Att få se saker

Det händer att jag försöker. Stänger av sinnet och inväntar synksignalen på den osedda projektionen av fladdrande och helt osammanhängande intryck. Ögonblicksbilder. Tydliga och meningsfulla just i ögonblicket och endast i undantagsfall av för tanken begriplig relevans. Men mina försök är ändå relativt nya; bilderna har nog alltid funnits där. Så länge jag kan minnas i alla fall.

De har aldrig varit grafiskt tydliga – inte på det lilla viset. Tvärtom så bär de mönstren bakom bilderna och vad de föreställer. Det kan handla om platser, människor, föremål, situationer men mycket sällan utan att även känslan i scenariot framgår. Kanske är det vad detta ovetenskapliga sinne gör; lyfter fram en känsla i grafisk form, greppbar för tankemässig tolkning. Lyfter det genom tiden.

Problemet med dessa bilder är att – eftersom de ju egentligen inte är bilder – de är svåra att känna igen. Om man som jag inte har förstånd att blockera bilderna utan i sitt tänkande sinne faktiskt lagrar intrycken och till och med går runt och jämför verkligheten mot dem så nedslås man lätt över hur sällan man får träff. Det kan ta mer än tio år. Lätt.

Det luriga är att jag inte känner igen intrycken i verkligheten förrän de är exakt rätt. Vilket ju är helt logiskt eftersom man ju knappast kan se överenstämmelse mellan känslor på ett ungefär. De är exakta, de små rackarna. Sannolikt eftersom de härrör ur distinkta energier, åskådliggjorda för oss här genom vibration. Men det är en annan historia.

Känslan när intrycket plötsligt visar sig i verkligheten är kanske vad en och annan forntida radar- och GPS-lös sjöfarare rimligen bör ha erfarit när sedan länge efterlängtat och efterspanat land med oviss existens oförhappandes dyker upp genom dimman till havs. Som när drömmar besannas. Som när verkligheten visar sig vara vad man önskat efter en längre tids meningslös förklädnad.

De senaste åren har det varit ganska många sådana intryck som manifesterats. De senaste månaderna ännu flera och de senaste veckorna än fler. Det tätnar, förefaller det som. Och det i sig är kanske en signal om vad som egentligen är i görningen. Men orsakerna därtill lämnar jag därhän idag.

För idag är en sådan dag. En dag då det osedda blev synligt. Det handlade om linjer. Grafiska, snirkliga linjer, dragna med lidelsefull målmedvetenhet mellan punkter av absolut relevans. Punkter som i sig – var och en – varit intryck, funna genom stängda dörrar och nu inlemmade i sin rätta bemärkelse till själva essensen av det liv jag lever. De snirklande linjerna kom först nu.

Stämningen som bott där i mig vid tiden för dess dragande. Musiken. Den lidelsefullt famlande känslan som bott i dess upphov där och då men som precis samtidigt levde och rumsterade runt i mig trots att jag då, där jag var, inte hade någon som helst aning – rent logiskt – om vad det var de föreställde.

Total överensstämmelse. Livet är en ljuvlig gåta. Ett nystan av knutpunkter som när de passera berör på djupet. Får mig i självsvängning. Förlänar mig energi av en art som eggar till utlopp.


Faktiskt. Irrelevant som jag tyckte det var så var det ändå så relevant någon annanstans. Själva matchen handlade kanske om något annat - det är möjligt, men vibrationen från ögonblicket var där likväl.