Natural Humanship

Hästen har anlänt. Han är en riktig bjässe. En stor, ung bjässe med hur mycket muskler som helst och ännu mer enligt genetiska koder inplanerat att tillväxa. Den hästen flyttar man inte på med mindre än att man på något sätt får honom att själv vilja genomföra förflyttningen. Ett mycket tydligt styrkeförhållande som får det att svindla av iakttagelser i mitt sinne.

En underbar utmaning. En som jag bara börjat kika lite på under det att jag njuter min mycket småväxta frus sätt att hantera bjässen från botten av hennes inre storhet. Bortom vackert. Och ändå så fullt av kraft. Harmonisk, trygg kraft. En sällsynthet. Smäktande. Jag är bortom nyfikenhet. Mitt sinne är febrilt att närma sig. Lära. Utvecklas.

Stor kille...

Det har till och med gått så långt att jag förkovrar mig. Googlar mun, som vi säger. Och finner ganska snart ”läran” om Naturligt Hästmannaskap – Natural Horsemanship eller NH som det heter. En samling sunt förnuft med bokliga rötter från den grekiske militären med inget mindre än urläckra namnet Xenophon. Sunt förnuft blandat med insikt om hästars inbördes beteende. De nedtecknade verken där varandes en genväg för den som inte har möjlighet att studera hästars sociala spel innan man skrider till verket. Sådana som jag, kanske.

Trenden mot NH inom hästvärlden verkar ganska stark. Många blir säkerligen fundamentalister och bländade av själva läran; sådant händer alltid. Men det känns vid en första anblick som om själva rörelsen är ohyggligt sund. Kanske accentuerad av det enkla faktum att människor som sysslar med hästar ofta är snäppet närmare naturen och därmed åtminstone någon liten stund varje dag fjärmat sig den mänskliga psykosen.

Hur går det för läran kring Natural Humanship? I en diskussion häromdagen – en sådan som ofta uppkommer i jobbsammanhang kring vad det är som får människor att vilja ändra på sig respektive att göra motstånd mot förändringar – kom egennytteaspekten upp. Att folk inte vill ändra på sig om det inte ger dem en handfast (gärna kontakt) fördel, förbättring eller stimulans. Att jämföra med att ge en hund en korvsnutt eller en häst en morot, ungefär.

I diskussionen anfördes en annan variant; den om att människor inte vill ändra på sig eftersom de är rädda för förändringen. Man vet hur man har det men man vet inte hur det kommer att bli. Och i den professionella världen – man har sin profession; sitt yrke; man vet vad man är bra på och har skapat sin självbild i andras reflektion av densamma. Vad händer om jag förflyttar mig – om jag förändras? Vart för det mig? Vad ska det bli av mig då?

Oviljan att förändras är kanske tecken på något annat. Det kan vara tecken på trivsel. Jag gillar som det är nu och vill inte ha det på något annat sätt. Det kan vara tecken på lojalitet med kollegor och omgivning. Att man vävt in sin egen trygghet i den omgivande strukturen och att man känner sig hotad för den händelse att strukturen ändras. Inte så konstigt.

Varför blir det så? Varför väver vi in vår trygghet i vår omgivning? Många organisationer bygger på att man håller människor sådär lagom ostadiga. Aldrig riktigt kunna trygg i sin anställning, sin profession eller sin grupptillhörighet. Konkurrensen får styra. Effektivitetskrav top down inom organisationen och därutom via den allestädes närvarande demonen marknaden.

(Jo, du läste rätt. Jag uttryckte mig negativt om marknaden. Faktum. Hälsa gärna på mig i det där fängelset som ligger utanför den bunker av tillåtna tankar genom vars gallerförsedda fönster väldigt långa pekfingrar rasande viftar och pekar mot oss som sitter och fikar på ängarna utanför om du har tid…)

Ella var en mycket liten Shetlandsponny. Hon tyckte om att bita mig i fingrarna och var en riktig liten envis sak. Hon var inte särskilt stor men jag kunde för den skull inte få henne dit jag ville. Hon vägde nog några hundra kilo. Hon bodde här för ett par år sedan och hennes blotta närvaro var något nytt för mig då. Hon hade ett lugn bakom sin näbbgäddiga fasad. Hon fick mig intresserad. Det är något med hästar. Något bortom rangordning, flockbeteende och lydnad.

Det lockar mig. Alltihopa. Om jag ska kunna begripa vad det är som lockar så måste jag kunna närma mig hästen. Jag måste etablera ett hanterbart samspel. Och mellan en häst på över ett ton och lilla jag finns det en vissa inbyggda utmaningar. Jag kan helt enkelt inte komma nära om jag inte först går via den sociala, flockmässiga och ”hästmannamässiga” dörren. Annars kommer han att trampa ner mig hur väl jag än menar. En väldigt lockande utmaning.

Och en utmaning som ju känns igen. Är det inte precis samma sak oss människor emellan? Är det inte så att vi har en massa protokoll, beteenden och en flockdynamik som styr och ställer vem som kommer i kontakt med vem? Men när vi väl etablerat kontakt flödar energin fritt i vänskap, kärlek eller vad vi än väljer att kalla det. Åtminstone i rena, villkorslösa och äkta relationer. Man kan fundera över varför det på ytan ser ut att finnas så få av just dem.

Jag tror att det finns likheter med hästvärlden där. Att man helt enkelt inte tar hänsyn till människans natur i de strukturer och beteenden man tillämpar. Hög tid för Natural Humanship, såldes. Dags att närma oss varandra med insikt om hur vi människor är, fungerar och vill ha det. Och att göra det med hjärtats övertygelse om att verkligen komma nära.

För att kunna göra det måste vi nog lämna allt vi lärt oss om hur man till exempel piskar någon till lydnad, hur den enes död är den andres bröd, hur vedergällning löser problem och hur egennyttan sägs vara den mänskliga drivkraften nummer ett. Det är åthelvete fel. Alltihop. Jag vet det. Runtomkring ser jag människor som skriker om att jag har fel. Jag vet att de har fel, så enkelt är det. För om de visste så skulle de inte skrika. Och de som inte skriker är långt, långt fler än de som hörs. Vi närmar oss, således. Snabbt.