Om övervåld
I går skulle surstubben upp efter äppelträdet som föll nyårsnatten 2010/2011. Beväpnad med Fergussontraktor, årsmodell 1973 med en skräckinjagande totalvikt såg jag framför mig hur stubben vid blotta åsynen av ekipaget skulle skutta ur marken, lägga sig tillrätta i skopan och dra en djup suck av lättnad. Nu blev det inte riktigt på det sättet.
Utmaningen. Den ska upp. På stubben.
Det är något särskilt med att besitta sådan maskinell überstyrka. Att spaka denna stora, tunga, kraftfulla traktor över den fina, om somrarna välklippta (nåja) och släta (dubbelnåja) yta. Det känns lite som om man råkat köra in sin Boeing 747 i terminalbyggnaden. Men eftersom man besitter sådan avsevärd styrka ändras attityden till uppgiften högst avsevärt.
Halva stubben i besegrat skick.
Detta är inte den första stubbe jag plockar ut marken men det är den första som jag haft tillgång till traktorkraft vid upptagandet. De tidigare stubbarna har inte riktigt haft denna kaliber, det ska erkännas. Men jag drar mig till minnes tillvägagångssättet. Först noggrant gräva ut under stubben, därefter avhuggning av smårötter med yxa och avslutningsvis växelvis motorsågande respektive avbändning medelst spett av kvarvarande grovrötter.
Ekipaget. En skopa ovett.
Det traktorrelaterade tillägagångssättet präglas av allt annat än metodisk analys och smartness. Eftersom jag har tillgång till detta i det närmaste obegränsade kraftpaket så dundrar jag på stubben från alla tänkbara vinklar en god stund innan det faktiskt går upp för mig att stubben sitter som berget. Att jag måste gräva och jobba lite med huvudet för att få den ur jorden.
Vad som brukade vara en gräsmatta.
Vid det laget har jag redan spräckt stubbens snittyta och får ett än hårdare arbete att gräva fram dess greppbara ytor. Nu gick det bra i alla fall, om man inte fäster något avseende vid att vad som en gång var en gräsmatta nu är förvandlad till en gropig, jordig hög. Konklusion: när jag har tillgång till övervåld blir jag dum och låter på grund av styrkeförhållandet bli att ens analysera uppgiften framför mig.
För visst blir det väl lätt så att man glömmer bort att tänka efter när man anser sig ha en ointaglig fördel? Om jag använt mitt huvud en stund. Tagit ett spett och känt efter. Grävt lite och först därefter gjort ett enda spår med traktorn på gräsmattan hade nog utgången blivit densamma. Men det är svårt att bibehålla ödmjukhet, objektivitet och tankeförmåga med övervåldet i sin hand. Det är därför alla de som fortsätter på den stigen förr eller senare blir överlistade av den motståndare de glömt bort att försöka tänka som.
Utmaningen. Den ska upp. På stubben.
Det är något särskilt med att besitta sådan maskinell überstyrka. Att spaka denna stora, tunga, kraftfulla traktor över den fina, om somrarna välklippta (nåja) och släta (dubbelnåja) yta. Det känns lite som om man råkat köra in sin Boeing 747 i terminalbyggnaden. Men eftersom man besitter sådan avsevärd styrka ändras attityden till uppgiften högst avsevärt.
Halva stubben i besegrat skick.
Detta är inte den första stubbe jag plockar ut marken men det är den första som jag haft tillgång till traktorkraft vid upptagandet. De tidigare stubbarna har inte riktigt haft denna kaliber, det ska erkännas. Men jag drar mig till minnes tillvägagångssättet. Först noggrant gräva ut under stubben, därefter avhuggning av smårötter med yxa och avslutningsvis växelvis motorsågande respektive avbändning medelst spett av kvarvarande grovrötter.
Ekipaget. En skopa ovett.
Det traktorrelaterade tillägagångssättet präglas av allt annat än metodisk analys och smartness. Eftersom jag har tillgång till detta i det närmaste obegränsade kraftpaket så dundrar jag på stubben från alla tänkbara vinklar en god stund innan det faktiskt går upp för mig att stubben sitter som berget. Att jag måste gräva och jobba lite med huvudet för att få den ur jorden.
Vad som brukade vara en gräsmatta.
Vid det laget har jag redan spräckt stubbens snittyta och får ett än hårdare arbete att gräva fram dess greppbara ytor. Nu gick det bra i alla fall, om man inte fäster något avseende vid att vad som en gång var en gräsmatta nu är förvandlad till en gropig, jordig hög. Konklusion: när jag har tillgång till övervåld blir jag dum och låter på grund av styrkeförhållandet bli att ens analysera uppgiften framför mig.
För visst blir det väl lätt så att man glömmer bort att tänka efter när man anser sig ha en ointaglig fördel? Om jag använt mitt huvud en stund. Tagit ett spett och känt efter. Grävt lite och först därefter gjort ett enda spår med traktorn på gräsmattan hade nog utgången blivit densamma. Men det är svårt att bibehålla ödmjukhet, objektivitet och tankeförmåga med övervåldet i sin hand. Det är därför alla de som fortsätter på den stigen förr eller senare blir överlistade av den motståndare de glömt bort att försöka tänka som.
Intressant och jordnära utredning och postat 11:11
SvaraRaderaHär kämpar jag med en annan gigant - fast luftburen - chemtrails i massor som skymmer Sol och tar bort värmen. Rent förskräckligt och så många som inte vill se det hela och förnekande väderspåfolk osv. Usch och Fy.