Ketchup

Hittade min gamla lista med bloggbokmärken. En sådan där lista med dryga tjugotalet bloggar jag läst dagligen i åtminstone ett års tid fram till läs-stoppet för ungefär ett år sedan. Läs-stoppet var ett slags mentalt embargo jag ålade mig själv då jag märkte att mitt förkovrande introducerade tankemönster och svängningar jag inte kunde se som annat än destruktiva.

Typiska post-titlar från läslistan är ”ner med bankparasiterna”, ”allt ätbart innehåller dödsgifter”, ”den globala konspirationens omfattning”, ”revolutionen i (Landet X) är orkestrerad av CIA”, ”Sverige krigar på globalisternas sida utan folkets godkännande” eller ”så ska mänskligheten decimeras till hanterbarhet”.

Men vänta ett spadtag! Det skulle ju precis lika gärna kunna vara min blogg de här inläggen kommer ifrån! Ett slags alternativ alarmistblogg med beskrivningar av hur allting kommer att barka åt helvete eller – nej förresten – hur åt helvete allting redan är. Så, snarare. Saker jag vet stämmer någonstans men vars värdeladdning och slutsats leder neråt in i en inför den sammanlagda bilden uppgiven känsla något jag inte riktigt känner är korrekt rent intuitivt.

Det var där någonstans jag började känna efter. Om jag är något slags –ist så är det knappast alarmist, kontorist, pianist (även om jag drömt om det som liten) eller satanist. Jag är nog mest av allt optimist. Och ovan nämnda tonläge rimmar ganska illa med nämnda –ism (optimismen, alltså). Vilket förklarade diskrepansen mellan känsla och tanke och föranledde läs-stoppet. Började känna efter istället. Försökte hitta världens puls istället för att kamma igenom dess informationsflöde.

Hur det gick? Ingen aning. Finns ingen tydlig feedback när det gäller intuitivt scannande. Men jag själv känner mig än mer positiv till vad som händer. Jag kan ju inte förneka att där förefaller pågå verkligt ondskefulla processer. Att det nog ändå finns en liten så kallad Kabal – ett litet gäng hjärtlösa sammansvurna som efter eget utnämnande härskar över mänskligheten och nu känner sig hotade av vårt förestående uppvaknande. Deras reaktion är kanske inte den mognaste; de verkar vilja ta livet av de flesta av oss och jobbar frenetiskt bakom sin fjant-kuliss.

Var och en som har avlivat en hund vet hur det går till. Först ger veterinären hunden en spruta sömnmedel så att den bara somnar. Snarkar till och andas tungt, tungt – men lever fortfarande. Sedan administreras den dödliga dosen – oftast av samma sömnmedel. Efter en stund upphör andning och hjärtrytm. Hunden har gått från sovande till avliden och vidare ut på sin himmelska promenad kantad av rostbiff, fläskfilé och allt vad nu en evig boning för en hund må hysa.

Att först söva och sedan avliva är nog en metod att föredra. Var och en som varit med och avlivat grisar (som vanligtvis inte sövs först utan vilka får slaktmask på sig direkt) vet att det kan bli lite stimmigare om man hoppar över den där initiala zombiekuren. Om man skulle försöka ta livet av några miljarder människor utan föregående nersövning skulle det nog bli väldigt, väldigt besvärligt för den lilla klicken banemän och kvinnor. Om det nu var så planen såg ut, vill säga.

Poängen med dessa bägge exempel av mortal djurisk art är att belysa metoden att söva innan avdagatagandet. Sitt still i TV-soffan och låt dig hypnotiseras av Kabal-TV. Sådär ungefär. Och toppat med insikt om att våra centraliserat producerade livsmedel, våra privatiserade tidigare kommunala vattentäkter, tandkräm, det vi kallar för medicin och så vidare är fullt av substanser med mer eller mindre samma syfte – ja; då är det klart att man lätt blir lite uppgiven.

Och den där uppgivenheten inför allt vi människor tillsynes har emot oss – blir den inte ungefär samma sak som att sova på befallning under media och så vidare? Njae, där finns en viktig skillnad. Om jag inte ifrågasätter de ramar Kabalenkanalen ger mig så kan jag leva på insidan av illusionen med någon slags känsla av nöjdhet. Om jag däremot ser dess utsida och lever i vanmakt; då är det enda uppvaknandet som givit mig en mycket, mycket dålig och malande maggropskänsla.

Det förefaller som om vi har en disposition för att fastna där, vi människor. Att fastna i ett läge där vi konstaterat att allt är kört och att allting är åthelvete. Hur många gånger har jag inte i ett eller annat fikarum någonstans överhört en av de talrika samstämmiga, i det närmaste symfoniska klagolåtarna. En klagolåt som förenar människor i olycka; som ger det sociala sammanhanget syfte och riktning. Vad som ofta slår mig är att ingen någonsin reser sig från bordet och säger ”nej, jag slutar”. Man väljer aktivt att stanna kvar och må dåligt.

Varför stannar man kvar och mår dåligt? Eftersom det får mig att må bra, givetvis. Att ikläda sig den där varma, mjuka, ulliga och ansvarslösa offerkoftan är bland det bekvämaste vi människor kan ta oss till och i vår del av världen har själva nersövandet tagit fasta på detta faktum. Många av oss sover gott i koftan och det är väl egentligen inget fel med det. Men total olycka är lika mycket en utopi som total lycka. Själva (o)lyckan är nog ett extremtillstånd – effekten av ett slags ansamlande. Lite som en orgasm, kanske – oaktat riktning.

Jag tror att man måste ställa sig frågan varför. Varför ser det ut som det gör? Varför drivs världen av finansparasiter som försöker förgifta oss i en konspiration av global omfattning; varför ser CIA till att det blir revolution i Landet X; varför slåss Sverige på globalisternas sida utan att ha fråga folket om lov och varför behöver mänskligheten decimeras till hanterbarhet?

Om vi tittar på scenariot där den lilla klicken styrande vill fortsätta vara styrande och betänker att det gått helt planenligt de senaste cirka tvåtusen åren åtminstone – vad är det då vi ser när vi iakttar hastigheten och intensitetsökningen i de åtgärder som leder till decimering av mänskligheten? Återigen – varför?

Jag söker och finner många svar på den frågan, vilket tyder på att den behöver uttömmas ytterligare. Besvarandet stig går genom livets, materians och verklighetens gräns, stryker via passager av overklighetet, död och dundrande livssymmetrier till en källa som förefaller sakna begränsning från den tillgängliga aspekten. Livet – vad är det? Är det dödens motsats eller något betydligt mer väsentligt än så. Och vad förvandlar det döden till i så fall?

Vad händer när människor dör? Varför finns en del av dem kvar i vår närhet? Vad är materia; vad är tankar och känslor? Vad händer egentligen när människor berör varandra? Jag tänker inte ens börja förklara – inte i det här inlägget – och frågan som hänger där är nog snarare: är det menat att förklaras? Eller är det avsett för var och en att ta reda på? Eftersom frågan finns där så är det väl inte någon självklarhet.

Men på frågan varför mänskligheten utgör ett hot har jag en hypotes. Först och främst är inte mänskligheten ett hot mot sig själv. Vår fysiskt destruktiva livsföring (slit-och-släng) är förvisso inte särkskilt uppbygglig men den har ålagts oss för att hålla oss själva på mattan och är under rätt förutsättningar väldigt lätt att göra sig av med. Nej, det är inte det som gör oss farliga. Det är vår anledning till att befinna oss här just nu som gör oss farliga. Här på jorden. I livet.

Vi är kapabla till någonting stort. Något som utgör ett hot för den lilla klicken. Det förefaller som att när vi dör så försvinner vi ur spelet och kan göra full nytta på andra sidan gardinen. Därför är det väsentligt att inte ta död på oss; bara hålla oss nersövda och inlåsta så att våra själar allokeras fast mot ett jordeliv i schack. Massdepopulationen är inte målet – tvärtom; det skulle vara förödande. Nu är det nog långt ifrån alla invigda som är invigda till den punkten. Depopulationen är nog en populär vision för halvinvigda.

Må vara att jag är den mest svårbotade optimist, men jag ser kvittensen på den själsligt mänskliga råstyrkan överallt. I varje liten del av det nät som konstruerats för att snärja oss från vår oändliga potential. Men vad än läckrare är alla de samband och symmetrier vi likförbaskat envisas med att skapa. Vår musik, våra ord, våra bilder och sociala sammanhang. Vi hittar små luckor av naturlighet och finner varandra där. Leker, umgås och skapar. För det är vår natur. Och ingen kommer någonsin lyckas att stävja den naturen oavsett hur predatoriskt man spinner sin väv.

Vi har det i oss – att se bortom gardinen och skönja våra egentliga ärenden och syften. Vi kan inte se, höra, ta på eller känna dess doft men dess kraftfält finns inkodat i alla våra intryck och uttryck. Gardinen blir allt lättare att se igenom, kanske faller den av sig själv. Och det är denna oundviklighet som gör oss så vanvettigt hotfulla. Vad som får gardinen att falla är nog av yttersta vikt. Kanske kommer den ner av sig själv. Kanske behöver vi bestämma oss för att upphäva den. I det senare fallet spelar ju kabalens agressioner en viktig roll i att uppamma den beslutsamhet som krävs för själva genombrottet. Allt har en mening.