Att inte hamna i vattnet

Symboliken brukar ju sällan utebli. Eller, rättare sagt kanske – symboliken finns alltid där men det är inte alltid man får syn på det. Ett förhållande som ju mycket väl kan bero på att vad man ser är det symboliska och att det hämtar sitt urmönster ur något mycket mera stadfäst än sättet det väljer att manifestera sig här och nu. Hursomhelst – båtlivet implicerar en viss bitterljuvhet. Efter månader av väntan och veckor av frustrerat skruvande hade båtprojektet redan innan sjösättandet passerat det stora flertalet av de projekt jag hängivit mig åt genom livet på frustrationsskalan.

Jag ska inte förneka att det höstliga impulsköpet och de långvågiga begärsvibrationer det hämtade sin pulsstyrka ur förändrat min exponering en aning. Jag har förlorat tålamod, inte till obetydlig del beroende på nämnda projekt. Den första fasen var att få båten sjösatt och användbar. Ett race liknande mången leveransprojekt genom åren dock det första av sin art sedan mitt liv här uppe tog sin början. Nästa fas och mentala egenblåslampa blev nyttjandet av detsamma. Själva båtåkandet. Som förutspått (och kanske just därför) knöt sig även där begäret hårt kring den lilla kärna av vilja som bor i sinnets epicentrum.

Fint väder är lika med båtväder, vilket i sin tur föranleder viss rastlöshet på land. Vilket subsekvent (ett ord vi saknar i svenskan) gör att den där exponerade förkortningen av tålamodsstubinen blir mantalsskriven i sinnets epicentrum. Farkosten i fråga är någotsånär svår att manövrera då den på grund av sitt format lätt fångas av vinden och därmed är milt uttryckt svårhanterlig för en ensamseglare en blåsig dag i en trång hamn. Efter att ha uttömt telefonbokens möjligheter till impulsiv naval assistans blev det igår dags för ett soloförsök. Det måste helt enkelt fungera att använda båten själv, annars riskerar den där knuten i mitten att sprida stinkande spår i den närmaste kretsen.

En timmes knopande och knapande gav replängder avstämda intill uppfattad. Dags för en paus och undertecknad tog helt sonika till kajutan för en halvtimmes vila. All den frustration repövningarna implicerat i sinnet spolades på en halvtimme bort. Med de små hamnvågornas ljuvliga kluckande mot skrovet, den lätta gungningen och den underbara, fuktiga luften som strömmande in genom luckan rensades sinnet från tvångets knut och ingöt optimism inför en första, triumfalisk och tillbudsfri ut- och anläggning å båtplatsen. Det är dessa vändningar som gör det så plågsamt.

Sagt och gjort and off we go. Inte direkt okomplicerat men så småningom var vi flott bojarna och fick ventilera de åtta mullrande cylindrarna i knappa tio minuter å fjärden norr hamnen. Mycket få saker kan mäta sig med känslan att framföra en båt. En större båt med försvarliga mängder muller under luckan förhöjer den känslan ytterligare. Kajutastundens frid parat med framförandets tjusning gör båtlivet ack så mycket mer komplicerat. Hade det inte varit för dessa saker hade jag med lätthet givit upp dethela. Tidsåtgången, sysslorna och omständigheten i handhavandet är alltför stora men vägs ändå på något sätt upp av dessa ögonblick.

Återkomsten till bryggan blev dessvärre allt annat än triumfalisk. Av en serie lyckliga omständigheter uppkom ingen person- eller sakskada men själva anläggandet tog minst 30 minuter och slår vilket cardio-pass som helst i intensitet. En stor del av problemet ligger i den olämpliga placeringen – en plats jag med den lilles hjälp valt. En del ligger i en krånglande växellåda och ytterligare en återfinns i det ringrostigt sjömansskap hos undertecknad. Det senare finner sin avrostning vid varje försök och växellådebekymret har delvist löst nu och löses helt vid vinterns genomgång. Bryggplatsfrågan ska om möjligt åtgärdas i dag. Jag har inte givit upp. Farkosten ska bli soloseglingsbar.

Men visst finns symboliken där i all önskvärd tydlighet. Den tillsynes obetydliga länken mellan land och fritt flytande. Att jag – som saker och ting nu är – måste få med mig någon annan för att kunna anträda vattnets flytande frihet, annars kommer jag knappt ur hamnen och är tillförsökrad ett mycket turbulent återinträde i detsamma. Parallellerna gentemot andra punkter i livet är inte få. Jag har aldrig varit någon lagspelare. Jag är utpräglat ensamt envis. Jag tycker inte om att vänta. När jag vill något så vill jag det oändligt mycket och omedelbart. En känsla som inte sällan hoppar upp i strupen och nästan kväver mig.

Jag får möta den där känslan rätt tydligt i och med båtprojektet. Jag får se mig själv förvandlas till total otålighet, får se mig själv tappa tålamod och koncept för några fjuttiga minuter i flytande tillstånd till sjöss. Det är inte vackert och jag blir inte stolt över den bild jag ser, men kan inte förneka att det är jag. Tvärtom, jag ser en seriefigur – en karikatyr av saker som funnits där hela tiden. Som ställt till det på olika sätt och som flankerat mina större missöden. "Det går så bra så". Min hustru vet exakt hur det börjar…

Är det inte så i livet - man möter sina tillkortakommanden om och om igen tills man står öga mot öga med en karikatyr av sig själv? Först då kan man se det absurda i vad det är man håller på med. Först då ser man de mönster som finns på botten och som bubblar upp genom de till en början blott enkla irritationsmomenten. Själv ser jag under stundom den där seriefiguren i spegelbilden. Båtlivsprojektet har varit mycket förtjänstfullt på den punkten.

Det finns nog många som upplevt liknande saker. Att nära en dröm om att åtnjuta naval frihet är inget lättviktigt fenomen. I grunden är det nog en relativt klassiskt manlig dröm. Fart, navigation och flytande frihet. Och så handlar det om vatten också, ett element till vilket åtminstone jag har kraftfullt sugande attraktion. Jag älskar vatten. Dess doft, dess omfamning, dess rörelser och dess trygga, stadiga men samtidigt lättrörliga närvaro. Där dessa passioner möter landlivets ljuvligheter är det ju inte mer än rimligt att något slags turbulens uppstår. Laddat. Åska.

Jag finner knuten där någonstans. Det är samma knut som gör att jag aldrig någonsin kan tänka mig att vara ute i god tid. Samma knut som gör att jag står där på perrongen och ser tåget åka iväg gång på gång. Samma knut som gjort att jag kunnat skjuta upp de stora ställningstagandena i livet år efter år. Likt gummisnoddarna runt guttaperkakärnan i en golfboll. Jag har snittat dem de senaste åren. Snodd efter snodd. Jag tror det inte är så många kvar nu men de som finns där är desto tydligare. Kärnan skuttar runt när snoddarna brister och knutarna ger upp. Jag tror man kan kalla det utveckling.

Nog om det. Världen är full av händelser. Och jag tror de ointräffade faktiskt leder sin kraft bakåt i tiden. Det skulle inte förvåna mig om vi får bevittna en verkligt omtumlande världslig händelse alldeles strax. Det känns verkligen så. Jag ska för en gångs skull bli helt tydlig med vad jag tror är en rimlig händelseutveckling:

De olympiska lekarna håller på som bäst. På en video från invigningsceremonin syns något slags flygande tefat av klassisk hollywood-femtiotalsstil och de allt-annat-än-mainstream-baserade informationshäraderna bubblar av dem. Kanaliseringar från något slags intergalaktiskt federation talar om att man ämnar anlända nu snart. Och samtidigt förefaller alla former till ekonomiskt och militärt sammanbrott fortsätta att inte riktigt gå att få till stånd, möjligtvis till följd av att det trots allt sitter människor längst ut på grenarna.

OK, låt oss då säga att de kommer – utomjordingarna, eller kanske snarare "utomjordingarna". I sina flygande farkoster, drivna av den energi vi inte har vett att skörda i farkoster skapade av och medförande teknik för människans fortlevnad (som redan funnits bland oss sedan länge). De skuldbelägger oss inte men de är här för att rädda oss. Rädda mänskligheten och jorden – en planet som vi svinat ner och förstört så att den kräver detta utomjordiska ingripande. De är här i fred för vårt bästa. De har samtalat med våra världsliga ledare en tid och man har kommit överens om en färdplan för att rädda världen och allt som finns i den. Det ekonomiska systemet upplöses och alla skulder skrivs av. Från och med nu ska vi leva i harmoni med naturen och ett resursbaserat ekonomiskt system sätts snabbt på plats under ljuset av besökarnas flygande farkoster men huvudsakligen i händerna på samma gamla gäng som styrt världen dit den är idag.

Jag säger inte att det kommer att bli så, men jag upplever det som en mycket möjlig utveckling. Och för den händelse det rullar ditåt vill jag bara säga denna sak en gång till: gå inte på det. Alltså: GÅ INTE PÅ DET. Vi människor behöver inte blir "räddade" en gång till. Vi behöver inte någon extern part som kommer in och placerar sin vilja i vårt sinne omklädd till vår egen. Vi behöver träda ut ur den bubbla där vi tror att vi ska bli omhändertagna och anträda den verklighet som funnits där hela tiden – den där vi var och en tar det oändliga personliga ansvaret för vad vi är, vad vi gör och vad vi skapar.

Då kan man inte sitta fast i småsaker i småbåtshamnen längre. Dags att växa upp.

Kommentarer

  1. http://translate.google.se/translate?hl=sv&sl=en&u=http://diddlefinger.com/m/tochigiken/ashikagashi/375387&prev=/search%3Fq%3Dietomi%26hl%3Dsv%26rlz%3D1C1SKPL_enSE431SE431%26prmd%3Dimvns&sa=X&ei=RkQYUIfAL9HP4QTrlYHABw&ved=0CGcQ7gEwBQ

    Iotomo kanske är ett ställe jag vet inte säkert men tittar man upp på kartan så finns tempel med symbol kanske inte bara symbol på tempel ,symbolen vänt åt det hållet figurera ju på senaste sight gist filmen vad nu detta hette på grovplåt farkosterna i det tecknade i början eller var det inte i början i alla fall så var det vänt åt andra hållet och tja vad försöka med att säga nu da Int riktigt vet en det men annat verkar veta en del förstås hmmm

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter