Blandat

Jag konstaterar att det blivit lite glest på publiceringsfonten. Så kan det bli. Jag tror faktiskt att det är riktigt sunt. Mycket annat att pyssla med. Och så är det där med att det inte finns så mycket att skriva om. Eller – rättare sagt – det finns inte så mycket att skriva om det som finns att skriva om. För visst händer det grejor – massor och massor av grejor. Och det går bra. Det lutar så brant åt rätt håll om man önskar de saker jag önskar för livet och dess innehåll. Mera värme, mera närhet och gladare folk i varje buske.

Horder av människor vaknar upp till ett helt nytt liv. Inte ett liv där allt runtomkring förändrats; inte direkt; utan ett liv där man helt och hållet själv orienterat sig i enlighet med sin inbyggda alltid närvarande kompass med en deviation fastställt till exakt noll. Man vaknar upp med en varm, närvarande och glad känsla mitt i sitt innersta och från den dagen är världen totalt förändrad. Det går fort, faktiskt. Människor kastar sina förbehåll i rask takt för att anträda vad som nog får kallas det äkta livet med i framtiden väl förankrad förväntan.

I och med att allt det där händer så ser världen som sagt annorlunda ut. Det behöver inte längre påpekas alla de små och stora saker som funnits här för att hålla oss i schack. Det är nog så att det helt enkelt – även det – behöver upptäckas inifrån. Och troligtvis är det just därför det funnits (eller kanske finns, beroende på synsätt). Vi har hjälpt varandra att väcka varandra genom att peka på allt som är uppåt väggarna. Och visst behöver det fortfarande pekas; men mina ord är i nuläget slut på den bogen. Sorry. Eller grattis.


Virtuell närvaro
De där små – tillsynes helt värdelösa – statusuppdateringarna som stjäl mer av nuet än de kanske egentligen borde. De där avbrotten som präglar den högbestrålade människan, tidvis mig själv inkluderat. Ibland blir det lite absurt. Som när någon inte kan spela vidare given i plump eftersom hon inte vet vad den sociala signalen bär för innehåll.

Men samtidigt som det kan verka lite lätt vettvilligt – är det inte helt enastående vilken känsla av närvaro alltihopa ger? För oaktat motiven, innehållen och budskapen – för allt detta inte mänskligheten närmare varandra med en hastighet som överträffar allt? Med den direkta konsekvensen att det inte längre går att hålla oss konstgjort separerade. Den illusionen är redan passé; vi ska bara inse det.


Facekeeping
När vad som varit faller i takt med att saker faller på plats i och mellan oss är det mycket som ska försvinna, tvivelsutan. Så kallade konstruktioner. Fenomenet facekeeping ses nu nå helt astronomiska höjder där äretorn skjuter upp genom varandra i kluster som tar kol på sig själva – precis som det var avsett. Inget konstigt med det heller, men att hålla masken, att inte förlora ansiktet, att stå tankemässigt och holistiskt påskinbart oberörd – allt detta är en konstart som vi kommer att förlora.

Det som händer händer ju ändå. Om någon gör något dumt så har denne någon gjort något dumt. Att försöka spackla över det, skylla på någon annan eller i efterhand manipulera förutsättningarna bakåt i tiden för att låta påskina att det dumma i själva verket var smart, genomtänkt och strategiskt (jo, det brukar heta så ;-) gör ju dumheten mångfalt större.

Det som händer händer ju som sagt och händelsernas upprinnelse, verkliga effekt och avsikter finns inkodat i det som utgör grunden för vad vi upplever. Att låssas som om vi kan blinka bort det eller försöka avleda uppmärksamheten är ju egentligen ganska skrattretande. Precis lika dumt som att försöka hålla någons misstag mot den som begått dem. Misstag blir lärdomar. Facekeepingkulturen syftar – för utövarna – till att slippa dra lärdom, vilket givetvis blir en mycket intressant lärdom i sinom tid.


Nu kommer utomjordingarna
”And now for something completley different”. Utomjordingarna är i antågande. Vi står på stranden och hör ljudet från vågen av erkännanden, tillkännagivanden och undslippanden. Utomjordingarna, de som varit här, kanske rent av finns här och de som med all orkestrerad sannolikhet kommer att visa sig med plötsligt väldokumenterad och hastigt trovärdighetsomkastad signalstyrka. De finns.

Men oavsett vad det är vi kommer att få se så är det nog mer väsentligt än någonsin att följa den egna känslan för vad det är man ser. Att polera glaset på den inre kompassen. Där ekonomisk stress inte längre hjälper tar vi till militär konfrontation och när inte ens det biter för att flytta fokus i den världsomspännande facekeeping- och sheepkeepingoperationen så tar man fram utomjordingarna.

Skulle inte förvåna mig om nämnda utomvånare faktiskt bjuder sina regissörer på en riktigt skojig överraskning. Den som lever får se. Skadar nog inte att förhålla sig avvaktande till intryck intills dess de processats genom den inre kompassens navigationssystem. Lycka till.

Kommentarer

  1. Kan bara fylla i med en kompass går man runt sina ihop buntade pocket fjädrar så ser man att kompass nålen vrider sig helt åt fel håll ett helt varv eller två, det kan inte vara bra, nu när jag i några dagar testat sömnen på annat sätt utan pocketfjädrarna så kan jag inte förneka skillnaderna ser bättre är bara en av alla saker humöret ett annat ,så den gångna natten sov jag bland mina pocket fjädrar och resultatet är som jag gissat att det är ser suddigt och så vidare.
    Vad annat man kan göra när det regnar hela tiden nästan, jo önska mer regn så det slår några nya tids perspektiv rekord för nog har inte hela planeten regnat bort som den säkert gjort någon gång i tiden så¨det rekordet kan man nog inte med mening slå tror jag.
    Håller med dig Erik finns inte mycket att skriva om annat en att ge råd och tipps som funkar, fast för mig är inte ens det något som gör mig mer poppis (rätt märkligt tycker jag) fast så är det och det får man acceptera och gro vidare.
    Fast är det inte så när man säger att det inte finns att skriva om då pluppar det nog snart upp en så där tusen ord, hehe

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter