Assertivitet

”Du kan öva din balans på honom”, säger hon och tittar på mig med ett leende från marken sisådär tre meter nedanför. Hon kan. Hon vet. Precis som när hon sa att om jag fick min drömvärld så skulle alla springa runt och kramas och nypa varandra lite i stjärten. Jo, hon vet. Som ingen annan.

Balansen. Han hjälper mig med flera. Med sitt lugn, sin nyfikenhet och sin enorma massa tydliggör han saker på ett mycket förtjänstfullt sätt. Tvingar bokstavligt talat in mig i hörnet för att avkräva mig signalen; den tydliga signalen. Och det är just i den där tydligheten punkten springer.

Jag är sällan väldigt tydlig. Jag tycker själv om att få klura lite på de signaler jag får till mig och vill därför per automatik inte bestråla min omgivning med alltför signalstarka svengelskt assertiva uttryck. Kanske har jag blivit avtrubbad, men med min flytande syn på världen är de högt och tydligt med hela handen talande kanalerna mycket sällan uppriktiga. Sanningarna får man spetsa öronen - eller helt stänga dem - för att kunna upptäcka. Om de nu verkligen är flera.

Så jag plockar lite. Ber sinnet plocka ner de nödvändiga energiuppsättningarna i verktygslådan medan jag sover. Utmaningen är mycket väl formulerad. Balansgången delikat. Och visar på precis med den tydlighet jag inte gärna använder vad det är jag har att möte och hantera. Jag vet inte ännu hur, men jag känner vittringen av en indikativt obullrig tydlighet som en spektralförflyttning av mina egna uttryck. 

Runtomkringet tappar relevans och drunknar i sin egen förmodade signalstyrka till det närliggandes återfödelsekatalysator. En på mumbojumbospråk kallad ”småskalighetsenabler”. Besökarantalet här hemma stiger som brukligt vid årstiden, detta år accentuerat av den något ovanlige fyrfotingen. Absolut ljuvliga tummelplats för de som önskar. Varma människor med relativt få förbehåll. Okomplicerat, alltihopa. Och bortom varje tänkbar fantasi.


De plöjde genom åkern i allt annat än lämpliga kläder. Tog sikte på motorvägen och blängde på de bilar som blåste förbi. Kunde inte förstå hur de ens kunde tänka tanken att korsa den. Tanken frågade: ”Vad gör ni här, egentligen?”. Det omedelbara svaret i hjärtat var deras sorg. De var upprört lessna. Arga. Jag fick en liten förrymd stump av deras känslomässiga nystan till mig. Inte förrän jag läste tidningen nästa dag begrep vad det faktiskt var som hänt. Mönstren framträder.


Drömde om en av de döende igen. Han hade tagit av sig kostymen och berättade hur det är. Vi skrattade, fast vi knappt pratat tidigare. Jag lovade honom att fixa en kabel mellan hallen och köket när han är borta. Fast jag aldrig sett hans hus från insidan. Den som lever får se, som man brukar säga… 


Intressant företeelse, livet. Kram och nyp i stjärten sålänge.  Och en balansövning, på sitt lilla sätt:


Fick du tji?

Kommentarer

  1. Jag tror det där funkar om man kan säga de magiska orden Tjii mannen säger. sKojar bara , han verkar växla mellan koncentration och det motsatta och visst om det är så så tror jag att det funkar.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter