Om villkor och förbehåll

Jag inser att vad jag kräver inte är någon liten, obetydlig önskan jag har. En önskan som eskalerar mot kravnivån. Det där goda kaffet; den där suveräna väghållningen; det uppriktigt hämningslösa sexet eller den skönaste T-shirten i hela världen. Har man väl låtit sig smakas så sitter man där. Fast. Och får svårt att förlika sig med insikter om att man ska behöva nöja sig med något annat. Jag är sådan. Jag fastnar.

Villkoren har funnits i det mesta. Men med några år av villkorslös ömsesidighet växer önskan om att leva just så i fler avseenden. Jag har alltid önskat kunna lita på andra och inte få gånger har jag låtit folk komma undan med direkta taskigheter med den inför mig själv ganska logiska förevändningen att den som gör något taskigt mot någon annan lider mer än den man betett sig illa mot; typ karma och hela det köret…

Villkorslösheten och förbehållslösen smög sig in bakvägen hos mig. Via den väl dolda svängdörr i en kravfylld verklighetsbild som mitt sinne mycket medvetet undertryckt till förbjudenhet. Därur tittade hon fram och drog upp hela det nystan av tråd som förband mina mentala mekanismer till varandra i olika villkor och förbehåll. Nystande upp dem tillsammans och rev dem bort från verkligheten. Det är inte lätt och det är en lång vandring men jag börjar begripa vad det är som händer.

Och jag börjar så smått formulera kravet gentemot andra. Att på något sätt motprestera i villkorslöshet för att vinna ömsesidighet. Det är det som är det knepiga, för hur kan man ställa villkor på villkorslösheten? Hur kan man ha förbehåll beträffande förbehållslösheten? Saken bekymrar mig inte direkt men jag känner att frågeställningen i sig innehåller lösningar på andra, omgivande gåtor. Den där sorten som definierar helheter. Får grubbla lite på det, tror jag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter