Lite om livet
Jag slås ofta av att vi knatar runt här och tycker och tänker en massa saker kring hur vi ska leva och framförallt hur vi ska undvika att dö men hur vi envist förnekar oss själva frågan kring vad livet egentligen är. Jag måste nog erkänna att jag kan bli en smula frustrerad över detta i min mening ganska menlösa förhållningssätt till livet självt.
Min fru läser många bloggar. Och eftersom vi denna förmiddag häckar i en soffa med långsamt bredband i en mycket regnig by bland bergen läser jag från hennes skärm en mycket välordande skribent under benämningen "confessions of a lovely borderline" som slåss med den precis-bara-nästan övervägande önskan att ta livet av sig själv. På riktigt. Nästan varje dag.
Genialiskt ur gränslandet när man slåss med utmaningen leva eller dö under grovt medicinerade förhållanden i den kvarn som det fyrkantiga krossa-människans-sanna-natur-samhällets framkant lyckats få på plats för de som drar sökandet över den fysiska smärtgränsen. Kanske ryggar man först tillbaka inför uppriktigheten, men värmen och klarsynen går inte att ta miste på. Livet skärskådat med döden som motpol. Vad annars finns att tillgå för den som får lära sig att andra former av sökande inte är tillåtna?
Det här är på riktigt. Alltihopa. En verklig illusion. En dröm som alla andra, men den dröm markören befinner sig i och den där vi för närvarande ser oss själva och varandra. Jag tänker mycket på hur det hänger ihop. Jag tillåter mig leka med tankar, verklighetsbiler och livsåskådningar precis som jag önskar. Det har jag mer eller mindre alltid gjort. Och sannolikt är det därför jag hållit mig relativt sund – i mitt eget tycke.
Och nej - ingen av oss är självmordsbenägna. Vi bara tänker. Jag vet - man får inte det. Men vi gör det ändå - ha!
Min fru läser många bloggar. Och eftersom vi denna förmiddag häckar i en soffa med långsamt bredband i en mycket regnig by bland bergen läser jag från hennes skärm en mycket välordande skribent under benämningen "confessions of a lovely borderline" som slåss med den precis-bara-nästan övervägande önskan att ta livet av sig själv. På riktigt. Nästan varje dag.
Vi är som myror som försöker förstå objektorienterad systemutveckling. Orka upprätthålla bilden av sig själv som jäktad it-myra när det är så uppenbart att man bor i en stack.
Ur jag vill höra en öde helg explodera utanför ditt fönster ibland blir jag så störd av tystnaden här.
Genialiskt ur gränslandet när man slåss med utmaningen leva eller dö under grovt medicinerade förhållanden i den kvarn som det fyrkantiga krossa-människans-sanna-natur-samhällets framkant lyckats få på plats för de som drar sökandet över den fysiska smärtgränsen. Kanske ryggar man först tillbaka inför uppriktigheten, men värmen och klarsynen går inte att ta miste på. Livet skärskådat med döden som motpol. Vad annars finns att tillgå för den som får lära sig att andra former av sökande inte är tillåtna?
Det här är på riktigt. Alltihopa. En verklig illusion. En dröm som alla andra, men den dröm markören befinner sig i och den där vi för närvarande ser oss själva och varandra. Jag tänker mycket på hur det hänger ihop. Jag tillåter mig leka med tankar, verklighetsbiler och livsåskådningar precis som jag önskar. Det har jag mer eller mindre alltid gjort. Och sannolikt är det därför jag hållit mig relativt sund – i mitt eget tycke.
Och nej - ingen av oss är självmordsbenägna. Vi bara tänker. Jag vet - man får inte det. Men vi gör det ändå - ha!
Rätt lustigt när detta hände så kanske har det effekt idag eller i morgon eller övermorgon men nog tycker jag att det känns (som kommentarer om denna x flare (brustet hjärta)
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=n144GR6dw7w