken. Bär tankeformer och känslor format till små kärleksfulla bollar av mening i en ständigt pågående rörelse mellan varelser menade att göra just det. De här periodiskt återkommande dagarna visar det på något sätt. Hur det är samma sak, men ändå så olika.

Underbara liv. Nu blir det hemresa och bort resa. Absolut underbart.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Rekursivitet

Handdisinfektion