Informationspotensering

Inom homeopatin jobbar man efter en princip som kallas potensering för att vässa effekten hos de aktiva substanser man använder. Tvärtemot vad den konventionella medicinen sysslar med så utgår man ifrån att ju mer utspätt preparatet är desto högre effekt har det. Desto mer potent är det, alltså.

Att öka effekten genom att minska koncentrationen, kan det måhända finnas andra områden där det låter sig göras? Som när man städar barnrummet och genom undanplockning minskar den synligt tillgängliga mängden leksaker – visst blir effekten av de som är framme förhöjd. Lockar mer eller mindre omedelbart till lek.

Vasen på bordet; syns den inte bättre om bordet i övrigt är rent? Hörs inte den ensamma talaren bättre utan sorlet? Övriga närvarandes tystnad är en gammal beprövat metod att få talaren hörd, lite mer low-tech än den andra varianten – att höja volymen på talaren via en PA-anläggning och på så sätt ta sig över sorlgränsen.

Homeopatin innehåller ytterligare en intressant tankegång; den om att bekämpa lika med lika. Om jag har ont i mina leder får jag inte medikament för att lindra smärtan; jag får en liten utspädd flaska med substanser som gör att jag får ännu mer ont i mina leder för att sedan bli bra.

Synsättet är att mina symtom är tecken på påbörjad självläkning av obalans. De substanser jag får påskyndar självläkningen. Och – som sagt – ju lägre koncentration denna aktiva substans har – desto högre effekt ger den i min kropp. Att bekämpa lika med lika och att göra det med så låg koncentration som möjligt. Tänkvärt.


Om vi tar ett skutt över till informationsarenan; den där opinionsbildare, media, tyckare och bedömare huserar. Den där arenan som allt färre lyssnar till. Vi får passa på att använda oss av den som exempel innan den helt försvinner. För där förekommer precis samma sak har jag märkt.

Hela informationsarenan syftar till att skapa, bibehålla och vidareutveckla en tanke- och åsiktsmässig likriktning i populationen. Samt att hålla dem intresserade av saker på tryggt avstånd från de verkligt relevanta frågorna. Lejonparten av denna informationsspridning tillgår med hög signalstyrka.

TV4-nyheterna, Dagens Eko, DN, Aftonbladet, Aktuellt klockan 21 och så vidare. Tydligt språk levererat av stadiga röster väl underbyggt med bildmaterial sammanlänkat av den globala fantasifabrikens ”tops stories”, på förhand godkänt och utmejslat från det egennyttiga ursprunget. Flodens dån överröstar helt sonika eventuella sanningar som kommer dess väg.

Tätheten hos starksignalmedia är i det närmaste total och den som inmundigar dess budskap drabbas ganska snart av en tankemässig syrebrist; vilket ju är syftesriktigt eftersom syrebrist faktiskt krävs för att inandas de destruktiva mönster de välpaketerade orden faktiskt kommunicerar.


Där finns emellertid ett motstånd. Ett litet, ytterst, ytterst utspätt motstånd. Människor som inte låtit sig förgiftas och som inte lever i syrebrist. Som belyser en lite mer verklig verklighet. Det är en svår balansgång fullt av knepiga avvägningar mellan att förmedla vad som erfars och att bibehålla ”trovärdighet” i ljuset av vad nytillkomna läsare/lyssnare/tittare anser vara rimligt utifrån sin nuvarande belägenhet.

Den slaka linan är uppspänd över det svarta gapet. Där nere rumsterar rädslan och uppgivenheten omkring. Mumsar i sig alla som tappar greppet och suger dem med sig till djupet. För den som tappar den inre balansen under sin vandring och faller mot djupet blir, även om det inte direkt märks på en gång, en del av det signalstarka pålverket.

Det är lätt att fångas av uppgivenhetskänslan inför vad man upptäcker. Att tränga in i alla de tentakler man upptäcker av det bedrägeri man gradvis avtäcker och just på grund av omfattningen hos det mentalt kapitulera i ett ”vi rår aldrig på det”. Att inför sig själv konstatera att det är kört, vi är lurade. Offer.

Och så börjar vandringen längst rädsleknarkandets stig. Eländets. Till signalstyrkans nytta, ytterst. För även om man belyser saker ur en annan vinkel som de signalstarka mediaentiteterna så blir syntesen av budskapen detsamma – ”det är kört”. Uppgivenhet i populationen är ytterst användbart för de som går omkring och tror att de ska kunna ta livet av den.


Ibland dyker nyheter av hög sanningshalt upp i oinvigda led hos starksignalmedia. Man har då en mycket intressant metod för avväpna dessa budskap – man skickar ut en ”tyckare” som i stort instämmer med budskapet men bäddar in det i en så långsökt och i övrigt felaktig kontext att man drar med sig sanningsbiten ner i ett djup av källdiskreditering. Så lyckas man – likt homeopatin – att faktiskt mota lika med lika, förutsatt att man spätt det tillräckligt och gjort desinformationsagenten potent nog att ta med sig alla anhängare av den utmätta inriktningen.


Men till syvende och sist är det ju precis tvärtom det verkar; ett ytterst potent preparat det här; Internet, personliga bloggar, debattsidor och vad det nu är. Visst finns där ohyggligt mycket skit. Och visst finns där osunt mycket rädsleporr, men kanske ska vi igenom det också allihopa. För till syvende och sist är det just det där med effekten hos det utspädda som verkar fungera.

Väl utspädda finns de effektiva informationskällorna. Olika för var och en av oss och drivna av sin egen inneboende inspiration. Instinktivt känner vi som tar del av dem att de stämmer utan att behöva gå omvägen via logiska rimlighetsbedömningar. För med dessa källor uppstår en koppling bortom tanken; ord från själ till själ via Internets försorg och hela mänskligheten till gagn.

Det är därför vi är på väg dit vi är på väg, även om det under stundom kan tyckas annorlunda. Vi är på väg att finna varandra, allihopa. Till en början i en mycket utspädd och därmed synnerligen potent lösning som gradvis helar hela mänskligheten som vaknar upp inför vad den själv är.


Det är sannolikt slutet av vår nuvarande civilisation. De brukar tydligen sluta ungefär såhär säger historien, ge och ta det subjektiva i dess beskrivning. Människan kommer hit förblindad, färdas genom livet i jakt på dess mening för att vid uppvaknandet bländas av ljuset och ta ett språng vidare in i nästa simulering.

Jag trivs väldigt bra här måste jag säga. Det måste inte gå fort och allting tar ju den tid det tar. Tid som inte verkar finnas för övrigt; men det förefaller som om precis allt har en distinkt mening. Det högkoncentrerade trycka-ner-i-halsen-media är definitivt meningsfullt. Det precis bara nästan kväver människor och tvingar dem att slå sig fria i sinnet.

Krisen. Vilsenheten. Man vaknar upp där övergiven i informationshavet och tror sig vara ensam. Tror sig vara på väg att drunkna. Men alla har en fyr i sikte om man låter blicken tålmodigt svepa utefter horisonten. Koncentrationen är just sådan att alla kan få syn på ljuset och börja simma i dess riktning. Ljusen tänds utefter den spegelblanka ytan. Världen vaknar. Förändras.